Furuviksparken med bitigt väder och fria ormar

Alessiane och Franck, som har tvillingar i Adrians ålder, tipsade oss om Furuviksparken förra året. Eftersom det är en park med både djur och tivoli – och vattenland – utan att vara lika stort som Kolmården för det, så skulle det passa yngre barn extra bra. Hurra vad bra, tänkte jag. Det gör vi nån gång.

“Nån gång” händer aldrig, men så började långhelgen med Kristi himmelsfärd närma sig och eftersom vi tänkte tåga till Öland i sommar så tyckte jag att det vore ett bra träningstillfälle att åka till Furuviksparken med tåg. 

Mot Furuviksparken!

“Vi kan se det som en träningssemester,” sa jag när jag sålde in det hos Björn. “Vi tränar på att åka tåg, inte så långt, och så en natt på hotell. Det blir väl bra?”

“Visst” sa han, som han alltid gör inför dylika förslag. Han ogillar att planera semesterresor men han åker gärna på dem, vilket inte gör det så svårt för mina idéer att slå rot.

Vi åkte hemifrån i torsdags kl 8:30. Pendel till Centralen, sen tåg till Furuvik via byte i Tierp. När vi kommit fem minuter hemifrån, och höll fin fart där på gångvägen i den varma vårsolen med fågelkvitter och nerpackade jackor, kom jag på att jag glömt mitt pannband. Vädret lovades mulet, kyligt och med 70% regnrisk, och att frysa är det näst värsta jag vet (dvs. av sånt som regelbundet inträffar; hunger innehar stolt förstaplats) så det där med hårbandet fick mig nästan att springa tillbaka. Nästan.

Tåg

Tågresan gick lysande. Pojkarna lyssnade på sagor i sina hörlurar; Simon har fått Björns gamla iPod och Adrian springer runt med Björns gamla iPhone 3 från stenåldern. Alla är nöjda; barnen styr sina egna sagor, vi slipper hålla på så mycket med dem och Björn är omåttligt nöjd med sig själv över att ha sparat sin gamla elektronik. 

Tågperrongen i Tierp. Barnen plockar blommor i solen. Vilken idyll …!

Det kommer bli annorlunda när vi reser med tåg till Kalmar; det är en aning längre dit, men Simon menade att på tåg kan man gå omkring lite, det kan man inte i en bil så det blir bäst att åka tåg.

Vi kom fram till hotellet, åt lunch i deras restaurang, lämnade in våra väskor och gick till Furuviksparken. Jag hade valt paketet med entré 2 dagar, men bara åkband andra dagen så nu skulle vi gå och titta på djuren hela eftermiddan. 

Äventyrsön & Stenstranden

Furuviksparken äventyrsön

Pojkarna fick varsin karta, Simon studerade sin noggrant och sen förkunnade pojken att vi skulle till Äventyrsön. Sagt och gjort, vi gick till Äventyrsön och där blev vi kvar i hur länge som helst. Björn och Adrian gick tipsrundan Poängjakten, medan Simon höll sig i skogen och klättrade omkring där. Sen hittade de ingången till Hemliga Fortet och sen var vi under mark ganska länge innan vi kom ut och klättrade ner till stenstranden. 

Furuviksparken hemliga fortet

Det var en sån där underbar stenstrand med hoppvänliga vattenslipade stenar med vackra mönster och fantastiska färger. 

Till slut kom vi vidare och kunde gå och kolla på alla djuren. 

Djurparken

Furuviksparken klapphage lamm
Adrian klappar lammen i klapphagen.
Furuviksparken flodfärden
Flodfärden, flytande tunnor inne hos strutsar och alpackor.

Inne i Regnskogen, där de håller reptiler, insekter och små apor bland annat, fanns en del frigående djur och ett av dessa var en orm som låg och sov i ett fönster ganska nära dörren vidare till nästa rum. En familj en bit framför oss innehöll en kanske 12-årig flicka som fick syn på ormen och fick panik. Hon studsade stelt, grät och skrek att ”jag kommer dö!!”. Föräldrarna höll glada miner, och pushade henne att gå igenom dörröppningen. Flickan backade i skräck men pappan tog ett stadigt tag i hennes arm och drog henne med sig, förbi ormen. Det tog flera minuter för henne att lugna sig efter det.

