Föräldracocktail gjord på hyss och kryddad förskräckelse

föräldracocktail

Föräldracocktail gjord på hyss

Visst är det väl Emil som säger att hyss inte är nåt man väljer att göra hursomhelst? Det är liksom nåt som smyger sig på en och man vet inte att man har gjort ett hyss förrän det redan är gjort?

Simon kör hursomhelst – förutom sina vanliga påhitt – även Emil-varianten av hyss, såklart. Precis som alla ungar gör. Det var inte meningen att det skulle bli si eller så, men det råkade.

“RÅKADE?!” gastade Björn när han kom innanför dörren efter att ha hämtat pojkarna på förskolan härom dan. “Man RÅKAR inte kasta en pinne i ansiktet på nån, Simon! Inte med den farten! Jag kunde ha blivit blind!!”

“Men pappa, jag skulle kasta ÖVER dig,” hördes Simon i logiskt resonerande tonfall ute i hallen. Björn försökte djupandas, det hördes också, liksom att han misslyckades med det.

“Man får inte kasta pinnar! DU FÅR INTE kasta pinnar! Hur många gånger har vi sagt det här?!”

Frustrationen vibrerade i rösten på honom, det är en speciell ton som alla föräldrar nog kan känna igen och relatera till. Så full av frustration, ilska, rädsla över vad som kunde ha hänt (och gärna lite kränkt också), men även tålamod och välvilja. Föräldracocktail, helt enkelt.

Mhm, men nu var det inte den historien jag skulle berätta. Nix, för Simon gör mer än att servera föräldracocktail i tid och otid; han skrämmer även slag på oss. Inte så ofta, men en gång är en för mycket – en känsla som jag också tror att fler kan relatera till.

När Simon försvann på cykeln

Det var lördag förmiddag. Jag och Adrian hade precis kommit hem från dansen, jag höll just på att kränga av honom overallen när Björn ringde.

“Är Simon hemma?” frågade han och försökte låta avslappnad.

“Nej. Borde han det? Var är du?” frågade jag, ej avslappnat.

“Vi har varit och lämnat skräp så jag går med vagnen från lekparken, Simon cyklade i förväg.”

Vi la på, jag tänkte att ungen brukar ju cykla i förväg och han är väl nånstans runt garaget … men oron hade redan satt sig. Två minuter senare ringde Björn igen.

“Jag hittar inte Simon,” sa han och nu lät han precis så stressad som jag försökte låta bli att känna mig. “Jag får vända och gå och leta.”

“Nej! Lämna vagnen hemma och ta cykeln och leta istället. Jag klär på Adrian igen så kommer vi ut och letar vi med.”

Jag försökte att hålla oron i schack när jag berättade för Adrian att Simon är borta och att vi måste ut och leta efter honom. Adrian fattade galoppen direkt och ställde upp med att inte bråka när overall och allt skulle på igen och vi skulle ut och upp på cykeln, igen. Han ville hjälpa till, så medan vi rullade ut från grusgången gastade han redan “SIIIIIIMOOOOON!!” för full hals.

Simon är 5 år, han kan cykla bra och Björn tappade honom ur sikte på ett ställe där han utan tvekan hittar hem. Han behöver inte ens ta sig över någon väg därifrån heller, och det upprepade jag för mig själv hela tiden medan vi cyklade omkring i närområdet. Björn ringde, och jag tänkte att nu har han hittat honom, undrar var han har varit.

“Har du hittat honom?” frågade Björn, och jag kunde känna hans oro lika väl som min egen.

Det tog fem minuter till innan Björn ringde igen och meddelade att sonen var återfunnen, och då hade han varit borta i 20 minuter.

Evigheters evighet

20 minuter är mycket lång tid, när man inte vet var ens femåring är nånstans. Paniken höll sig på avstånd eftersom Simon reder sig själv rätt bra, och eftersom han ju rimligen måste vara nånstans där han hittar hem.

