Adrian fyllde 1 år

Yes, våran lilla korv fyllde 1 år förra helgen, jag har bara inte hunnit skriva om det. Barnens mormor, morfar, farmor och morbror med sambo kom på fika efter middagsvilan.

Tårtan

Björn bakade tårtan* kvällen innan, så den var sådär ingojsat god som tårtor bara kan vara dagen efter. Mamma hade med sig små tårtljushållare i form av flygplan i olika färger (blått var den enda som inte skar sig mot övriga färger på bakverket), och Jonas hade med sig tomtebloss-ettan. Jag dekorerade med vindruvor (ser ut som blåbär) som Björn odlar i rabatten samt frukosthallon. Chokladstrecken gjorde Björn i sista stund eftersom han hade 10 min över (smält choklad i streck på folie i frysen). Den blev så god att det var svårt att sluta äta.

Sockerförbudet undantaget

Det råder som bekant raffinerat sockerförbud för våra barn här hemma, därför fick både Simon och Adrian vispgrädde och fruktkompott istället. Adrian var först förvirrad, och sen inträdde nån form av genomgripande livslycka på alla plan över det han fått i sin skål.

Ja, ok, Simon fick faktiskt lite tårta; han börjar bli så pass stor att det blir svårt att motivera varför han inte får när alla andra får. Han hade hjälpt (“hjälpt”) Björn att baka den och varit sååå involverad att vi inte hade hjärta att säga nej.

Presenter

Sen blev det presentdags. Adrian är för liten för att fatta grejen, och Simon för liten för att acceptera att allting var till Adrian. Därför var inte allting till Adrian.

Jonas och Monika hade med sig en gasballong till Simon som vi knöt upp snöret på så att bara han och inte Adrian kunde nå den. Han älskade den, i alla fall hela den eftermiddan (nu hänger den ledset övergiven i vardagsrummet), och var ganska upptagen med att den bara var hans. Men det gick ju inte att hålla sig borta från paketöppningen för det, såklart, och det är osäkert om han fattat att grejerna var till största delen BÅDE till honom och lillebror.

Adrian och morbror Jonas provar nya skorna.

 


*Tårtan var glutenfri och receptet hittar du här.

Simon, AKA Scar, på akutmottagningsturné

När jag hade hämtat Simon på föris i torsdags förflöt allt i vanlig ordning; promenad hemåt, besök på mataffären, parkering av barnvagn i garage, inplockning av bebis och toddler i hus, avklädning. Eftersom alla ska klä av sig ytterkläder, och man börjar med den som sover (Adrian) så han slipper bli varm och vakna, så blir det lite spring mellan varven.

Simon fick tag i våra 2 skohorn som finns i hallen. Vi har ett litet i metall och ett långt i plast. Det lilla tog jag tillbaka direkt eftersom han satte sig och slog det i golvplattorna, så då tog han med sig det långa och försvann in i köket.

Jag hängde av mig ytterkläderna och svarade i telefonen när mamma ringde. Jag pratade med henne i handsfree, gick ut i köket och började plocka med nåt på diskbänken. Jag hörde Simon böka i bakgrunden, han bökar alltid, men så hörde jag att han rasade och satte igång med sirentjut.

Mamma ojade sig i telefonen, jag gick fram till Simon som låg platt på mage under en stol och grät med pannan mot händerna, och lyfte upp honom.

Blodet rann ymnigt. Jag tänkte att han måste slagit i läppen eller nåt eftersom det var så mycket och ganska tunt, men oron steg snabbt när jag började se efter och spårade källan till ögat. Ett djupt jack snett ovanför höger öga, under ögonbrynet, gapade mot mig när jag började torka. Blodet blandade sig med krokodiltårar och färgade allt ljusrött.

Isande oro lämnade plats för lättnad när det blev tydligt att ögat klarat sig.

“Mamma, det är ganska djupt. Det här kanske behöver sys… Hur vet man om nåt behöver sys?” sa jag lugnt till min kära mor som inte lät sig luras.

“Ska jag komma över och titta?”

Mamma kom och inspekterade skadan, och föreslog närakuten. Jag ringde dit, förklarade läget och fick en tid 19:30.

När Björn kom hem åkte mamma tillbaka till sitt pajbakande. Vi åt middag, och tänkte att det nog kanske skulle bli sent på närakuten så vi klädde Simon i pyjamas innan vi åkte iväg alla fyra.