Jag tänkte, när jag såg dem, att jag hade gjort annorlunda. Jag tänkte att om hon varit min hade jag vänt med henne, och gått tillbaka ut. Sen kom jag på att … hade jag verkligen det? Jag visste ju ingenting om dem eller bakgrunden till det hela. Kanske var det som hennes föräldrar gjorde det minst dåliga i den situationen, vad vet jag. Tänk vad lätt det är att tycka en massa när man ser andra familjers sätt att göra saker, när de skiljer sig från våra. Hur många gånger har inte jag och Björn dömts i tystnad över hur vi hanterar våra barn? I vissa fall med rätta – det finns tillfällen som vi inte hanterat särskilt bra alls – men i många fall har nog både en och annan i sitt stilla sinne ifrågasatt oss, när vi gjort det enda rimliga i en besvärlig situation.

Väderundret & milstolpen

Vi hade osannolik tur med vädret den dagen, det var först när vi började känna oss klara och pojkarna var ordentligt trötta som det började regna försiktigt, och då skulle vi ju ändå gå. 

Middagen på hotellets restaurang gick över lag bra; en milstolpe passerades. Den passerades inte när kökets miss gjorde att barnen hunnit äta klart, gnälla en stund, bråkat och fått vallas tillbaka till bordet från utflykter till andra bord där ohövligt stirrande praktiserats i hög grad, samt fått sällskap till TV:n på rummet innan vi fick vår mat. Nix. Milstolpen passerades när Björn kommit tillbaka från hotellrummet där han lämnat pojkarna, borstat bort de pommes som servritrisen råkat vräka ut, tillsammans med själva skålen, över stol och golv när hon äntligen kom med vår mat. 

Mina damer och herrar, milstolpen bestod i att för första gången NÅGONSIN satt Björn och jag på en restaurang, dit vi kommit med barnen, och fick äta tillsammans i lugn och ro medan pojkarna var kvar på hotellrummet. Ensamma. Med Barnkanalen som enda sällskap. Utan att någon annan vuxen behövde passa på dem. 

Fundera på den. Det tog 7 år att komma hit. Vilken känsla …! Visst, vi tittade till dem nån gång bara för att kolla läget, och rummet låg helt nära restaurangen så de hade inga problem att hitta oss om så skulle behövas, men ändå. Vi fick äta ostört. 

Paus för begrundande av denna stora händelse.

Hotellrummet med inglasad balkong där vi kunde sitta ostört efter att barnen somnat (vilket gick ganska fort), och sängskåp med våningssäng.

Dag 2: tivoli

Dagen därpå var vi vid grindarna när de öppnade och gick direkt till tivolit. Den här dagen var det kallare, och jag saknade mitt hårband innerligt. Regnet hängde i luften i omgångar, iskalla vindar drog in från havet, och folk sprang runt i en salig blandning kläder sådär som det ofta är på våren i vårt land. Vissa går runt i stora gummistövlar trots torr mark. Vissa går klädda som om de vore vid medelhavet trots att samma temperatur vid hösten skulle fått dem att gå i jeans och dunväst. Vissa har mössa och halsduk, och vissa jobbar på plats och är klädda som om parken hade ett privat klimat som var samma året runt. Inte avundsjuk på dem.

Jag frös. Björn frös. Adrian sprang runt i bomullströja och vägrade ta på sig jacka. Simon växlade. Men jag måste säga att vi återigen hade osannolik tur med vädret; det regnade inte en droppe på hela dagen. 

Adrian var helt såld på tivolit och särskilt ”Vita Rälsen” – dvs Fireball*. Han åkte den omkring femton gånger den dagen. Ja, femton. På riktigt. Simon ville inte, han nöjde sig med andra attraktioner i lite lugnare stil, särskilt Radiobilarna var roligt, liksom Sky Tower och Draken, en mer sansad bergochdalbana.


*Fireball:

Kommentera