Björn fann honom ganska nära lilla mataffären, som inte alls ligger på vägen hem från lekparken. Han hade stannat, klivit av cykeln och satt sig på backen vid kanten av gångvägen och väntat. Han hade inte rört sig ur fläcken, precis som vi lärt honom – vilket betyder att han blev rädd.

När han kom hem kastade han sig om halsen på mig och storgrät. Det var en lättnadens gråt, den som man bara kan gråta när man vågar känna efter igen. Han berättade att han hade blivit rädd, att han hade satt sig för att vänta på pappa men pappa kom inte och han var helt ensam. Ensam i hela världen.

“Lilla hjärtat, min fina lilla pojke, du gjorde helt rätt som väntade på ett ställe och inte cyklade omkring. Men … nog hittar du hem från mataffären, eller hur?”

Han nickade och torkade krokodiltårar från kinden.

“Om samma sak händer igen, alltså alldeles här i närheten där du hittar och vi kommer ifrån varandra jättelänge, så är det helt ok om du åker hem. Men du får inte gå över nån gata själv, det vet du. Visst?”

Han skakade på huvudet, tog sig samman och så, helt bara sådär, så var det över. Tänk om jag också kunde gå vidare på det sättet.

föräldracocktail på hyss
Simon kvällscyklar med mig till ovan nämnda mataffär. Cykeln är större än den ser ut, bara så du vet. Det är en ofördelaktig vinkel.

Syskonbråk: det finns bråk, och så finns det Bråk

syskonbråk
Gammal bild, men den visar ett typiskt syskonbråk så jag tyckte den passade ändå; det är trots allt sällan jag drar fram mobilen och börjar fota när det bryter ut.

Syskonbråk

Våra pojkar kommer på kant med varandra ungefär 35 000 gånger om dagen, som vi ser. Mörkertalet är helt okänt men nog finns det, tro inte annat. Vi vet att det här är en nödvändighet; just de här två små personerna måste gå den här vägen för att forma det band som ska bära dem när jag och Björn inte längre finns. Men det finns bråk, och så finns det Bråk.

Känslor och bråk

Ett vanligt syskonbråk är överspelat på ett par minuter, vi reder ut vad som hände – “jag försökte sätta mig på hans huvud, han bet mig i rumpan, jag slog honom med” (infoga valfritt tillhygge), “och då blev han arg!?” – och jag försöker förklara för dem vad som (rimligen) hände i huvudet på den andre. Vi pratar om vilka känslor som kom fram, och jag försöker – Universum ska veta att jag försöker – pränta in i dem att känslor är ok, det är bara känslor och det är inget farligt, låt dem komma, känn dem, känns vid dem. Nämn dem vid namn. 

Är de mottagliga kan vi prata om vad man kan göra ISTÄLLET för att sopa till varandra – till exempel kontrollera att vi inte misstolkat det som händer – och att det ALLTID är bättre att tillkalla vuxen hellre än att skipa egen rättvisa, som ju ändå aldrig uppfattas som sådan av motparten. 

Vendettor

Jag har berättat om min säsong på Korsika för många år sedan, och om hur vendettor ser ut på nära håll. Vendettans natur är densamma som evighetsmaskinens, med den mikroskopiska skillnaden att där en evighetsmaskin förlorar energi, där växer istället vendettan tills den en dag blivit ett monster som river och förstör allt i sin väg.

Simon är ett smart barn. Han fattar det här med vendettor, liksom han fattar det mesta vi förklarar, men det stannar på det teoretiska planet. Simon är nämligen också ett barn med en oerhörd känslokapacitet; nästan alla känslor är extrema. 

Jamen såna är ju barn, tänker kanske du och jo, förvisso, men min beskrivning av honom är med ett barns mått mätt. För att vara ett barn, så drabbas han av fascinerande starka känslor. Han blir kanske glad över något, och kan lyfta humöret på ett helt rum med folk – eller han skulle ha kunnat det, om folk fick samlas på det viset. När han blir arg, så måste han ha hjälp att bära det onda och jobbiga för annars klarar han det inte. 

