Hejdå vår gamla barnvagn – Hej vår nya cykelvagn!

Nostalgi

Jag berättade för några veckor sen om hur vi, med viss nostalgi, lämnat konceptet med barnvagnar bakom oss. Pojkarna är nu stora nog att orka gå långt längre, och en dubbelvagn tar ju så mycket plats i garaget – särskilt våran – så jag sålde den så fort det blev fint väder (det säljer bättre med soliga bilder och fint väder för då vill folk gå ut direkt och är mindre benägna att vänta på bättre pris).

Ok, det var kanske inte så mycket solljus på den bilden, men tanken var god.

Hur ska vi klara oss utan den?

Sen började vi fundera över det här med att det är så bekvämt, som vuxen i sällskapet, att ha en barnvagn att lägga allting i. ”Allting” är ju verkligen allt möjligt, jag menar vem tänder på utsikten att släpa runt en backpackingryggsäck med 2 par ombyten till barnen, extra ytterkläder till 4 pers, vattenflaskor, matsäck, extra skor samt diverse upphittade föremål längs vägen som vi tydligen inte kan leva vidare utan? Barnvagnen löser alla problem, dessutom har vi använt den ganska flitigt för att köra skräp till återvinningen.

En skrinda för barn

”En skrinda,” tyckte jag. ”Tänk dig, en sån där ihopfällbar skrinda som man kan ta med sig och dra runt på om man ska vara en heldag på tex Kolmården eller liknande. En som tål att en unge sätter sig där och vilar en stund i värsta fall, jag menar de blir inte lättare och jag orkar inte gå runt med dem på axlarna nån längre stund.”

Björn höll med, för en skrinda kan man köra skräp i också, och började med sin research.

”Vore bra om man kunde koppla den till cykeln,” sa jag efter nån dags efterforskningar. ”Om vi ska till stranden till exempel, och slippa ha allt i ryggsäckar och cykelkorgar. Lättare att bara ställa allt i den och sen åka.”

Björn höll med, men invände att det inte finns några såna skrindor.

”Och bra om man kunde sätta barnen i den, så att man kan ta med sig båda två på cykeln och göra små utflykter även när man är ensam med dem … ” fortsatte jag.

”Aha, du vill ha en barnvagn till cykeln alltså,” sa Björn skeptiskt.

”Nej nej, alltså inte en barnvagn, bara en vagn som barnen också kan sitta i. På ett säkert sätt. Bakom cykeln.”

Flera dagars research senare började Björn skicka länkar till cykelvagnar på Blocket till mig.

En cykelvagn

Det slutade förstås med att vi köpte en cykelvagn på Blocket*. Det går att ta ner ryggstödet och använda den för frakt av valfritt annat än barn, till exempel skräp till återvinningen eller matvaror.

elcykel med cykelvagn

Här har vi hela ekipaget. Båda pojkarna får plats i vagnen men Simon blir lätt åksjuk och ibland klarar de inte den påtvingade närheten till varandra, så med en cykelstol på pakethållaren så är jag HELT på den säkra sidan.

Den går att fälla ihop, tydligen, men det gör vi inte och den tar lite mer plats i garaget än den förra vagnen, och jag har lite den där känslan jag hade när jag hade snackat omkull Björn och spontanköpt den blå barnvagnen; var det här verkligen nödvändigt?

SÅ värt det!

Jag kan ändå glatt – och med viss lättnad – berätta att jag och pojkarna har använt vagnen och cyklat till nya (för oss) lekplatser ganska långt hemifrån medan Björn jobbat hemma. Pojkarna gillar den, de satt till och med och trängdes bredvid varandra i vagnen hellre än att turas om mellan vagnen och stolen.

Riddarparken i Jakobsberg. Vi skulle aldrig ha åkt dit utan cykelvagn.

Jag och Adrian har även testat att handla mat med den. Vi cyklade dit, kopplade loss den från cykeln, monterade framhjulet och använde den som kundvagn. Mycket smidigt. Det tog en stund att vänja sig vid att cykelarmen sticker fram som ett krokben framför vagnen, i lämplig ankelhöjd dessutom, men Adrian ramlade aldrig. Det gjorde däremot en av pensionärerna på mataffären, eller nästan i alla fall. För att tillhöra en uttalad riskgrupp är många av dem fascinerande dåliga på att hålla avstånd. Hade damen hållit föreskrivet avstånd till oss, som stod helt stilla, hade hon inte nått att snubbla över cykelarmen om hon så hade försökt med flit.

Hursomhelst, det här var ett genidrag, det här med cykelvagn. Kul att köra med och tydligen kul att åka i. Om ett år, max 2, är båda två för stora för den men då kör vi strandprylar i den istället.


*ej sponsrat

Skansen på påskdagen, och nu har vi sagt adjö till barnvagnen

När vi så satt där i godan ro hos mamma på påskmiddag, så dök förslaget om Skansen upp. De har precis öppnat för i år, så i söndags förmiddag var vi där och för första gången någonsin hade vi ingen vagn med oss.

