Föräldramöte på nya förskolan

Det var föräldramöte på nya förskolan, den där Simon ska börja efter sommaren, i förrförra veckan. Vi hade glömt bort det – eller JAG hade glömt bort det – tills Björn plötsligt sa att om 40 min ska vi vara där. Då hade vi precis satt oss för att äta middag.

Nu tar det bara 3 min att gå dit, bokstavligen, så vi tog varsin unge under armen och knallade iväg.

5 nya barn ska skolas in efter sommaren, så det var inte mycket folk. Vi var de enda som hade barn med, så det blev svårt för oss att båda fokusera på vad som sades men jag har ju varit där på besök tidigare, så jag hjälpte Simon att hitta rätt på massa leksaker medan Björn minglade med Adrian i famnen. Bebisar är fantastiska isbrytare.

De hade dukat fram kaffe, te och kokosbollar runt ett av lunchborden, och medan personalen presenterade sig och vi mulade kokosbollar så botaniserade Simon helt självständigt bland inventarierna, inventerade leksaksförrådet och provrullade allt han hittade med hjul på. Overhead-apparaten inkluderad. Det var schysst undanplockat när vi kom dit, och när vi gick såg det ut som att de inte hade städat alls.

“Vi lämnar er med lite extra jobb…” sa jag, efter att ha hjälpt Simon plocka ihop billådan och trassla på sig skorna.

“Det är ingen fara, barnen som kommer tidigt imorgon blir bara glada att allt är framkört!” Hon som jag pratade med vände sig helt till Simon när hon sa det. Simon log blygt. Jag tänkte att ja, det här blir nog bra.

Behållning av mötet:

Mer saker avhandlades under den 1,5 timme som vi var där, men detta är det viktigaste:

  • Den i personalen som jobbat kortast tid har jobbat där i 15 år – utom den unga kvinnan som visserligen bara jobbat just där i 1,5 år, men som “planerar att stanna 25-30 år till”. Detta betyder att personalen trivs. Om personalen trivs så trivs barnen.
  • Inskolningen kommer att pågå under 3 veckor, vilket känns mycket tryggare än de 3 dagar vi hade förra året.
  • De fokuserar mycket på att vara ute, och på att röra sig – 2 saker som liksom definierar Simon.
  • En i personalen har kontakter på en kokosbollsfabrik. Jag älskar kokosbollar.

Nu längtar jag till hösten, särskilt när jag tänker på hur stämningen har blivit på vårt aktuella föris nu. Simon bits nästan värre än nånsin och deras personaltillgång verkar sämre än nånsin. Jag har honom hemma efter lunch alla dagar i veckan nu, för att vi ska hinna träffas mer och för att han ska få lite mer lugn och ro, vilket han verkar behöva.

Nya föris vet ingenting om detta, det är inget man säger framför andra föräldrar och det är inte säkert att det blir lika allvarligt i höst. Man vill ju inte döma honom på förhand. Kanske ordnar det upp sig i och med sommaruppehållet.

Studiebesök på höstens nya förskola

Finns inte så mycket att säga om besöket på nya förskolan idag, mer än att personalen verkar trivas och att även om de visserligen inte är en ur-och-skur-förskola så är de ute så mycket det går.

Anledningen till att vi vill byta förskola är att den som Simon går på nu ligger 20 min promenad hemifrån, eller 4 min med bil. Det är inte ett problem alls, MEN vi har en förskola alldeles runt knuten, alltså typ 75 m från ytterdörren, och som dessutom är löjligt populär. Förstå vad det kommer underlätta vardagen när Adrian också börjar där!

De tillämpar syskonförtur, men Adrian ska börja i januari nästa år och då tar man inte in lika många barn som man gör efter sommaren, eftersom det inte är lika många som slutar då. Därför har jag idag tackat ja till platsen för Simon – eftersom alla jag träffade verkade vara vid sina sinnens fulla bruk och lokalerna normala – samt skickat in ansökan för Adrian via Stockholms Stad.  Hans köplats börjar inte räknas förrän han fyller 6 mån, men nu är det i alla fall gjort.