Det är svårt att vara liten och stå med känslor i bröstet som inte får plats, vilket leder mig vidare till Bråk.

Ett Bråk

Ett Bråk lämnar skada och förödelse efter sig. I kölvattnet guppar brusten tillit, djupt sårade känslor och materiella kalhyggen. Som förälder ser jag det som min uppgift att förebygga och förekomma den här sortens fasor, att finnas där och stötta så att ett syskonbråk inte kan eskalera (till den nivån) från början.

I lördags misslyckades jag monumentalt, och jag kommer sent att glömma den kvällen. Det är som alltid lätt att vara efterklok, och … ja. Hursomhelst. Jag ska inte döma mig själv för hårt, jag gör med handen på hjärtat alltid mitt mesta och bästa för dem men den kvällen var det definitivt inte tillräckligt. Jag hade en dålig dag på den fronten. Men, vad var det som hände då?

Det var precis innan läggning, och egentligen är det inte så viktigt exakt vad som hände, konsekvensen däremot blev mycket upprörda familjemedlemmar. Det var värst för Simon – eller mig, svårt att avgöra. På pappret var väl Simon boven i dramat och Adrian offret, i alla fall vid ett första ögonkast, men sen dramaskrek Adrian med handryggen mot pannan och Simon låg i sin säng och skämdes. Och låt oss för all del inte glömma mitt försummade ansvar som förälder.

Skam är den värsta känslan som finns. Jag vet ingen som står ut med den, och vi gör allt för att forma om den till något annat. Vad som helst, bara vi slipper skämmas. Skam kan sätta mycket djupa spår i barn, och Simon av alla lär inte vara ett undantag.

Lappa och laga för allt vad tygen håller

Jag nattade Adrian enligt påbörjad procedur, sen gick jag in till Simon och försökte hjälpa honom (och mig själv) ur det värsta. Stillsamt försökte jag få honom att sätta ord på sin vrede, hitta roten till den. Det blev ett fint och lite hjärtskärande samtal med ett litet barn och hans stormiga och glittrande vackra inre. 

“Du vet väl att jag älskar dig ändå, Simon? Även när jag är jätte jättearg?”

En kram for dramatiskt fram från under täcket. Vi kramades, jag strök honom över håret och sa det om och om igen, ända tills han ville sova.

Det här är det svåraste med moderskapet, tycker jag. Var lappar och lagar jag när jag inte vet var det behövs? Vi vill ju skydda dem mot allt ont, men ibland är det så oerhört svårt att veta vad det är eller när det ska hända. Samtidigt behöver de lära sig. Syskonbråk fyller en funktion men Simon måste lära sig att det finns gränser som man aldrig aldrig får korsa. Hur vi ska hjälpa honom med det förblir mitt livs frågetecken. 

Lördagskvällen blev helt ofrivilligt en svidande läxa i var syskonbråk slutar och blodigt allvar tar vid, men vem den sved mest för får vi nog aldrig veta.

Lästips

Hittade, efter en mycket kort googling, en sida om syskonbråk på BVC-Elvis (klicka här) som fint och sakligt sammanfattar allt vi fått höra om ämnet både i böcker och under våra besök på BVC.

Det finns, som det står i ovan nämnda BVC-artikel, många sätt att jobba för att få ut frustrationer och starka känsloanfall innan det blir bråk av dem. Jag tror att alla föräldrar har sina egna personliga tricks de kör med, det gäller bara att hitta dem. Ett som funkat med Simon (men som absolut inte funkar med Adrian) är det vi kört sedan han var fyra år. Undrar hur länge det kommer funka, för övrigt – det blir eventuellt svårt för lilla mig att brotta ner en 14-åring i soffan och kittelkriga honom till utmattning.

