Vad händer när Mamma försvinner?

Varning för känslig text.

Vi har alla människor omkring oss som vi inte kan föreställa oss att vara utan. Vissa personer mer än andra. Det skiljer kanske inte det minsta i närhet eller kärlek, men det kan skilja i beroende.

Mamma blev sjuk

Min mamma hör definitivt till coronas riskgrupper på grund av astma, känsliga luftrör och en historik av fascinerande dåligt immunförsvar under sitt sista år på jobbet där de hade så mycket mögel att folk fick utslag i ansiktet. Och så är hon över 60 år.

Hon drog förstås på sig corona till slut, sannolikt på tunnelbanan men det går förstås inte att veta. Hon har inte coronatestat, men det vore märkligt om det var något annat säger vår husläkare. Lunginflammationen kom som ett brev på posten och under några dagar var det riktigt illa, sådär på gränsen till att åka in till akuten-illa.

Nu är det mycket bättre, vi får bara hoppas på att det inte blir något återfall.

Hursomhelst. Under de här dagarna har jag varit utom mig av oro. Kroppen reagerade med magont, förlorad matlust och stressryckningar i ögat igen – favorit i repris från i höstas. Och jag tänker såhär: är det möjligt att jag byggt mig själv på min mor i så hög grad att jag har en identitetskris att vänta den dagen jag förlorar henne? För den dagen kommer naturligtvis förr eller senare.

Jag hade säkert reagerat likadant om det hade varit min pappa eller min bror, men någonstans så väcktes ändå funderingen över hur hårt präglad jag egentligen är på just Mamma. Som kvinna, som mor själv, som partner. Hur mycket av det som är “jag” har jag byggt med henne som mall … Vad händer, när mamma försvinner?

“Men du behöver inte oroa dig Lisa,” sa mamma när hon insåg att jag oroat mig så pass mycket, men … det säger hon alltid. Oavsett. Om hon så tappat känseln i halva kroppen, inte kan gå och håret fattat eld, så ska jag inte oroa mig så mycket.

Farmor

När jag var liten, jag var kanske 10-12 år, så fick vi i uppgift i skolan att intervjua en familjemedlem. Vi hade fått en lista med frågor, så jag ringde till farmor. Jag minns EN av frågorna:

“Vilken var den sorgligaste dagen i ditt liv?” läste jag innantill och kände, så fort jag sagt det, hur vattnet djupnade omkring mig.

“Jaa …” sa farmor, “det var när mina föräldrar dog.”

Jag och min farmor hade en nära relation, men generationsklyftan mellan hennes och min var oerhört vid. Jag minns henne inte som en ängslig eller känslostyrd själ – till skillnad från mig då – men trots hennes striktare läggning så var ett av hennes sista ord ändå ett oroligt “Mamma.”

dotter, mamma, farmor
Farmors porträtt, 2010

Mamma

Det är svårt att förbereda sig på en förlust, jag undrar om det ens går. Känslomässigt, alltså. Det gick ju inte att förbereda sig på att bli förälder heller, känslomässigt – och då var det en positiv händelse.

Jag funderar på om det gör någon skillnad om jag kan säga att min mamma “har levt ett långt och lyckligt liv och blev över 90 år” eller om det är som nu, min mamma “har precis börjat sitt liv som pensionär och skaffat hundvalp”. Kommer jag någonsin, genom den oundvikliga sorgen, kunna känna att det ändå blev bra – för henne, om inte annat?

Det här kommer jag förstås aldrig att få veta. Och hur det än blir när mamma försvinner så tjänar det kanske ingenting till att fundera på det nu, men det ligger i min natur att göra det ändå för den sorgen måste komma en dag.

Ju senare desto bättre.

när mamma försvinner
Mammas tavla, 2005.

Vi kan inte lyda hans minsta vink

Jag berättade förut om Simons nyfunna svårigheter att komma till ro.

Det handlar mycket om att han behöver mer närhet och känner sig mer osäker än förut. Saker som tidigare passerat obemärkt kan skrämma honom eller göra honom utom sig av förtvivlan.

Test & trots

Han testar oss mycket mer också. Ett nej möts gärna av trots, och breda leenden när vi upprepar samma sak. Det verkar som att han blir glad av att kunna förutspå ett händelseförlopp, och om det slutar med ett tvärt nej och arga föräldrar bekommer honom mindre. Han kan hålla på i en evighet.

Jag har gjort det till en tjurskallig principsak att aldrig ge efter och backa från ett “nej”, så om man inte vill tillbringa resten av dagen med att ta ifrån honom leksaker som han försöker slå så hårt han kan mot fönstret, och sedan lyssna på gallskrik, så utvecklar man en stark arsenal av avledande manövrar.

I Simons fall brukar “Var är (valfri leksak)?” i rätt tonläge bryta bärsärkartjuten mot förvirring och ivrigt letande. Sedan är fönstret glömt – för tillfället.

Oroliga kvällar

Vad gäller kvällarna så har vi hittills kunnat lägga honom fullt vaken i sin säng, säga godnatt och gå ut och stänga dörren, utan problem. Nu börjar han låtsasgrina direkt och ställer sig upp.

Jag kallar det för låtsasgrina, eftersom man tydligt hör hur han pressar fram gråten i ren protest. Jag sitter på pilatesbollen och hoppar stillsamt med honom i famnen, och sjunger, lite längre än vanligt men sedan gör jag som jag brukar.

Hantering

Pojken grinar upprört redan innan jag stänger dörren till rummet, men jag går ändå. Det är himla jobbigt, ska jag säga dig. Men vi har bestämt oss för att när han börja gråta uppriktigt – och det hörs väldigt tydligt – så går vi upp till honom igen och börjar om. Inte annars.

Det fungerar ganska bra. Han brukar protestgrina i 10 minuter eller så innan han ger sig. Jag hanterar dessa minuter ganska dåligt, det känns inte bra att låta honom gråta där uppe i sin ensamhet, men jag är säker på att det är vad han behöver. Han ska veta att vi inte lyder hans minsta vink, men att om han verkligen blir ledsen på riktigt så finns vi där.

Ibland har det hänt att han jobbat upp sig så till den grad att han glömt varför han gråter från början, och blivit riktigt ledsen. En övergiven bebis hjärtskärande gråt går rakt in i själen och jag kan inte fatta hur någon skulle kunna missta den för oäkta. Det har funnits kvällar då Björn blivit tvungen att natta honom 3 gånger innan han äntligen somnat.

Ingen oro

Som jag sa förut; jag är inte orolig, jag är fascinerad. Hittills har allting gått så lätt med Simon, jämfört med vad vi förväntat oss alltså. Det känns nästan bra att han krånglar lite. Det känns liksom normalt.

Men visst, vi har våra svackor. Nån gång mitt i natten, när pojken bara gråter utan att ge sig och ingen av oss vet vart vi ska göra av oss själva till slut. När man inte riktigt orkar komma ihåg sin noga uttänkta attityd och strategi, när allt bara rasar och man till slut ligger tårögd inne på madrassen på golvet i hans rum, i mörkret, och får blodstopp i armen som man stöttat upp mellan spjälorna för att kunna hålla honom i handen och kanske sova lite samtidigt. Men de nätterna passerar också. Numera tar jag med mig min egen kudde när detta blir nödvändigt, och somnar innan Simon gör det. Men det gör ingenting. Det är ok, trots allt.