Uppropet gick bra, trots allt

Jag skulle på upprop på nya skolan i onsdags kl 13.

En av de större skillnaderna mellan Sverige och Frankrike som man verkligen märker av vid såna här tillfällen är hur folk beter sig i nya grupper. Ingen känner någon, alla är lite osäkra, men i Sverige är alla dessutom superstela och ingen törs andas så att det hörs.

Utom Adrian då.

Ja, för han var ju med också. Uppropet sammanföll lite olyckligt med annat här hemma så det slutade med att jag tog med mig honom.

Uppropet skulle, enligt infomail, bestå av upprop av namn. Punkt. Jag tänkte att det antagligen inte var allt som skulle hända, men att det borde gå att åtminstone bekräfta sin plats med en bebis på armen.

Sagt och gjort, Adrian följde med.

Kl 13 är hans bästa tid på hela dagen. Då är han pigg, glad, och intresserad av att presenteras för nya prylar.

Jag parkerade vagnen i cykelstället och bar honom på armen ett vilset varv, som bland annat inbegrep ett ofrivilligt besök på ett café samt utelåsning, innan vi hittade rätt korridor.

Där var det tyst; det är mera liv och fest på månen än det var i den korridoren. Alla pillade med sina mobiler. Jag gick och ställde mig längre bort, satte ner min son på golvet och gav honom vattenflaskan att leka med.

“Öö-DÖH!” sa han så att det ekade och hällde vatten över sig själv.

Bara det håller tills de ropar upp mig, tänkte jag.

Det gjorde det. Jag satte mig nära dörren och han klättrade runt på bänken, på mig, på golvet och gjorde små korta utflykter även under bänken medan namnen ropades upp och folk gratulerades till antagning.

Det höll, men det var inte för att jag koncentrerade mig på vad som sades framme vid duken direkt. Vi fyllde den andlösa tystnaden i publiken med viskande, klappande, jag gav honom napp ungefär hela tiden, gav honom klämmisar (stängda) som han pillade och bankade med, jag lyfte upp och ner och parerade korkskruvsrullningar i 30 min (!) innan vi fick gå vidare till fotografering.

Av den info som gavs uppfattade jag att vi skulle vara tillbaka i skolan dagen därpå. That’s it. Inte när eller var, bara ATT.

Fotograferingen, som tydligen skulle vara för personalens bruk, gick i en rasande fart – ända tills jag satte mig på stolen med honom i famnen. Kamerakillen trixade.

“Jag kan ställa ner honom på golvet alltså,” sa jag och gjorde en ansats till bevis.

“Nää, det går nog bra ändå.” Mera trixande. “Ni får vara 2 på bilden,” fortsatte han och nu när jag sett den kan jag säga att jag ser precis lika trött ut som jag var, och jag kan inte ens gömma mig bakom att Adrian är gullig för han har vänt sig bort och man ser bara bredsida bebishuvud.

SaveSave

SaveSave

Jag har börjat längta efter förlossningen

Förlossningslängtan är här, äntligen. Inte längtan efter smärta, dödsångest och annat kul som gärna går hand i hand med händelsen, men efter att inte längre ha ont i kroppen, att kunna röra mig obehindrat och slippa vakna varje gång jag vänder på mig. Bland annat. Jag drömde inatt att barnet kom nu istället och känslan av att komma i mål, äntligen, skuggade själva förlossningen.

Jag längtar efter ”ledigheten”; att få ägna mig åt min familj helt och hållet. Simons inskolning står antagligen för en del av de här känslorna. Jag hatar att bara träffa honom 30 min på morgonen och that’s it. Alltså det är inskolning, han ska vara där till kl 9 och vi sov länge imorse. Jag åker till jobbet kl 14, kommer hem 23.30 då hoppas jag för hans skull att han inte är vaken. Det är bara idag och imorgon som det är såhär, senare så ska vi prova och se hur det går att lämna honom på förskolan till mellis vid 14, eller lagom till 30 min lek före lunch.

Det är bara 2 dagar i veckan som vi går om varandra, så vi får prova oss fram för just nu tycker jag att hela konceptet suger och funderar på att säga upp mig och bli hemmamamma.

far och son på väg till förskolan
Björn och Simon cyklar till förskolan i regnet.

Inskolning pågår

Som du kanske minns så är Simon ovanligt social. Om man kunde välja, så föredrar jag ett barn som interagerar med andra än ett som står fastnaglat vid mina knäskålar en hel eftermiddag.

Med det sagt, så finns det som alltid både för- och nackdelar. Något som slagit både mig och Björn är att Simon lätt skulle kunna gå med en total främling hem från lekplatsen, i alla fall som det är nu. Blotta tanken fyller mig med kramp i hjärtat, så vi går vidare till fördelar: Förskolan.

Inskolning av barn

I torsdags påbörjades inskolningen som varar i 2 dagar, sedan avbrott för helgen, och sedan en dag till. Sedan utvärderar man situationen; de barn som behöver längre inskolning får det, och de som tycks klara sig bra lämnas och hämtas i fortsättningen som alla andra barn.

I torsdags var Simon där med Björn, och med undantag av den regelrätta brottningsmatch som tydligen utspelade sig när det var dags att sova (Björn vann) så gick det jättebra. I fredags var jag på plats med honom, och det gick så pass bra att jag blev förpassad till fikarummet med en kopp te, tillsammans med en annan inskolande pappa (Pratglada Gustav) – som för övrigt tyckte att Rurik var ett jättecoolt namn (så nu är vi 3 pers i Sverige som tycker det) – före lunch. Middagsvilan bestod av mer hummande än brottning medan vi låg där på varsin madrass på golvet, och lyssnade på när Pratglada Gustav brottades med sin dotter och Oskar av allt att döma försökte sig på en ny taktik med lille Axel. Jag vet inte vad de höll på med, men Axel blev till slut hysterisk och Oskar erkände sig besegrad efter 25 min och lämnade lätt svettig rummet, varpå Simon somnade – varpå jag somnade. Hurra!

På måndag är det dags igen. Det är Björn som tar det, och fröknarna sa åt mig att förbereda honom på att de kanske skulle skicka hem honom innan lunch om allt gick bra, och så får han ha jour hemifrån istället.

Inskolning av föräldrar

Inskolning handlar i vissa fall mer om föräldrarna än om barnen. Vad jag menar är att både barn och föräldrar behöver skolas in, men att det är svårare för föräldern, och i mitt fall är det så men inte i Björns. I Axel och Oskars fall är det definitivt så, särskilt som Oskar själv sa det men det märktes också.

Simon kommer att älska att gå på förskolan, det är bara den där lilla tröskeln att fatta och acceptera att han inte gör det tillsammans med nån av oss. Jag tror inte det kommer ta lång tid alls för honom.

För mig, alltså bara mig, bara i mig, känns det oroligt. Det är ännu en separation, och jag har lite svårt med dem. Inte så att jag dras med separationsångest och andra svårigheter i vanliga fall, men så fort det handlar om mitt barn så är jag fortfarande känslomässigt osäker på foten. KBT-besöken i våras gav mig vägar till verktyg att hantera det här på, så jag mår inte dåligt, men… jag är orolig. Drömmer mycket, skärskådar Simons beteende för att upptäcka eventuella problem i sin linda, kortare humör.

Det gör ingenting. Jag vet att det går över, jag bekymrar mig inte för det. Men det känns, och i vissa svaga ögonblick känns det som att hjärtat ska brista. Så ja, jag hör definitivt till kategorin inskolningsobjekt som hade behövt 3 veckor snarare än 3 dagar.