När vi fick komma in till läkaren vid 20 sa de att jacket satt för nära ögat och att en specialist måste titta på det. De skickade oss vidare till barnakuten på Astrid Lindgrens, med det glada tillropet att vi antagligen skulle få vänta i kanske fyra timmar eller nåt sånt.

ettaring-pa-sjukhus

På barnakuten fick vi däremot hjälp direkt (!!!). Efter att läkare och sjuksyrra travat hela KS runt för att hitta tillräckligt bred tejp, och Simon under tiden undersökt varenda kvadratcentimeter i rummet, så brottade de ner honom på sjukhusbritsen och tvättade och tejpade. Björn satt bredvid och höll i, han med, och jag hade så gärna suttit där jag också men Adrian hade vaknat och krävt mat strax innan så det var bara att finna sig.

Simon var vid det här laget både övertrött, rädd och arg samtidigt. Han ålade och skrek sig hes, och mammahjärtat gnisslade under ljuden. Fan, det är inte kul att höra sin unge skrika och inte ens nå att klappa.

smabarnsskadaDet gick bra till slut, i alla fall. Jag frågade om det var bäst att hålla honom hemma från föris ett par dagar för säkerhets skull, men det tyckte inte doktorn. “Varför det?” sa han. Ögat är nu tejpat, Simon påminner om Scar men
verkar inte tänka på det hela tiden och det stör inte hans syn eller så. Han var på föris igår och till allas förvåning satt tejpen kvar när vi kom dit.

Vi får väl se hur länge den får vara kvar. Helst ska den sitta i 4-5 dagar.

Jag har börjat längta efter förlossningen

Förlossningslängtan är här, äntligen. Inte längtan efter smärta, dödsångest och annat kul som gärna går hand i hand med händelsen, men efter att inte längre ha ont i kroppen, att kunna röra mig obehindrat och slippa vakna varje gång jag vänder på mig. Bland annat. Jag drömde inatt att barnet kom nu istället och känslan av att komma i mål, äntligen, skuggade själva förlossningen.

Jag längtar efter “ledigheten”; att få ägna mig åt min familj helt och hållet. Simons inskolning står antagligen för en del av de här känslorna. Jag hatar att bara träffa honom 30 min på morgonen och that’s it. Alltså det är inskolning, han ska vara där till kl 9 och vi sov länge imorse. Jag åker till jobbet kl 14, kommer hem 23.30 då hoppas jag för hans skull att han inte är vaken. Det är bara idag och imorgon som det är såhär, senare så ska vi prova och se hur det går att lämna honom på förskolan till mellis vid 14, eller lagom till 30 min lek före lunch.

Det är bara 2 dagar i veckan som vi går om varandra, så vi får prova oss fram för just nu tycker jag att hela konceptet suger och funderar på att säga upp mig och bli hemmamamma.

far och son på väg till förskolan
Björn och Simon cyklar till förskolan i regnet.

Obligatorisk förskoleshopping

Om jag skulle tipsa alla som i framtiden kommer att stå inför sin första förskolestart, som förälder alltså, om något så är det att i lugn och ro sätta sig ner hemma och gå igenom listan över saker som förskolan tycker att man ska utrusta barnen med.

Gå inte bara till Sveriges antagligen mest kända (och inte billiga) barnklädesbutik och säg: “mitt barn ska börja på förskolan om några dagar, jag känner mig lite vilsen”.

Det gjorde jag, och det gick alldeles… jättebra. Sveriges antagligen mest kända (och inte billiga) barnklädesbutik har med största sannolikhet bara duktiga säljare, och jag fann mig själv stå öga mot öga med en välslipad mormor som visste exakt vad jag behövde.

förskoleshopping resultat

Jag gick hem med detta, och då hade jag bara haft för avsikt att köpa en sydväst. Och en extra solhatt – vilket jag naturligtvis också hade i påsen.

Jag är helt med på lager-på-lagerprincipen, så gör vi ju själva också när vi ska ut och sporta i kallt och/eller vått väder så det är jättebra, men att inte tappa bort sig själv i allt detta var tydligen inte lika enkelt.

Jag kommer att gå tillbaka med solhatt (hittade en på rea i en annan butik) och ett par långkallingar (fel storlek), och planerar att vända blicken mot Tradera. Länge leve begagnat!

Inskolning pågår

Som du kanske minns så är Simon ovanligt social. Om man kunde välja, så föredrar jag ett barn som interagerar med andra än ett som står fastnaglat vid mina knäskålar en hel eftermiddag.

Med det sagt, så finns det som alltid både för- och nackdelar. Något som slagit både mig och Björn är att Simon lätt skulle kunna gå med en total främling hem från lekplatsen, i alla fall som det är nu. Blotta tanken fyller mig med kramp i hjärtat, så vi går vidare till fördelar: Förskolan.

