Etikett: promenad

Vad är semester?

– Att vara ledig från vardagen.

Björn sover närmast Simon de här dagarna i Skåne. Det är bra, jag behöver bara amma och slipper ligga och brottas med nappen vilket annars bidrar till att jag får så mycket mindre sömn än käre sambo. Man kunde tycka att det är på sin plats eftersom jag hade simonplatsen på landet, men jag upplever att det är svårt att… hm, ”ställa krav” kanske man kan kalla det, på Björn – som för övrigt mer än gärna gör – och att det blir lite som att jag duckar mitt ansvar när jag tackar nej till att hålla i Simon ibland när Björn kommer med honom. Jag får skuldkänslor. Helt uppåt väggarna knasigt tycker jag, men icke desto mindre verkligt. Jag vet att det är mest i mitt huvud, så jag antränger mig för att låta saker och ting ha sin gång utan att jag hela tiden lägger mig i… men det är så hiskeligt svårt ibland.

Jag måste lägga band på mig för att inte erbjuda mig att ta simonplatsen nu när Björn sover där, inte för att jag vill men för att avlasta honom och ”dela lika”. Jag glömmer att det kanske är jag som behöver avlastas.

Det hjälper att påminna sig själv om att det är nyttigt för mig att släppa efter och jätteviktigt att Björn gör.

Pappa är av samma åsikt. Idag gick vi ut alla tre med Simon på barnvagnspromenad och Simon skrek och skrek. Och skrek. Sen höjde han volymen. Pappa tittade på mig och garvade ”är det jobbigt Lisa?” och la armen om mina axlar medan jag gick och tvångsmässigt massakrerade en papperslapp i fickan för att inte plocka upp ungen.

Vi var överens ändå; jobbigast var det för mig, sen Björn, sen Simon.

barnvagnspromenad

Länge leve poddarna

Jag har aldrig gillat att promenera, det har väl hänt nån gång att andan fallit på men som regel tycker jag det är tråkigt.
Med sällskap går det bra, men det är ont om sånt dagtid.
Simon behöver ju å andra sidan komma ut, så jag har liksom inte haft så mycket till val.
Jag kan inte lyssna på musik när jag går med honom, för då hör jag honom inte om han börjar gny, MEN man kan lyssna på poddar 🙂

Poddarna är en ny upptäkt för mig, ett sekel efter alla andra. Jag har känt till begreppet men aldrig tagit tag i det själv, men nu har jag alltså kommit igång. Jag kan gå i timmar om jag lyssnar på en bra pod, som tex P3 Dokumentär om de von Sydowska morden. Ah det finns så mycket intressant att lyssna på!
Som konsekvens av detta fick jag just ett sms:
hälsningar telenor

Jag streamar. Dåligt. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare med detta, för i den här takten kommer 4 GB inte heller räcka.
Kanske kan man ladda ner avsnitt på förhand. Får kolla det.

Mera shopping!

Nätshopping i stället för matfrossa som hanteringsmetod för all dötid rekommenderas starkt.

Jag var och hämtade ett till paket på posten igår, mamma promenerade med och sen följde jag henne till tunnelbanan. Jag kunde ju bara inte låta bli paketet, så mamma fick köra vagnen medan jag öppnade och provade sandaler (som gjorda för mig!) och trenchcoat (hurra!).

mormor promenerarNär vi lämnat henne vid tåget handlade vi mat och gick hem – allt som allt en promenad på över en timme. Med uppförsbackar och allt. Simon vaknade och hungerskrek i kassan så jag fick snällt sätta mig på en ledig alkisbänk och amma när vi kom ut. Men solen sken just då så det var lugnt.

Å herregud jag har 5 minuter!!

Jag vet fortfarande inte vart tiden tar vägen. Ungen sover hela nätterna, med undantag av matande var 3e eller var 4e timme, han sover större delen av dagen enligt samma princip och när han är vaken så vill han vara nära och det är det mysigaste jag någonsin varit med om. På riktigt. Det är nåt speciellt med mysbebisar, de luktar så gott, men det är ju svårt att göra så mycket nytta när man bär en bebbe på armen.

Jag skulle burit honom i babybjörnen jag köpte på Blocket, men han är för liten för den än så länge. Vi borde haft en sjal, men… men ja, det har inte blivit av att skaffa en.

Jag har lärt mig att laga mat, äta, tvätta och mejla med en hand, men att skriva har visat sig svårare att få till. Grejen är att när han är trött och somnar så ligger det så nära till hands att lägga sig ner själv också — i förebyggande syfte, om inte annat.

Hittills idag har jag utnyttjat sovtiden med att komplettera babynestet jag sydde med en madrassbit, det är fortfarande skitfult men det funkar, det funkar tills jag har tid att sy ett ”riktigt” eller tills han växer ur det. That’s it. Övrig sovtid inträffade när vi promenerade till BVC och tillbaka.

Jag är helt slut. En timmes promenad har jag åstadkommit idag, och jag är redo att gå och sussa.

Och nu kom Björn hem med middan <3

 

Hur hinner folk med…

…att blogga med småbarn??

tidätare

Seriöst, vi är två, vi har varit hemma en dryg vecka nu, ändå räcker tiden inte till att ta upp datorn. Hur gör folk? Jag har ju massor att berätta hela tiden men vår son, som äter så enegiskt att han även tycks dra i sig mitt underhudsfett av bara farten, verkar även suga i sig tid. Ungefär som ett svart hål suger i sig ljus, lite. Tiden liksom dras mot honom, börjar rotera runt honom, och snurrar till sist in i honom för att knappt ens lämna några minnen efter sig.

Det är lite orättvist att jämföra honom med ett svart hål, vill jag ändå tillägga. ”Svart hål” låter väldigt negativt, men jag syftar förstås främst på gravitationen; jag, och allt som det ordet innebär — dvs hela min existens — roterar inte längre runt min egen axel utan runt honom. Jag kan nu förstå mammor som förlorar greppet om sin egen identitet och glömmer att det fortfarande finns liv utanför familjen, även om jag inte alls är överens med dem.

Det är viktigt att inte tappa bort sig själv, men helt lätt är det nog inte. Björn tog med vår pojke ut på en promenad själv i förrgår för att jag skulle hinna få klart den här evighetsteckningen jag hållit på med sedan urminnes tider; de hade varit borta 5 min när jag blev tvungen att gråta en skvätt och sedan ringa mamma för att förklara att jag hade problem. Jag tappade fokus helt och visste inte var jag skulle göra av mig själv. Det slet nåt alldeles hjärtskärande i själen över att vara separerade, det la sig som ett fysiskt tryck över bröstkorgen.

”Det är dina hormoner, Lisa. Det är så det ska vara. Han är ju inte ens en vecka gammal!” sa mamma med ett skratt. Jag tyckte inte alls det var kul men lugnade mig, och lyckades samla ihop sms-trackandet av Björn till ett kort förhör om förhållandet klädlager / väder / temperatur på barnet.