Hur småbarns­föräldraskapet påverkat min personlighet

Sånt märker man inte när man är hemma; hur man sakta men säkert förändras och anpassar sig till den dramatiska förändring som familjebildning alltid är. Jag hade trott att studierna skulle bli SÅ tunga efter 3 år av en i princip oavbruten kedja av graviditeter, föräldraledighet och amningshormoner, men… det är en ny Lisa som möter mig på andra sidan. Flummigt som fan.

Jag är inte känd i min bekantskapskrets som den mest vakna, kvicka, uppdaterade och uppstyrda medlemmen. Snarare tvärtom. Jag är disträ, jag kommer på bra svar på saker typ 2 timmar senare, är mycket seg i mina känsloreaktioner och inte impulsiv… Oimpulsiv är inte ett ord, va? “Betänksam” kanske passar bättre.

Förändring

Småbarnslivet verkar ha smugit in ett effektivitetsdriv i min personlighet utan att jag lagt märke till det. Allting måste effektiviseras, och jag reflekterar inte ens över att jag resonerar så.

Nu har jag gått på utbildningen i 2 månader. På 2 månader har jag fått höra kommentarer, alltså sådär som man alltid får i nya forum när folk ska lära känna varandra, på hur jag uppfattas som inte alls stämmer överens med min självbild.

Märk väl, det är inte dåliga saker jag får höra, bara främmande. När en tjej, äldre än mig och trebarnsmor, tyckte att jag var en naturlig projektledare (det var inte ens ironi heller! (Tror jag?)) så exploderade jag av skratt i mitt huvud. När en annan, som jag känner ännu sämre, vid nåt tillfälle anklagade mig för att vara en naturbegåvning i CAD (konstruktionsprogram) så tänkte jag att jomenvisst gumman, tro jättegärna det.

Vi grupparbetar mycket, och jag håller på och ska strukturera folk och deras arbete, och styra upp, ringa in problem och lösa dem genom att ge andra mer jobb (bästa sättet att själv slippa de svåra delarna). Jag föreslår, andra följer – möjligen för att jag gör det enklare för dem (?).

Nu

Grejen är att… jag blir förvirrad. Jag märker trots allt att saker och ting i allmänhet är enklare utanför hemmet nuförtiden. Som om jag hade värre bekymmer att lösa innanför hemmets 4 väggar (vilket jag inte har) så att allt annat framstår som enkelt, eller som om min hjärna nu har gjort attack mode till sin standardinställning.

Jag känner inte igen mig. Jag är visserligen ganska förtjust att upptäcka dessa nya sidor hos mig själv, och det gör förstås underverk med självförtroende och allmänt mående.

Hur man är INEFFEKTIV på en skogsstig: Ta med barnvagn.

 

SaveSave

Uppropet gick bra, trots allt

Jag skulle på upprop på nya skolan i onsdags kl 13.

En av de större skillnaderna mellan Sverige och Frankrike som man verkligen märker av vid såna här tillfällen är hur folk beter sig i nya grupper. Ingen känner någon, alla är lite osäkra, men i Sverige är alla dessutom superstela och ingen törs andas så att det hörs.

Utom Adrian då.

Ja, för han var ju med också. Uppropet sammanföll lite olyckligt med annat här hemma så det slutade med att jag tog med mig honom.

Uppropet skulle, enligt infomail, bestå av upprop av namn. Punkt. Jag tänkte att det antagligen inte var allt som skulle hända, men att det borde gå att åtminstone bekräfta sin plats med en bebis på armen.

Sagt och gjort, Adrian följde med.

Kl 13 är hans bästa tid på hela dagen. Då är han pigg, glad, och intresserad av att presenteras för nya prylar.

Jag parkerade vagnen i cykelstället och bar honom på armen ett vilset varv, som bland annat inbegrep ett ofrivilligt besök på ett café samt utelåsning, innan vi hittade rätt korridor.

Där var det tyst; det är mera liv och fest på månen än det var i den korridoren. Alla pillade med sina mobiler. Jag gick och ställde mig längre bort, satte ner min son på golvet och gav honom vattenflaskan att leka med.

“Öö-DÖH!” sa han så att det ekade och hällde vatten över sig själv.

Bara det håller tills de ropar upp mig, tänkte jag.

Det gjorde det. Jag satte mig nära dörren och han klättrade runt på bänken, på mig, på golvet och gjorde små korta utflykter även under bänken medan namnen ropades upp och folk gratulerades till antagning.

Det höll, men det var inte för att jag koncentrerade mig på vad som sades framme vid duken direkt. Vi fyllde den andlösa tystnaden i publiken med viskande, klappande, jag gav honom napp ungefär hela tiden, gav honom klämmisar (stängda) som han pillade och bankade med, jag lyfte upp och ner och parerade korkskruvsrullningar i 30 min (!) innan vi fick gå vidare till fotografering.

Av den info som gavs uppfattade jag att vi skulle vara tillbaka i skolan dagen därpå. That’s it. Inte när eller var, bara ATT.

Fotograferingen, som tydligen skulle vara för personalens bruk, gick i en rasande fart – ända tills jag satte mig på stolen med honom i famnen. Kamerakillen trixade.

“Jag kan ställa ner honom på golvet alltså,” sa jag och gjorde en ansats till bevis.

“Nää, det går nog bra ändå.” Mera trixande. “Ni får vara 2 på bilden,” fortsatte han och nu när jag sett den kan jag säga att jag ser precis lika trött ut som jag var, och jag kan inte ens gömma mig bakom att Adrian är gullig för han har vänt sig bort och man ser bara bredsida bebishuvud.

SaveSave

SaveSave

Jag lägger om kursen, GRATTIS till mig själv

Jag gjorde ju ett antagningsprov till kursen jag vill gå, för några veckor sen om du minns. I tisdags, precis efter att Alessiane och Franck åkt för att hämta sin hyrbil, fick jag antagningsbeskedet:

Det är ingen kurs, det är en yrkesutbildning på heltid. I 2 år ska jag släpa mig genom skolan igen, men för första gången känner jag mig tillräckligt motiverad.

Jag har studerat tidigare; ett tag fick jag för mig att jag skulle bli gymnasielärare och gick… vad det nu blev – 2 år? – på LHS innan jag gav upp och flyttade till Frankrike istället (igen). Jag hade egentligen gett upp hoppet om att hitta en utbildning som passar mig; inte för att jag är så skarp direkt, men för att jag har så väldigt brett intresseområde. Teknik, problemlösning, teckning, sömnad, text, samt stark ovilja att träda in i ekorrhjulet 9-17, 5/7.

Den här utbildningen kommer närmast hittills, jag har svårt att se hur jag kan ruttna på rot med detta framför mig:

Det kommer att bli tufft, med småbarn och studier, men jag vet att det går. Det här kommer bli SÅ BRA!

Det enda jag tänker på som kanske är lite synd är att bloggen inte kommer kunna uppdateras fullt så ofta som senaste halvåret, men den kommer fortfarande uppdateras flera gånger i veckan så klart för jag måste ju skriva, liksom.

SaveSave