Hejdå vagnen …

Tänk att vagnens tid är över (OMFG !!!). Det är med viss saknad jag konstaterar detta; vagnen har funkat som en enorm handväska på hjul, vi har kunnat ha med oss allt och lite till i den utan problem och så fort en unge tröttnat eller fått psykbryt mitt bland älgarna så var det bara att rulla fram vagnen och påbörja en relativt ansträngningslös bortforsling av pojken från besvärade djur (och människor).

No more. Nu kommer ryggsäckarnas tid tillbaka – våra ryggsäckar då, inte pojkarnas. Inte än. Men det gick faktiskt bra ändå.

Full fart

Pojkarna sprang hela tiden. Det var som att de bara hade två lägen; springa och klättra. Ibland samtidigt. De tittade fascinerat på björnungarna som lekte våldsamt med varandra, spanade efter lodjur utan att se dem (vi bara antar att de faktiskt fanns i sin inhängnad), klättrade på små stenmurar (och allt annat de gick förbi), spejade på sälar och diskuterade vilka vargar som var yngst. Sen fastnade Simon med huvudet mellan glasskivan och räcket i staketet ovanför vargarna, jag låtsades inte om det och han löste det själv. Strax därpå gjorde naturligtvis Adrian likadant men han kom inte loss. Han lirkade och höll på i flera minuter innan han rev av sig mössan – som höll på att flyga ner till vargarna – och pressade sig ut.

”Aj,” sa han om sitt öra som blivit lite klämt, och sen var det ur världen. Hans mormor, däremot, var lite mer bekymrad än så innan han lyckades ta sig loss. Folk började vända på huvudena mot pojken som satt fast med huvudet i vargarnas staket, men Adrian tog det kallt och jag stod mest och stöttade, för att han skulle kunna vila armarna lite, och väntade.

Efter två timmars aktiv förflyttning började pojkarna bli lite trötta och Adrian blev hungrig, så sista biten till lunchrestaurangen fick han rida på Björns axlar. Det var faktiskt förvånansvärt bra mat där, på Stora Gungan* (precis vid rulltrappan), lite dyrt förstås men hela Skansen är ju ett turistställe. Ska komma ihåg det för framtida bruk; både morotssoppan, köttbullarna och laxsmörgåsen (fick kokt potatis istället, för de hade inget glutenfritt bröd) var gott.

Lyx

När vi senare promenerade tillbaka mot bilen så gick båda pojkarna och höll mormor i handen lite längre fram. Jag och Björn knatade efter och tittade på dem där de gick alla tre.

”Vilken Lyx det är” – sa Björn och lyckades få stora L att höras – ”att vara tre vuxna på två barn. Vilken skillnad det gör …!”


*ej sponsrat

Att köra på folk med barnvagnen är lättare än jag trodde

Det hände även mig

För ett tag sedan var jag på väg uppför trappan på pendeltågsstationen. Jag körde Simon i barnvagnen framför/ovanför mig på rampen. Det var brant, det var tungt, och jag svettades som den genant otränade kvinna jag är. När jag kom till toppen av trappan låg jag (nästan) parallellt med trappans lutning och började undra om jag väger för lite för Simon och vagnen tillsammans. Det kändes så. Det kändes som när jag var 17 år och sommarjobbade på CityMail, och skulle trycka upp den där orangea gjutjärnscykeln fullastad med 3 lådor papperspost uppför infarten på 40° lutning utan sats.

Hursomhelst, jag kom till toppen av trappan och gav vagnen en sista knuff … och tryckte den därmed rakt på en kille som stod ovanför och pratade i telefon. Rakt på liksom, som en lastbil i köfart på 1 km/h. När det tog emot tryckte jag på ännu mer, i tron att det var jag som inte orkade sista biten.

Inte mitt fel (?)

Jag kunde inte ha sett honom ens om jag faktiskt försökt se efter, och han hade placerat sig ostrategiskt där han stod, men jag skämdes ändå spontant över att till slut faktisk ha kört på någon. Jag har varit nära många gånger förut, vilket stör mig för jag tycker att nu har jag kört vagneländet i ett år – ETT ÅR – och borde ha koll på var jag har den nånstans men det är tydligen svårt.

Han var snäll och bad om ursäkt, och jag med såklart. Hade jag framfört en bil istället för barnvagnen hade jag mosat honom, sakta men bestämt. Han öppnade dörren för mig så att jag skulle komma ut på perrongen, log och bad om ursäkt igen.

Att meja ner grejer med barnvagnen

Det här har bara hänt en gång, men jag kör gärna på ickelevande saker gång på gång. Av någon anledning lever de snurrande framhjulen sitt eget liv, så låga hyllor i affärerna i centrum har lärt sig att darra i sina fästen när vi gör entré.

Förr brukade jag störa mig nåt fenomenalt på nonchalanta barnvagnsförare. Det har inte gått över bara för att jag blivit en av dem. Jag stör mig alltså ordentligt på mig själv när jag beter mig som om jag skulle behöva gå en kurs i barnvagnshantering.

hantera barnvagnen säkert