Uppropet gick bra, trots allt

Jag skulle på upprop på nya skolan i onsdags kl 13.

En av de större skillnaderna mellan Sverige och Frankrike som man verkligen märker av vid såna här tillfällen är hur folk beter sig i nya grupper. Ingen känner någon, alla är lite osäkra, men i Sverige är alla dessutom superstela och ingen törs andas så att det hörs.

Utom Adrian då.

Ja, för han var ju med också. Uppropet sammanföll lite olyckligt med annat här hemma så det slutade med att jag tog med mig honom.

Uppropet skulle, enligt infomail, bestå av upprop av namn. Punkt. Jag tänkte att det antagligen inte var allt som skulle hända, men att det borde gå att åtminstone bekräfta sin plats med en bebis på armen.

Sagt och gjort, Adrian följde med.

Kl 13 är hans bästa tid på hela dagen. Då är han pigg, glad, och intresserad av att presenteras för nya prylar.

Jag parkerade vagnen i cykelstället och bar honom på armen ett vilset varv, som bland annat inbegrep ett ofrivilligt besök på ett café samt utelåsning, innan vi hittade rätt korridor.

Där var det tyst; det är mera liv och fest på månen än det var i den korridoren. Alla pillade med sina mobiler. Jag gick och ställde mig längre bort, satte ner min son på golvet och gav honom vattenflaskan att leka med.

“Öö-DÖH!” sa han så att det ekade och hällde vatten över sig själv.

Bara det håller tills de ropar upp mig, tänkte jag.

Det gjorde det. Jag satte mig nära dörren och han klättrade runt på bänken, på mig, på golvet och gjorde små korta utflykter även under bänken medan namnen ropades upp och folk gratulerades till antagning.

Det höll, men det var inte för att jag koncentrerade mig på vad som sades framme vid duken direkt. Vi fyllde den andlösa tystnaden i publiken med viskande, klappande, jag gav honom napp ungefär hela tiden, gav honom klämmisar (stängda) som han pillade och bankade med, jag lyfte upp och ner och parerade korkskruvsrullningar i 30 min (!) innan vi fick gå vidare till fotografering.

Av den info som gavs uppfattade jag att vi skulle vara tillbaka i skolan dagen därpå. That’s it. Inte när eller var, bara ATT.

Fotograferingen, som tydligen skulle vara för personalens bruk, gick i en rasande fart – ända tills jag satte mig på stolen med honom i famnen. Kamerakillen trixade.

“Jag kan ställa ner honom på golvet alltså,” sa jag och gjorde en ansats till bevis.

“Nää, det går nog bra ändå.” Mera trixande. “Ni får vara 2 på bilden,” fortsatte han och nu när jag sett den kan jag säga att jag ser precis lika trött ut som jag var, och jag kan inte ens gömma mig bakom att Adrian är gullig för han har vänt sig bort och man ser bara bredsida bebishuvud.

SaveSave

SaveSave