Vad händer när Mamma försvinner?

Varning för känslig text.

Vi har alla människor omkring oss som vi inte kan föreställa oss att vara utan. Vissa personer mer än andra. Det skiljer kanske inte det minsta i närhet eller kärlek, men det kan skilja i beroende.

Mamma blev sjuk

Min mamma hör definitivt till coronas riskgrupper på grund av astma, känsliga luftrör och en historik av fascinerande dåligt immunförsvar under sitt sista år på jobbet där de hade så mycket mögel att folk fick utslag i ansiktet. Och så är hon över 60 år.

Hon drog förstås på sig corona till slut, sannolikt på tunnelbanan men det går förstås inte att veta. Hon har inte coronatestat, men det vore märkligt om det var något annat säger vår husläkare. Lunginflammationen kom som ett brev på posten och under några dagar var det riktigt illa, sådär på gränsen till att åka in till akuten-illa.

Nu är det mycket bättre, vi får bara hoppas på att det inte blir något återfall.

Hursomhelst. Under de här dagarna har jag varit utom mig av oro. Kroppen reagerade med magont, förlorad matlust och stressryckningar i ögat igen – favorit i repris från i höstas. Och jag tänker såhär: är det möjligt att jag byggt mig själv på min mor i så hög grad att jag har en identitetskris att vänta den dagen jag förlorar henne? För den dagen kommer naturligtvis förr eller senare.

Jag hade säkert reagerat likadant om det hade varit min pappa eller min bror, men någonstans så väcktes ändå funderingen över hur hårt präglad jag egentligen är på just Mamma. Som kvinna, som mor själv, som partner. Hur mycket av det som är ”jag” har jag byggt med henne som mall … Vad händer, när mamma försvinner?

”Men du behöver inte oroa dig Lisa,” sa mamma när hon insåg att jag oroat mig så pass mycket, men … det säger hon alltid. Oavsett. Om hon så tappat känseln i halva kroppen, inte kan gå och håret fattat eld, så ska jag inte oroa mig så mycket.

Farmor

När jag var liten, jag var kanske 10-12 år, så fick vi i uppgift i skolan att intervjua en familjemedlem. Vi hade fått en lista med frågor, så jag ringde till farmor. Jag minns EN av frågorna:

”Vilken var den sorgligaste dagen i ditt liv?” läste jag innantill och kände, så fort jag sagt det, hur vattnet djupnade omkring mig.

”Jaa …” sa farmor, ”det var när mina föräldrar dog.”

Jag och min farmor hade en nära relation, men generationsklyftan mellan hennes och min var oerhört vid. Jag minns henne inte som en ängslig eller känslostyrd själ – till skillnad från mig då – men trots hennes striktare läggning så var ett av hennes sista ord ändå ett oroligt ”Mamma.”

dotter, mamma, farmor
Farmors porträtt, 2010

Mamma

Det är svårt att förbereda sig på en förlust, jag undrar om det ens går. Känslomässigt, alltså. Det gick ju inte att förbereda sig på att bli förälder heller, känslomässigt – och då var det en positiv händelse.

Jag funderar på om det gör någon skillnad om jag kan säga att min mamma ”har levt ett långt och lyckligt liv och blev över 90 år” eller om det är som nu, min mamma ”har precis börjat sitt liv som pensionär och skaffat hundvalp”. Kommer jag någonsin, genom den oundvikliga sorgen, kunna känna att det ändå blev bra – för henne, om inte annat?

Det här kommer jag förstås aldrig att få veta. Och hur det än blir när mamma försvinner så tjänar det kanske ingenting till att fundera på det nu, men det ligger i min natur att göra det ändå för den sorgen måste komma en dag.

Ju senare desto bättre.

när mamma försvinner
Mammas tavla, 2005.

Juli & Augusti – sommarmånader i ohälsans tecken

Eller hälsans otecken. Otäckt som i utmattning (version light), halsböld (??) och inte mindre än tre grova förkylningar. Och det är bara jag, liksom. Men de andra har nog haft det rätt bra ändå, och det var inte som att det var så himla farligt mellan sjukdomarna. Typ.

