Barn och pinnar, pinnar, pinnar! Och pinnfixering.

barn och pinnar

Pinnfixeringen hos (våra) barn

Pojkarna är och har alltid varit … jag vet inte, “besatta” kan vara rätt ord här – av pinnar. De har aldrig haft koll på andra änden av pinnen och på förskolan har de regeln att pinnar som mäter längre än barnets underarm är för långa och måste kapas eller släppas. Det har vi försökt hålla hemma också men det är svårt att reglera för de plockar upp så mycket från marken hela tiden.

Naturens alla pinnar verkar föra en ljudlös kommunikation med barnen, som Härskarringen med Frodo. De hetsar barnen att plocka upp och svinga dem, gärna mot bräckliga grejer och sånt som tar märken, men allra helst mot varandra.

På instagram cirkulerar ett ljudspår om pinnar som folk lägger över videos på hundar. Jag fattar inte varför inte fler gör det med videos på barn. Det är som om den lilla ramsan var skriven för Simon och Adrian:

Found a stick on the ground 
and now I’m gonna use it. 
All this power that I found, 
gonna totally abuse it! 
Gonna hit so much stuff – do not get into my way 
‘cause I found a stick and I’m using it today!

Barn och pinnar; det finns forskning

Att samla på pinnar och kottar och stenar och smådjur och kadaver och annat man hittar i skogen är tydligen ett utbrett fenomen bland barn, och jag hittade en artikel om forskning på ämnet. Det handlar om att studera “förhållandet mellan att samla i naturen som barn och den vuxna känslan för samband med naturen”. Du hittar artikeln här.

Höstens fram- och baksidor för barnfamiljen

“Vi borde göra det här oftare!”

För länge sedan, innan regnen kom – vilket de gjorde för kanske nån vecka sen – och löven rasslade i glödande färger på träden och solen fortfarande sken om dagarna, så gjorde vi på Simons initiativ en utflykt till skogen med matsäck. Det var kyligt, men väldigt friskt och vackert.

“Vi borde verkligen göra det här oftare,” sa Björn när vi klättrade omkring på stock och sten och klippor efter pojkarna som pinnade på som om de hade inbyggda elmotorer. Jag höll med.

Hösten är fantastisk – innan regnen gör entré. Novemberregnen, du vet. Bara utflykten till affären för att slänga på återvinningen blir liksom härlig.

Höstens baksidor

Höstens baksidor, förutom novemberregnen då, är flera. Oss barnfamiljer emellan bollar vi gärna förkylningar på löpande band under både höst och vinter, men så har vi de här lyckopillren också:

höstens baksidor för barnfamilj
Löss. (Falskt alarm den här gången.)
Springmask.

Hur man kollar sitt barn:
Enligt en av pedagogerna så kan man sätta en liten tejpbit i rumpan, läsa saga en stund och sen ta bort den igen. Finns det springmask så bör några ha fastnat på tejpen. Det är inte en teknik som 1177 nämner, kan jag tillägga.

Höstbonus

Adrian fick som sagt feber dagen efter sin födelsedag. Den höll i sig och sedan började han klia sig och sedan upptäckte vi en typisk borreliaring på huden bakom örat.

Oklart vad som orsakade reaktionen, enligt Adrian själv så var det ett djur i lövhögen som en kompis kastat över honom på förskolan. Vi kontaktade i alla fall läkare via en läkar-app och han skrev ut antibiotika samt app-återbesök efter 2 dagar. Borrelia bedömdes osannolikt på grund av att ringen uppkommit så snabbt efter bettet och nu är det bra igen, verkar det som, även om han säger att det fortfarande kliar på “pluppen” bakom örat.

Kalaset

Planerna fortskrider. Det har tagit en evighet att få tag på föräldrarnas kontaktuppgifter, och två har inte svarat alls så då vet vi ju inte om de inte sett lappen, eller tappat den eller nåt. I övrigt har vi nog allt vi behöver, så det är egentligen bara att sätta ett datum och hoppas på det bästa.

Trollskog, matsäck, ungtjurar – och att lyssna på leken

Genant medgivande av rutinerad tvåbarnsförälder

Pojkarna leker i sitt rum. Det verkar gå bra, eftersom ingen skriker/vrålar/gråter/slåss/bits/är knäpptyst. 