Inskolning av barn

I torsdags påbörjades inskolningen som varar i 2 dagar, sedan avbrott för helgen, och sedan en dag till. Sedan utvärderar man situationen; de barn som behöver längre inskolning får det, och de som tycks klara sig bra lämnas och hämtas i fortsättningen som alla andra barn.

I torsdags var Simon där med Björn, och med undantag av den regelrätta brottningsmatch som tydligen utspelade sig när det var dags att sova (Björn vann) så gick det jättebra. I fredags var jag på plats med honom, och det gick så pass bra att jag blev förpassad till fikarummet med en kopp te, tillsammans med en annan inskolande pappa (Pratglada Gustav) – som för övrigt tyckte att Rurik var ett jättecoolt namn (så nu är vi 3 pers i Sverige som tycker det) – före lunch. Middagsvilan bestod av mer hummande än brottning medan vi låg där på varsin madrass på golvet, och lyssnade på när Pratglada Gustav brottades med sin dotter och Oskar av allt att döma försökte sig på en ny taktik med lille Axel. Jag vet inte vad de höll på med, men Axel blev till slut hysterisk och Oskar erkände sig besegrad efter 25 min och lämnade lätt svettig rummet, varpå Simon somnade – varpå jag somnade. Hurra!

På måndag är det dags igen. Det är Björn som tar det, och fröknarna sa åt mig att förbereda honom på att de kanske skulle skicka hem honom innan lunch om allt gick bra, och så får han ha jour hemifrån istället.

Inskolning av föräldrar

Inskolning handlar i vissa fall mer om föräldrarna än om barnen. Vad jag menar är att både barn och föräldrar behöver skolas in, men att det är svårare för föräldern, och i mitt fall är det så men inte i Björns. I Axel och Oskars fall är det definitivt så, särskilt som Oskar själv sa det men det märktes också.

Simon kommer att älska att gå på förskolan, det är bara den där lilla tröskeln att fatta och acceptera att han inte gör det tillsammans med nån av oss. Jag tror inte det kommer ta lång tid alls för honom.

För mig, alltså bara mig, bara i mig, känns det oroligt. Det är ännu en separation, och jag har lite svårt med dem. Inte så att jag dras med separationsångest och andra svårigheter i vanliga fall, men så fort det handlar om mitt barn så är jag fortfarande känslomässigt osäker på foten. KBT-besöken i våras gav mig vägar till verktyg att hantera det här på, så jag mår inte dåligt, men… jag är orolig. Drömmer mycket, skärskådar Simons beteende för att upptäcka eventuella problem i sin linda, kortare humör.

Det gör ingenting. Jag vet att det går över, jag bekymrar mig inte för det. Men det känns, och i vissa svaga ögonblick känns det som att hjärtat ska brista. Så ja, jag hör definitivt till kategorin inskolningsobjekt som hade behövt 3 veckor snarare än 3 dagar.

Vi kan inte lyda hans minsta vink

Jag berättade förut om Simons nyfunna svårigheter att komma till ro.

Det handlar mycket om att han behöver mer närhet och känner sig mer osäker än förut. Saker som tidigare passerat obemärkt kan skrämma honom eller göra honom utom sig av förtvivlan.

Test & trots

Han testar oss mycket mer också. Ett nej möts gärna av trots, och breda leenden när vi upprepar samma sak. Det verkar som att han blir glad av att kunna förutspå ett händelseförlopp, och om det slutar med ett tvärt nej och arga föräldrar bekommer honom mindre. Han kan hålla på i en evighet.

Jag har gjort det till en tjurskallig principsak att aldrig ge efter och backa från ett “nej”, så om man inte vill tillbringa resten av dagen med att ta ifrån honom leksaker som han försöker slå så hårt han kan mot fönstret, och sedan lyssna på gallskrik, så utvecklar man en stark arsenal av avledande manövrar.

I Simons fall brukar “Var är (valfri leksak)?” i rätt tonläge bryta bärsärkartjuten mot förvirring och ivrigt letande. Sedan är fönstret glömt – för tillfället.

Oroliga kvällar

Vad gäller kvällarna så har vi hittills kunnat lägga honom fullt vaken i sin säng, säga godnatt och gå ut och stänga dörren, utan problem. Nu börjar han låtsasgrina direkt och ställer sig upp.

Jag kallar det för låtsasgrina, eftersom man tydligt hör hur han pressar fram gråten i ren protest. Jag sitter på pilatesbollen och hoppar stillsamt med honom i famnen, och sjunger, lite längre än vanligt men sedan gör jag som jag brukar.