Vi har 4 andra förskolor på önskelistan som backup. Kanske måste han börja nån annanstans i januari och sen få plats med Simon i augusti istället. Det kommer att bli bra, i vilket fall.

Bilden är tagen i Björns arbetsrum. Jag kommer kunna gå dit i pyjamas.

När Björn kommer hem tänker jag att vi ska ta och välja namn, alltså andranamn, till Adrian också så kan vi bocka av det med. Fick sova nästan hela natten* inatt så känner mig som en ny människa. En fantastiskt effektiv sådan, dessutom.

 


*Nästan hela natten = väckt max 4 gånger för nappbrottning.

Nu är vi själva här hemma igen

Pappa har åkt hem

Jag blir alltid lite dämpad när pappa har varit här ett par dagar och sen åker hem. Alltså inte ledsen, men dämpad. Det är synd att vi inte kan träffas oftare, du vet. Det tycker han också, men jag vet inte hur dämpad han känner sig av att lämna sjukstugan där snoret härjar fritt och hostan lever rövare om nätterna.

Det har gått bra i alla fall, det har varit jättemysigt och skönt med ett par extra händer om dagarna. Simon har inte varit på föris, istället har han tagit med sig sin morfar ut och knallat i den tunna snön tills morfar frös för mycket och vände.

Pappa hann lägga honom efter lunch igår innan han åkte, så när Simon sen vaknade framåt 15 så påbörjades letandet och frågandet efter morfar. När det blev dags för välling sen på kvällen så ringde vi dem på FaceTime, och så var allt som vanligt igen.

Plats på ny förskola

Från det ena till det andra: vi har fått plats på förskolan här i närheten av oss med start efter sommaren. Det var vårt förstahandsval, och kön är jättelång. Jag var på vippen att tacka JA bums när jag fick mailet igår, men kom på bättre tankar. Det funkar ju så bra på förskolan som vi går på nu. Jag vill inte tacka ja utan att ens ha varit innanför dörrarna på stället.

Därför ska jag och Adrian på förskolebesök idag kl 09:30. Spännande. Måste komma ihåg att fråga hur det ser ut med syskonförtur.

 

 

Att få in rutiner runt förskolan

Inte så himla lätt alltså.

Björn glömmer

I torsdags var jag sur på Björn hela dagen eftersom vi hade pratat kvällen innan om hur vi skulle göra med hämtning. Jag skulle hämta efter jobbet, jag skulle inte ta bilen så Björn skulle gå med vagnen på morgonen så jag kunde gå med den hem. Vi diskuterade även cykelalternativet, och att han då skulle lämna sin cykel där så att jag kunde cykla hem med Simon. Av alla möjliga lösningar vi hade på bordet så var det en som vi inte skulle välja, och den valde Björn.

Varför? Därför att han glömde bort att jag inte tagit bilen, och när han upptäckte det fanns det inte tid till att ändra sig. Men det löste sig förstås; jag fick åka hem först bara – annars hade jag fått ta en trött och grinig unge OCH cykelstol på bussen. Man har ju sett andra föräldrar i snarlika situationer och svurit på att aldrig hamna där… du vet.

Jag glömmer

I förrgår morse ringde Björn mig på jobbet och undrade var cykelstolen var nånstans. “Oj! Kvar på förskolan… Jag glömde ta hem den igår. Förlåt.”

Idag fick jag ett meddelande om att Simon inte hade haft nån solhatt på hela dagen. Jag hade inte lämnat honom med solhatt, eftersom det var mulet och jag trodde en av dem låg på förskolan.

Stenkoll i torktumlaren

Hela veckan har vi släpat grejer fram och tillbaka för att jag ska fästa namnlappar på varenda grej. Till slut var det ganska suddigt med vad vi hade på plats och inte.

Imorgon är jag ledig, Simon ska vara på föris fram till efter lunch, sen får han komma hem och sova hemma. Jag ska träffa min PT. Fasar lite.