Adrian valde att inte äta lunch, oklart varför men det kan ha med alla bär att göra – dvs de han tjuvat i vartenda snår han snubblat över/hittat/sökt upp som en spårhund. Hursomhelst, han brås på sin mor och klarar inte många meter utan mat, därför är det med viss tveksamhet vi planerar för eftermiddagens skogspromenad. 

Pojkarna leker. Jag har lärt mig tolka det jag hör med samma finess som en nervös hjort lärt sig tolka ljuden i skogen – om jag får säga det själv. I leken finns goda avsikter i båda lägren, men den är lite småvild och den kommer med stor sannolikhet sluta i frontalkrock. Den kan hålla i en minut till, eller i 25 minuter till, hursomhelst så är det bäst att inte slappna av. Kalla det självbevarelsedrift.

Vi löser dilemmat genom att packa ner Adrians lunch i en ryggsäck, och även packa varsin matsäcksmacka till barnen. När Adrian blir hungrig så kastar han alla sina fixidéer över bord, i alla fall om han får fokusera på det som ska komma efteråt. 

Matsäck.

Av någon anledning så verkar det hålla lika hög status som “godsaker” … Det är nog förskolan vi har att tacka för det. 

När vi säger att vi ska gå på promenad, att vi vägrar sitta inne hela dagen bara för att det duggregnar lite, så skriker de “NEEEEEJ JAG VÄGRAR” båda två. Då säger jag:

“Synd, och vi som tänkte ta med matsäck.”

Plötsligt står Adrian som ett ljus i hallen med båda stövlarna på rätt fot. Plötsligt har vi bara en unge att brotta ut och han ger med sig ganska snart – under protest förstås, för formens skull om inte annat. 

Trollskog och ungtjurar

Vi hittade en trollskog, det var allt. Men sen på vägen tillbaka hittade vi två tjurar – ungtjurar kanske, vild gissning – som var väldigt förtjusta i maskrosblad och klöver. Deras flugor gillade oss också, så ett moln av dem följde med på vägen hem och två minuter efter att vi kommit innanför dörren stod regnet som metspön i backen.

Tröstebilder, från helgens skogspromenad, i sjukstugan

Inte magsjuka

Simon är sjuk igen, liksom Adrian. – INTE magsjuka, bara så du vet. Nej, vi har bytt (?) det eländet mot den mer klassiska förkylningen med täppta och överproduktiva näsor i kombination med feber. Jag är också dålig, den här gången. Buhu, stackars mig. Nog om det, mitt liv fortsätter ju ändå. Det är inte som att jag kan vara hemma från skolan hursomhelst – och även om jag var det så skulle jag knappast kunna ligga i min säng och vara ynklig hursomhelst. Och även OM jag gjorde det så skulle jag knappast få vara i fred hursomhelst, och även om jag fick DET så skulle jag har sjukt dåligt samvete över att bara ligga där och vara sjuk.

Jag vet, jag är mitt eget problem. Nog om det, som sagt.

O du vackra vinterskog

Förra helgen hade vi en sjukdomsfri lucka, så vi gick på skogspromenad tillsammans med min mor. Jag försökte ta bilder för att illustrera betydelsen av färgglada overaller på barnen.

Han skulle gömma sig, det gick nästan vägen.

Sen gick vi till stranden …

Jo, han har hjälm. Vi hade pulkor med oss, som jag släpade runt i terrängen i skogen, säker på att jag skulle tacka mig själv för det senare. Det gjorde jag.

Fint, eller hur? Myser vid minnet.

Mera shopping!

Nätshopping i stället för matfrossa som hanteringsmetod för all dötid rekommenderas starkt.

Jag var och hämtade ett till paket på posten igår, mamma promenerade med och sen följde jag henne till tunnelbanan. Jag kunde ju bara inte låta bli paketet, så mamma fick köra vagnen medan jag öppnade och provade sandaler (som gjorda för mig!) och trenchcoat (hurra!).

mormor promenerarNär vi lämnat henne vid tåget handlade vi mat och gick hem – allt som allt en promenad på över en timme. Med uppförsbackar och allt. Simon vaknade och hungerskrek i kassan så jag fick snällt sätta mig på en ledig alkisbänk och amma när vi kom ut. Men solen sken just då så det var lugnt.