Berätta gärna vad du har för tricks med dina ungar! Jag skulle må bra av lite inspiration. Kram på dig.

PS.

De har många fina stunder tillsammans också, de bråkar inte HELA tiden.

En livsviktig kurs – bot mot föräldraångest

Det är ett tag sen som jag och Björn var på den här kursen nu – flera veckor, faktiskt – men det spelar förstås ingen roll. Det blir aldrig mindre viktigt med första hjälpen.

Föräldraångest

Jag tror att mycket av min ångest kring barnen – och med det menar jag alla mina mardrömmar, och när jag inte mår helt bra även vakenmardrömmar* – bottnar i att jag inte känner mig trygg i att jag kan beskydda dem. Alltså hjälpa dem. Att inte veta hur jag faktiskt ska hantera eventuell förtäring av diskmedelstablett, medvetslöshet, stopp i halsen eller hjärtstopp.

Fasa. Blotta tanken får det att vända sig i halsen.

Så jag valde att köpa en första hjälpen-kurs, boka mamma och för säkerhets skull även Jonas som barnvakt och sen hoppas utan bara jävlar på att inte alla skulle bli sjuka.

Ingen blev sjuk (!!!). Jag och Björn gick på vår 3 timmar långa kurs i stan och jag. Är. Så. Tacksam.

När nåt av barnen sätter i halsen vid bordet nu, så känner jag samma kalla ilning i bröstryggen som förut, men den känslan dämpas av ett nytt lugn. Ett spänt sådant, förvisso, men ändå. Ett lugn. Och attackberedskap. Som resultat av kursen vet jag vad jag ska göra om det värsta skulle hända. Som resultat av kursen behöver jag inte ligga sena kvällar och lyssna på när min hjärna ältar plötslig-knäpptystnad-följd-av-hostattack-händelser när resten av familjen redan somnat för länge sen.

En livsviktig kurs

föräldraångest

HLR ser olika ut på barn under ett år, och barn över ett år. Därför fick vi både bebisdockor och vuxendockor att träna på. Förutom lärorikt och allt det där så var det svettigt, kan jag meddela.

Intressant i sammanhanget var att när det var dags att avsluta det praktiska och lägga alla dockorna i en hög i mitten, så kastades vuxendockorna lite nonchalant på varandra. När det var dags att lägga bebisdockorna i på högen var det ingen som kastade. Ingen.

Vilken kurs var det då?

En livsviktig kurs heter den, och hålls av Life in mind**. Du känner kanske igen dem från TV4?

Det finns säkert många andra som håller lika bra kurser i detta. Det viktiga är att gå dem.

Kursinnehåll

– Undersökning av livlöst barn
– Hjärt- lungräddning (HLR)
– Handgrepp om barnet sätter i halsen/ Luftvägsstopp
– Första Hjälpen (L-ABC)
– Att larma 112
– Akuta sjukdomstillstånd och olycksfall:
kramper/feberkramper, krupp, brännskador, förgiftningar, drunkning, fallolyckor: nack- och ryggskador

 


*vakenmardröm: när den delen av ditt medvetande som du inte kontrollerar så bra kapar din hjärna och spelar upp ett vansinnesscenario för dig trots att du är fullt vaken. Den är lika livlig som en dröm, lika färgstark och känslosam, och har mer gemensamt med ett minne än den har med en tanke (alltså nåt du tänker på med flit).

**OBS! Ej sponsrat.

Utkast från bebistiden

Den berömda bebisbubblen… Ah, jag minns den som igår – eller inte. Jag minns inte mycket alls, faktiskt, vilket är en av anledningarna till att den här bloggen är så bra för mig.

Minnen.

Här är till exempel några utkast som skrevs under bebistiden – eller strax innan – men som aldrig nådde dagens ljus eftersom tanken var borta när det väl blev tillfälle att utveckla.

bebistiden
​Har du undrat hur det känns att ha ett barn i magen?