På måndag har förskolan “planeringsdag”, dvs den är stängd. Jag jobbar kväll, så min bror kommer och passar Simon från kl 14 tills Björn kommer hem. Det betyder att alla kläder som ligger på föris som vi kan behöva kommande 3 dagar måste jag komma ihåg att ta med mig hem imorgon.

Det känns lite som att ha blivit inkastad i en torktumlare där alla rutiner, kläder och övriga vardagsparametrar bara far omkring.

Men det löser sig. Vi landar i det här med, precis som man alltid gör. Och Simon tycker fortfarande att förskolan är kul – för det mesta.

 

Jag har börjat längta efter förlossningen

Förlossningslängtan är här, äntligen. Inte längtan efter smärta, dödsångest och annat kul som gärna går hand i hand med händelsen, men efter att inte längre ha ont i kroppen, att kunna röra mig obehindrat och slippa vakna varje gång jag vänder på mig. Bland annat. Jag drömde inatt att barnet kom nu istället och känslan av att komma i mål, äntligen, skuggade själva förlossningen.

Jag längtar efter “ledigheten”; att få ägna mig åt min familj helt och hållet. Simons inskolning står antagligen för en del av de här känslorna. Jag hatar att bara träffa honom 30 min på morgonen och that’s it. Alltså det är inskolning, han ska vara där till kl 9 och vi sov länge imorse. Jag åker till jobbet kl 14, kommer hem 23.30 då hoppas jag för hans skull att han inte är vaken. Det är bara idag och imorgon som det är såhär, senare så ska vi prova och se hur det går att lämna honom på förskolan till mellis vid 14, eller lagom till 30 min lek före lunch.

Det är bara 2 dagar i veckan som vi går om varandra, så vi får prova oss fram för just nu tycker jag att hela konceptet suger och funderar på att säga upp mig och bli hemmamamma.

far och son på väg till förskolan
Björn och Simon cyklar till förskolan i regnet.

Obligatorisk förskoleshopping

Om jag skulle tipsa alla som i framtiden kommer att stå inför sin första förskolestart, som förälder alltså, om något så är det att i lugn och ro sätta sig ner hemma och gå igenom listan över saker som förskolan tycker att man ska utrusta barnen med.

Gå inte bara till Sveriges antagligen mest kända (och inte billiga) barnklädesbutik och säg: “mitt barn ska börja på förskolan om några dagar, jag känner mig lite vilsen”.

Det gjorde jag, och det gick alldeles… jättebra. Sveriges antagligen mest kända (och inte billiga) barnklädesbutik har med största sannolikhet bara duktiga säljare, och jag fann mig själv stå öga mot öga med en välslipad mormor som visste exakt vad jag behövde.

förskoleshopping resultat

Jag gick hem med detta, och då hade jag bara haft för avsikt att köpa en sydväst. Och en extra solhatt – vilket jag naturligtvis också hade i påsen.

Jag är helt med på lager-på-lagerprincipen, så gör vi ju själva också när vi ska ut och sporta i kallt och/eller vått väder så det är jättebra, men att inte tappa bort sig själv i allt detta var tydligen inte lika enkelt.

Jag kommer att gå tillbaka med solhatt (hittade en på rea i en annan butik) och ett par långkallingar (fel storlek), och planerar att vända blicken mot Tradera. Länge leve begagnat!

Inskolning pågår

Som du kanske minns så är Simon ovanligt social. Om man kunde välja, så föredrar jag ett barn som interagerar med andra än ett som står fastnaglat vid mina knäskålar en hel eftermiddag.

Med det sagt, så finns det som alltid både för- och nackdelar. Något som slagit både mig och Björn är att Simon lätt skulle kunna gå med en total främling hem från lekplatsen, i alla fall som det är nu. Blotta tanken fyller mig med kramp i hjärtat, så vi går vidare till fördelar: Förskolan.