Hantering

Pojken grinar upprört redan innan jag stänger dörren till rummet, men jag går ändå. Det är himla jobbigt, ska jag säga dig. Men vi har bestämt oss för att när han börja gråta uppriktigt – och det hörs väldigt tydligt – så går vi upp till honom igen och börjar om. Inte annars.

Det fungerar ganska bra. Han brukar protestgrina i 10 minuter eller så innan han ger sig. Jag hanterar dessa minuter ganska dåligt, det känns inte bra att låta honom gråta där uppe i sin ensamhet, men jag är säker på att det är vad han behöver. Han ska veta att vi inte lyder hans minsta vink, men att om han verkligen blir ledsen på riktigt så finns vi där.

Ibland har det hänt att han jobbat upp sig så till den grad att han glömt varför han gråter från början, och blivit riktigt ledsen. En övergiven bebis hjärtskärande gråt går rakt in i själen och jag kan inte fatta hur någon skulle kunna missta den för oäkta. Det har funnits kvällar då Björn blivit tvungen att natta honom 3 gånger innan han äntligen somnat.

Ingen oro

Som jag sa förut; jag är inte orolig, jag är fascinerad. Hittills har allting gått så lätt med Simon, jämfört med vad vi förväntat oss alltså. Det känns nästan bra att han krånglar lite. Det känns liksom normalt.

Men visst, vi har våra svackor. Nån gång mitt i natten, när pojken bara gråter utan att ge sig och ingen av oss vet vart vi ska göra av oss själva till slut. När man inte riktigt orkar komma ihåg sin noga uttänkta attityd och strategi, när allt bara rasar och man till slut ligger tårögd inne på madrassen på golvet i hans rum, i mörkret, och får blodstopp i armen som man stöttat upp mellan spjälorna för att kunna hålla honom i handen och kanske sova lite samtidigt. Men de nätterna passerar också. Numera tar jag med mig min egen kudde när detta blir nödvändigt, och somnar innan Simon gör det. Men det gör ingenting. Det är ok, trots allt.

Förändringen kom över en natt

Jag ligger på en madrass på golvet i Simons rum. Det är mörkt, men sommarnattens svaga ljus letar sig in i bakom rullgardinen och jag kan tydligt urskilja spjälsängen bredvid mig. Jag ligger på sidan med min son i famnen, han använder den lösa delen av min morgonrock som täcke. Vi har legat här i en halvtimme nu. Hans stora blå bambiögon ser svarta ut i mörkret, de söker oavbrutet min blick och håller den stadigt. Hans lilla hand småpillar och känner på mig, på min arm eller på halsen. Lugnt och stilla, som för att försäkra sig om att jag verkligen är här. Då och då blundar jag för att locka honom att göra detsamma, men han är obeveklig.

Jag tänker att om det är såhär det ska vara om nätterna nu, så är jag helt ok med det. Jag är så trött, jag orkar inte sitta på pilatesbollen mer och bebisen i magen har äntligen slutat sparkas, men min son i famnen som så tydligt vill ha mig nära får allt det där andra att blekna. Jag kan ligga vaken såhär resten av mitt liv, älskade barn, om du behöver det.

Stunden varar förstås inte för evigt. Snart börjar han åla sig loss och vill sätta sig upp och berätta saker för mig, och det är klart att han vill det. Det är Simon, han har mycket att dela med sig av.

Såhär har det varit i 2 veckor nu. Förändringen kom, bokstavligen, utan den minsta överdrift, över en natt. Plötsligt började han vakna runt kl 02 och ha svårt att somna om, han är svårsövd om kvällarna och söker mer närhet. Förr kom han och ville ha en kram, sedan vred han sig loss för att fortsätta med sitt. Nu sitter han kvar i famnen, masserar min överarm med sina fingrar samtidigt som han pekar på allt och vill, av allt att döma, att jag ska prata.

Jag är inte orolig, men jag är fascinerad. Att en förändring kan komma så whiplash-plötsligt, alltså. Samma beteende hos en vuxen hade kunnat spåras till en tydlig och antagligen ganska omvälvande händelse, men inte här. Inte vad vi vet, i alla fall.

Jag tror att det är resultatet av en rad anledningar. Jag tror att han går igenom nån slags fas, kanske är det snart tandsprickning igen, kanske har han växt extremt mycket på kort tid som alla verkar tycka, kanske har hans förmåga att uppfatta saker återigen förändrats. Han drömmer ju livligare.