Jag ska berätta.

Det är som när man har mycket gas. Inte så att det gränsar till magknip, men man känner hur gasen förflyttar sig bubbligt och ryckigt i tarmarna.

Tänk dig att du tappar tvålen, alltså den där tvålen som är som en stor tändsticksask, i duschen. Den glider dig ur fingrarna och du liksom jagar den i luften, utan att riktigt få grepp om den men också utan att tappa den direkt. Så känns det, fast i magen. Tarmarna håller på och fipplar med nån hal grej utan att riktigt få tag i den.

Ibland är det som en nervryckning, du vet såna där man kan ha i ögat – eller i vilket muskel som helst egentligen – fast starkare, på sidan av magen och längre in i kroppen. Då har barnet hicka.


Är jag en dålig mor?

När jag äntligen fått tyst på bebisen som vrålat i magknip (?) i 25 min, punkterat av spyor, rapar och blöjmuller misstänkt likt bajs, så somnar han tvärt – antagligen av utmattning – och JAG KOLLAR INTE BLÖJAN. Jag låter honom sova.


Snilleblixtarna haglar

För dem som inte får snilleblixtar till höger och vänster finns plagiatet, eller översättningar. Direkta översättningar. Helst av en tveksam ramsa om en mor som förlorar sina barn ett efter ett.

Five little ducks went swimming one day
over the hill and far away
Mother duck said quack quack quack
but only four little ducks came back

Fem små ankor tog sig ett dopp
i sjön bortom bergen långt, långt bort
Mamma anka ropa kvack kvack kvack
men bara fyra små ankor kom tillbaks 

Och Dr Snuggles, på samma tema, får väl de flesta (idag) vuxna att misstänka inblandning av diverse olagliga preparat under skapandeprocessen, och Teletubbies lämnar en rad rysande frågetecken efter sig.


Misofoni

Getting Enraged By Specific Noises Has A Genuine Neurological Basis

Det finns på riktigt. Jag är helt normal och ni som tuggar mig i örat genom telefonen: må ni aldrig nånsin mer finna en parkeringsplats.


Parkour

Vi äter tacos, med traditionella skal. Björn dräller mer än Simon och är sur:

“Det är ju helt omöjligt att äta det här. Kolla här vilket jävla… När man biter här så reser den sig där och anfaller. Maten slänger sig mot en. Parkour-mat. Kolla, jag höll såhär och ändå har jag sås där nu. Eller så lämnar den skeppet… Det är som att hålla tacons svar på Titanic i handen.”

Obligatorisk förskoleshopping

Om jag skulle tipsa alla som i framtiden kommer att stå inför sin första förskolestart, som förälder alltså, om något så är det att i lugn och ro sätta sig ner hemma och gå igenom listan över saker som förskolan tycker att man ska utrusta barnen med.

Gå inte bara till Sveriges antagligen mest kända (och inte billiga) barnklädesbutik och säg: “mitt barn ska börja på förskolan om några dagar, jag känner mig lite vilsen”.

Det gjorde jag, och det gick alldeles… jättebra. Sveriges antagligen mest kända (och inte billiga) barnklädesbutik har med största sannolikhet bara duktiga säljare, och jag fann mig själv stå öga mot öga med en välslipad mormor som visste exakt vad jag behövde.

förskoleshopping resultat

Jag gick hem med detta, och då hade jag bara haft för avsikt att köpa en sydväst. Och en extra solhatt – vilket jag naturligtvis också hade i påsen.

Jag är helt med på lager-på-lagerprincipen, så gör vi ju själva också när vi ska ut och sporta i kallt och/eller vått väder så det är jättebra, men att inte tappa bort sig själv i allt detta var tydligen inte lika enkelt.

Jag kommer att gå tillbaka med solhatt (hittade en på rea i en annan butik) och ett par långkallingar (fel storlek), och planerar att vända blicken mot Tradera. Länge leve begagnat!

