Det var föräldramöte på nya förskolan, den där Simon ska börja efter sommaren, i förrförra veckan. Vi hade glömt bort det – eller JAG hade glömt bort det – tills Björn plötsligt sa att om 40 min ska vi vara där. Då hade vi precis satt oss för att äta middag.
Nu tar det bara 3 min att gå dit, bokstavligen, så vi tog varsin unge under armen och knallade iväg.
5 nya barn ska skolas in efter sommaren, så det var inte mycket folk. Vi var de enda som hade barn med, så det blev svårt för oss att båda fokusera på vad som sades men jag har ju varit där på besök tidigare, så jag hjälpte Simon att hitta rätt på massa leksaker medan Björn minglade med Adrian i famnen. Bebisar är fantastiska isbrytare.
De hade dukat fram kaffe, te och kokosbollar runt ett av lunchborden, och medan personalen presenterade sig och vi mulade kokosbollar så botaniserade Simon helt självständigt bland inventarierna, inventerade leksaksförrådet och provrullade allt han hittade med hjul på. Overhead-apparaten inkluderad. Det var schysst undanplockat när vi kom dit, och när vi gick såg det ut som att de inte hade städat alls.
”Vi lämnar er med lite extra jobb…” sa jag, efter att ha hjälpt Simon plocka ihop billådan och trassla på sig skorna.
”Det är ingen fara, barnen som kommer tidigt imorgon blir bara glada att allt är framkört!” Hon som jag pratade med vände sig helt till Simon när hon sa det. Simon log blygt. Jag tänkte att ja, det här blir nog bra.
Behållning av mötet:
Mer saker avhandlades under den 1,5 timme som vi var där, men detta är det viktigaste:
- Den i personalen som jobbat kortast tid har jobbat där i 15 år – utom den unga kvinnan som visserligen bara jobbat just där i 1,5 år, men som ”planerar att stanna 25-30 år till”. Detta betyder att personalen trivs. Om personalen trivs så trivs barnen.
- Inskolningen kommer att pågå under 3 veckor, vilket känns mycket tryggare än de 3 dagar vi hade förra året.
- De fokuserar mycket på att vara ute, och på att röra sig – 2 saker som liksom definierar Simon.
- En i personalen har kontakter på en kokosbollsfabrik. Jag älskar kokosbollar.
Nu längtar jag till hösten, särskilt när jag tänker på hur stämningen har blivit på vårt aktuella föris nu. Simon bits nästan värre än nånsin och deras personaltillgång verkar sämre än nånsin. Jag har honom hemma efter lunch alla dagar i veckan nu, för att vi ska hinna träffas mer och för att han ska få lite mer lugn och ro, vilket han verkar behöva.
Nya föris vet ingenting om detta, det är inget man säger framför andra föräldrar och det är inte säkert att det blir lika allvarligt i höst. Man vill ju inte döma honom på förhand. Kanske ordnar det upp sig i och med sommaruppehållet.