Inskolning av barn

I torsdags påbörjades inskolningen som varar i 2 dagar, sedan avbrott för helgen, och sedan en dag till. Sedan utvärderar man situationen; de barn som behöver längre inskolning får det, och de som tycks klara sig bra lämnas och hämtas i fortsättningen som alla andra barn.

I torsdags var Simon där med Björn, och med undantag av den regelrätta brottningsmatch som tydligen utspelade sig när det var dags att sova (Björn vann) så gick det jättebra. I fredags var jag på plats med honom, och det gick så pass bra att jag blev förpassad till fikarummet med en kopp te, tillsammans med en annan inskolande pappa (Pratglada Gustav) – som för övrigt tyckte att Rurik var ett jättecoolt namn (så nu är vi 3 pers i Sverige som tycker det) – före lunch. Middagsvilan bestod av mer hummande än brottning medan vi låg där på varsin madrass på golvet, och lyssnade på när Pratglada Gustav brottades med sin dotter och Oskar av allt att döma försökte sig på en ny taktik med lille Axel. Jag vet inte vad de höll på med, men Axel blev till slut hysterisk och Oskar erkände sig besegrad efter 25 min och lämnade lätt svettig rummet, varpå Simon somnade – varpå jag somnade. Hurra!

På måndag är det dags igen. Det är Björn som tar det, och fröknarna sa åt mig att förbereda honom på att de kanske skulle skicka hem honom innan lunch om allt gick bra, och så får han ha jour hemifrån istället.

Inskolning av föräldrar

Inskolning handlar i vissa fall mer om föräldrarna än om barnen. Vad jag menar är att både barn och föräldrar behöver skolas in, men att det är svårare för föräldern, och i mitt fall är det så men inte i Björns. I Axel och Oskars fall är det definitivt så, särskilt som Oskar själv sa det men det märktes också.

Simon kommer att älska att gå på förskolan, det är bara den där lilla tröskeln att fatta och acceptera att han inte gör det tillsammans med nån av oss. Jag tror inte det kommer ta lång tid alls för honom.

För mig, alltså bara mig, bara i mig, känns det oroligt. Det är ännu en separation, och jag har lite svårt med dem. Inte så att jag dras med separationsångest och andra svårigheter i vanliga fall, men så fort det handlar om mitt barn så är jag fortfarande känslomässigt osäker på foten. KBT-besöken i våras gav mig vägar till verktyg att hantera det här på, så jag mår inte dåligt, men… jag är orolig. Drömmer mycket, skärskådar Simons beteende för att upptäcka eventuella problem i sin linda, kortare humör.

Det gör ingenting. Jag vet att det går över, jag bekymrar mig inte för det. Men det känns, och i vissa svaga ögonblick känns det som att hjärtat ska brista. Så ja, jag hör definitivt till kategorin inskolningsobjekt som hade behövt 3 veckor snarare än 3 dagar.

Resultatet av dagens MVC-återbesök

“Din kropp gör precis som den ska,” sa min barnmorska idag när jag var där för återbesök efter förra veckan, och menade på att allt ser bra ut. Hon sa att när man väntar andra barnet så blir det ofta så att magen kommer väldigt fort. “Direkt när man kissar på stickan och ser ett + sakta träda fram i fönstret så ploppar magen ut en liten bit.” Sedan tar det ett tag för magen, alltså den riktiga magen, inte den gamla gravidmagen då, att växa ikapp kurvan och det gäller alltså även min mage.

Det är sant, eller det var i alla fall så för mig. Det syntes mycket tidigare på mig att jag var gravid den här gången.

Skönt att höra att allt är som det ska. Även om jag inte oroade mig så är det skönt att bara kunna släppa det och gå vidare.

Idag var jag i centrum och handlade förskoleutrustning såsom krigsmundering för lervälling, -50 gradig vinter, översvämning samt ullsockar som gör att man ramlar om man springer med dem inomhus (dvs naturliga fartbegränsare) till Simon för en årslön och halva mina besparingar. Men jag berättar mer om det en annan gång.