När vi så satt där i godan ro hos mamma på påskmiddag, så dök förslaget om Skansen upp. De har precis öppnat för i år, så i söndags förmiddag var vi där och för första gången någonsin hade vi ingen vagn med oss.
Hejdå vagnen …
Tänk att vagnens tid är över (OMFG !!!). Det är med viss saknad jag konstaterar detta; vagnen har funkat som en enorm handväska på hjul, vi har kunnat ha med oss allt och lite till i den utan problem och så fort en unge tröttnat eller fått psykbryt mitt bland älgarna så var det bara att rulla fram vagnen och påbörja en relativt ansträngningslös bortforsling av pojken från besvärade djur (och människor).
No more. Nu kommer ryggsäckarnas tid tillbaka – våra ryggsäckar då, inte pojkarnas. Inte än. Men det gick faktiskt bra ändå.
Full fart
Pojkarna sprang hela tiden. Det var som att de bara hade två lägen; springa och klättra. Ibland samtidigt. De tittade fascinerat på björnungarna som lekte våldsamt med varandra, spanade efter lodjur utan att se dem (vi bara antar att de faktiskt fanns i sin inhängnad), klättrade på små stenmurar (och allt annat de gick förbi), spejade på sälar och diskuterade vilka vargar som var yngst. Sen fastnade Simon med huvudet mellan glasskivan och räcket i staketet ovanför vargarna, jag låtsades inte om det och han löste det själv. Strax därpå gjorde naturligtvis Adrian likadant men han kom inte loss. Han lirkade och höll på i flera minuter innan han rev av sig mössan – som höll på att flyga ner till vargarna – och pressade sig ut.
”Aj,” sa han om sitt öra som blivit lite klämt, och sen var det ur världen. Hans mormor, däremot, var lite mer bekymrad än så innan han lyckades ta sig loss. Folk började vända på huvudena mot pojken som satt fast med huvudet i vargarnas staket, men Adrian tog det kallt och jag stod mest och stöttade, för att han skulle kunna vila armarna lite, och väntade.
Efter två timmars aktiv förflyttning började pojkarna bli lite trötta och Adrian blev hungrig, så sista biten till lunchrestaurangen fick han rida på Björns axlar. Det var faktiskt förvånansvärt bra mat där, på Stora Gungan* (precis vid rulltrappan), lite dyrt förstås men hela Skansen är ju ett turistställe. Ska komma ihåg det för framtida bruk; både morotssoppan, köttbullarna och laxsmörgåsen (fick kokt potatis istället, för de hade inget glutenfritt bröd) var gott.
Lyx
När vi senare promenerade tillbaka mot bilen så gick båda pojkarna och höll mormor i handen lite längre fram. Jag och Björn knatade efter och tittade på dem där de gick alla tre.
”Vilken Lyx det är” – sa Björn och lyckades få stora L att höras – ”att vara tre vuxna på två barn. Vilken skillnad det gör …!”
*ej sponsrat
1 thought on “Skansen på påskdagen, och nu har vi sagt adjö till barnvagnen”