Inskolning pågår

Som du kanske minns så är Simon ovanligt social. Om man kunde välja, så föredrar jag ett barn som interagerar med andra än ett som står fastnaglat vid mina knäskålar en hel eftermiddag.

Med det sagt, så finns det som alltid både för- och nackdelar. Något som slagit både mig och Björn är att Simon lätt skulle kunna gå med en total främling hem från lekplatsen, i alla fall som det är nu. Blotta tanken fyller mig med kramp i hjärtat, så vi går vidare till fördelar: Förskolan.

Inskolning av barn

I torsdags påbörjades inskolningen som varar i 2 dagar, sedan avbrott för helgen, och sedan en dag till. Sedan utvärderar man situationen; de barn som behöver längre inskolning får det, och de som tycks klara sig bra lämnas och hämtas i fortsättningen som alla andra barn.

I torsdags var Simon där med Björn, och med undantag av den regelrätta brottningsmatch som tydligen utspelade sig när det var dags att sova (Björn vann) så gick det jättebra. I fredags var jag på plats med honom, och det gick så pass bra att jag blev förpassad till fikarummet med en kopp te, tillsammans med en annan inskolande pappa (Pratglada Gustav) – som för övrigt tyckte att Rurik var ett jättecoolt namn (så nu är vi 3 pers i Sverige som tycker det) – före lunch. Middagsvilan bestod av mer hummande än brottning medan vi låg där på varsin madrass på golvet, och lyssnade på när Pratglada Gustav brottades med sin dotter och Oskar av allt att döma försökte sig på en ny taktik med lille Axel. Jag vet inte vad de höll på med, men Axel blev till slut hysterisk och Oskar erkände sig besegrad efter 25 min och lämnade lätt svettig rummet, varpå Simon somnade – varpå jag somnade. Hurra!

På måndag är det dags igen. Det är Björn som tar det, och fröknarna sa åt mig att förbereda honom på att de kanske skulle skicka hem honom innan lunch om allt gick bra, och så får han ha jour hemifrån istället.

Inskolning av föräldrar

Inskolning handlar i vissa fall mer om föräldrarna än om barnen. Vad jag menar är att både barn och föräldrar behöver skolas in, men att det är svårare för föräldern, och i mitt fall är det så men inte i Björns. I Axel och Oskars fall är det definitivt så, särskilt som Oskar själv sa det men det märktes också.

Simon kommer att älska att gå på förskolan, det är bara den där lilla tröskeln att fatta och acceptera att han inte gör det tillsammans med nån av oss. Jag tror inte det kommer ta lång tid alls för honom.

För mig, alltså bara mig, bara i mig, känns det oroligt. Det är ännu en separation, och jag har lite svårt med dem. Inte så att jag dras med separationsångest och andra svårigheter i vanliga fall, men så fort det handlar om mitt barn så är jag fortfarande känslomässigt osäker på foten. KBT-besöken i våras gav mig vägar till verktyg att hantera det här på, så jag mår inte dåligt, men… jag är orolig. Drömmer mycket, skärskådar Simons beteende för att upptäcka eventuella problem i sin linda, kortare humör.

Det gör ingenting. Jag vet att det går över, jag bekymrar mig inte för det. Men det känns, och i vissa svaga ögonblick känns det som att hjärtat ska brista. Så ja, jag hör definitivt till kategorin inskolningsobjekt som hade behövt 3 veckor snarare än 3 dagar.

Frikort för utgång!

Ersättning, tillägg eller vad man nu vill kalla det, har hittills inte varit aktuellt för mig oss eftersom jag har haft mer än tillräckligt med mjölk. På sista tiden har mjölkproduktionen sjunkit, eller så äter Simon dubbelt så mycket vilket är mer troligt, och jag har inget kvar att pumpa ut i förebyggande syfte.