I slutet av augusti är det inskolning på förskolan, sedan börjar Björn på sitt nya jobb. Jag tror framför allt att eftersom såhär små barn i så hög grad styrs av instinkt, så känner Simon av den stundande förändringen. Björn börjar som sagt på nytt jobb, han har börjat läsa på och tänka längre framåt igen. Simon tillbringar det mesta av sin vakna tid med honom, och känner säkert av sin pappas förändrade fokus.

Sedan ska vi inte glömma att saker och ting kommer att förändras radikalt i och med lillebrors ankomst i oktober. Kanske bidrar jag också till oron genom att tänka mer och mer på förlossningen. Hade det inte varit för påtagliga (smärtfria) sammandragningar kvälls- och nattetid så hade jag nog inte funderat så mycket på det nu heller, men du vet, de är svåra att inte märka. Lite som att inte fundera så mycket på att nån står och petar en i kinden om och om igen. Till slut måste det ju uppmärksammas.

Anyway, Simon kommer landa i det här också. De här påhitten kl 02 inträffar inte varje natt, och vissa kvällar testgrinar han bara i 10 minuter innan han ger sig och somnar… men mer om det en annan gång.

 

Simons första övernattning på egen hand

Länge var det så i min och Björns relation, att varje gång en ny situation infann sig så hade jag en tröskel jag skulle över. Det var grundläggande saker. Allting måste ju hända en första gång i en ny relation, så även triviala saker som en balanserad person inte skulle ha anledning att tänka på.

Jag var inte balanserad, jag förstod det och gick i terapi för att komma till rätta med mig själv. Det gick bra. Jag fick verktyg att hantera mig själv med när det blev jobbigt, och hjälp att förstå var det kom ifrån (från mitt förra förhållande såklart (inte det minsta bitter)).

Med den erfarenheten i bagaget så känner jag igen mitt sätt att hantera vissa saker på. Jag förstår mig själv lite bättre. Nu gör jag samma sak igen, men på en mer normal och till och med förväntad nivå.

Varje separationssteg med Simon är en tröskel. Jag måste genomlida den, ha lite ångest och vara orolig, och nästa gång så går det bra.

För att ta ett exempel

När vi var på Öland så bodde vi i lillstugan, även kallad Hangaren av nån luddig anledning som tydligen ska ha med Annettes pappas kärlek till flygplan att göra. Till saken hör att de ska ha kallat hela stället för Arnlanda (efter fadern, Arne) och Märtsta (efter styvmamma Märta). Anyway, Simon sov i ett litet rum i huset och vi i gäststugan. Babymonitorn räckte utan problem, men vi sov i varsitt hus.

Varsitt hus.

Hangaren
Simons fönster är det med rullgardinen nerdragen.

Första natten drömde jag de hemskaste saker, om och om igen. Alla drömmarna gick ut på att Simon dog i mina armar, i en actiondröm såg jag själva livet lämna ögonen på honom efter att han skjutits i mitt ställe.

Jag vaknade skärrad och ledsen, men Simons natt hade förstås gått hur bra som helst. Jag borde ha förstått att jag skulle reagera så – inte för att man ska det, men för att det är typiskt mig. Andra natten gick smärtfritt, liksom resten av vår vistelse där.

Första natten borta

I lördags hade vi sedan länge bestämt att mamma skulle sitta barnvakt. Eftersom vi går mot förlossning och sjukhusvistelse är det bra om Simon vänjer sig vid att sova borta hos mormor nån gång ibland, därför skulle han sova över. Vi lämnade av honom tillsammans med vad som kändes som en veckas packning på eftermiddagen, och sen åkte vi.

Jag var inställd på att tillbringa natten i diverse skräck- och sorgtillstånd, eftersom Simon aldrig övernattat utan oss förut. På förhand gav jag mig själv ett samtal till mamma, och sen skulle jag inte ringa dem mer den kvällen.

Sagt och gjort, jag ringde vid vällingtid och och pratade lite med till Simon, och mamma berättade vad de hade gjort under eftermiddagen. Allt var bra. Han var inte ledsen, bara lite trött och slut.

Inga mardrömmar

Tvärt emot vad jag hade trott så fick jag sova hela natten. Vi gick upp vid 09:30 (!!!). Inga mardrömmar, ingenting.

Fantastiskt.

När vi hämtade honom hos mamma strax före lunch igår så kom han springande mot mig med armarna uppsträckta. Alltså, känslan… #kärlek. Han kramades och pussades och bet och slet och rev lite – det är Simon, han gör så – eftersom han låg lite efter på den fronten.

Hans första övernattning gick jättebra, jag vågar säga helt smärtfritt – för vår del. Mamma däremot hade fått ta en dust med honom på kvällen då han skulle testa henne, men som hon själv sa, han måste ju det. Hon var beredd.