“I förebyggande syfte” betyder “när jag vill gå hemifrån ENSAM och slippa ångestfrossa mig genom vad det nu är jag ska göra”. Lösningen var ett tag att vänta på att min kropp ska fatta att efterfrågan stigit, men det har gått 2 veckor och min kropp verkar bara lyfta på ögonbrynet åt detta, så jag kastade in handduken och köpte hem lite ersättning för att testa. Man vet aldrig. Kanske skulle han vägra. Min moster tipsade om Hipp, en ekologisk variant som min kusin ger sina ungar.

Igår gav jag Simon 160 ml Hipp efter sångkaoset i kyrkan. 160 ml är vad som får plats i nappflaskan, jag tänkte att eftersom jag inte har en aning om vilka kvantiteter han brukar sätta i sig så får jag väl mäta hur mycket som är kvar sen och räkna lite.

Han bälgade i sig rubbet. Sen sov han 2 timmar och vaknade på strålande humör.

Du fattar vad det betyder, väl? Fritt fram för tjejkvällar, utekvällar och biobesök 🙂

ekologisk bröstmjölksersättning

Ovan nämnda aktiviteter är naturligtvis tidsbegränsade till kl 22; det gäller ju att vara i närheten av sin säng när man somnar liksom.

SaveSave

Från inspiration till resultat på 24h

Som jag berättade igår så fick jag syn på ett inspirerande blogginlägg i förrgår som handlar om nytt hår till hösten.

image

Förutom att jag hade kunnat skriva exakt samma, SAMMA, text själv om mitt eget hår, så har jag funderat rätt länge på hur jag ska ställa mig till mina allt fler vita strån. Jag var och klippte mig hos en random frisör för kanske 2 år sedan vid Fridhemsplan och han försökte vara finkänslig:

“Du har en del… ljusa hårstrån. Har du funderat på att färga?”

Jag tyckte, eftersom jag hade färre “ljusa” då än nu, att nej aldrig. Varför skulle jag? Man ska åldras med värdighet, och omfamna sin stigande ålder med tillhörande tecken med glad förväntan och inte försöka se ut som nåt man inte är.

Då var då och nu är nu. Igår vek jag ihop mitt åldrande med värdighet och skickade ut det genom fönstret.

Besöket hos frisören blev en ganska lång plåga. Grejen är den att jag typ aldrig har färgat håret hos frisör förut. Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Jag gissade på max, MAX 2,5 timmar. Det tog 4 timmar.

FYRA TIMMAR.

hos frissanJag kunde ha frågat innan förstås, men jag var så säker på min sak att det aldrig slog mig in. Jag hade pumpat ut en årsförbrukning av bröstmjölk och fryst in i förebyggande syfte, som Björn skulle ha om jag inte hann hem i tid för amning. Efter en och en halv timme satt jag med första lagret färg i håret:

image

Ångesten steg sakta men säkert vartefter det gick upp för mig att aldrig i livet, inte en sportkeps att jag är klar till 14. Jag såg framför mig hur Simon fick hungerslag hemma, hur jag satt hos frissan långt in på övertid och var egoistisk medan min son långsamt svalt ihjäl och drev min sambo till desperation.

image

Det dåliga samvetet slet upp djupa revor i hjärtat när jag ÄNTLIGEN kunde sätta mig på cykeln och paniktrampa hem. Jag föreställde mig att Björn skulle möta mig i dörren och trycka barnet mot bröstet innan jag hunnit få av mig hjälmen, men icke. Huset var tyst och lugnt, Simon låg i en fåtölj i vardagsrummet och jollrade och Björn satt bredvid och kollade på TV.

Men håret, som ju egentligen var poängen, blev jättebra. Mitt hår är rakt och platt så det kommer typ aldrig se ut såhär igen, därav förevigandet på bild:

klar hos frissan

Det kallas dip dye, och jag fattar att jag lär mig det 20 år efter alla andra. Alltså, tiden som frissan la ner på att göra blekningen i topparna… jag ska aldrig bli frisör.

SaveSave