Å andra sidan ska jag inte ta så lätt på det; efter den här sommaren vet jag plågsamt väl hur mycket mitt mående påverkar resten av familjen – något som förstås gör det etter värre när det pågår. Men det finns positiva bieffekter ändå; jag har lärt mig en del om mig själv och den roll jag tagit i mitt och Björns förhållande. Den här övertygelsen, den outtalade känslan som jag haft svårt att stå för, dvs att ingenting här hemma flyter utan mig, har släppt lite. Det flyter inte som om jag hade varit med, och visst, Simon springer till förskolan i Adrians kläder och vice versa, men vad gör det egentligen? Jag menar, om de inte klagar, varför ska jag göra det? De har ju kläder på sig. Och Björn har varit en riktig klippa.

Här hittar du det mest lästa i sommar, och om du missade inlägget om tygbindorna så är det verkligen nåt jag varmt rekommenderar att läsa!

Juli

1.
Orsakullan

2.
Utmattad

3.
Simons godis

Augusti

1.
Födelsedagsretreat i Sigtuna

2.
Tygbindor

3.
När Adrians naturbegåvning kom i dagen

Det är bara när man är sjuk som man är pepp

Jag har fortfarande nackspärr, och det är inte bättre än. Det råder delade meningar om huruvida man kan klassa det som att vara sjuk, men eftersom man begränsas något alldeles makalöst i sin vardag och det är asjobbigt och man blir på dåligt humör så är det minst sagt besläktat.

I övrigt mår jag som vanligt, och det slog mig igår när jag sedan länge gett upp aktiviteter såsom att hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen, nysa och annat skoj att det bara är när jag får det här plötsliga fönstret av ”jag vet inte vad jag ska/kan göra nu” som jag känner mig inspirerad, peppad, att ta tag i det där som aldrig annars blir gjort.

Du vet. Bygga den där ramen för framtida skoförvaring i hallen som jag redan har ritat, konstruerat, byggt och satt upp – i mitt huvud. Organisera förvaringen under trappan. Sätta upp rullgardiner i Simons rum och arbetsrummet. Flytta persiennen i köket till rätt fönster. Ateljén*. Vattna blommorna**. Det är som om hjärnan tror att man plötsligt fått semester från vardagen.

Man blir bara frustrerad av sånt tänk; att vara tillfälligt handikappad i nacken tillåter egentligen bara soff-/sängläge med varm vetekudde och tigerbalsam. Och varm choklad. All form av kreativitet som inte utspelar sig på datorn är bara plågsamt, och förmodligen dumt.

Jag ska till läkaren med Simons hosta, så jag får väl passa på att fråga vad som hjälper bäst. Kanske en sån där stödkrage så man inte överanstränger nacken? Gipsvagga? Inläggning på viloanstalt? Eller nej! Jag vet! Björn vassar (Vård Av Sambo)! Såklart. Jag messar honom.

 


*Mitt arbetsrum som ska rensas, städas, organiseras, fyllas med hyllor/möbler/förvaring.

**Vi har bara blommor som tål att vara utan vatten i en månad i sträck.

Väl motiverad fästingskräck

Hjärninflammation, borrelia, fästingfeber – nog förser de små spindeldjuren mig med tillräckligt mardrömsmaterial för en hel semester, ändå har jag aldrig haft en fästing – vad jag själv minns.

Vi har ett landställe i skärgården tillsammans med Björns bror och hans familj. Ön hör till riskområdena för TBE, så både jag och Björn är vaccinerade men inte Simon. Inte än. Han har varit för liten; barn under 1 år får inte vaccineras mot TBE (osäker på varför). Första sprutan fick han för en månad sedan, andra ska han få nästa vecka och tredje blir väl nån gång i vinter. Han kommer alltså inte ha fullt skydd förrän nästa sommar.

Jag plockade några fästingar på honom på landet sist, efter att han bedömt lägligt att lägga sig ner och rulla runt i blåbärsriset i skogen, men ingen som hunnit bita sig fast. Det var första gången jag såg en fästing på nära håll.

Parentes i sammanhanget: hade jag inte varit mor till offret hade jag tyckt det var riktigt obehagligt, men nu var jag det och plockade bara bort dem innan jag ens hunnit med att reflektera över vad jag höll på med.

Nu är vi som bekant på Öland hos Simons farmor Annette och hennes CJ. Huset ligger på en vidsträckt gräsmatta* som kantas av stenmurar på 2 sidor och täta snår med höga träd på de andra 2. Fästingar trivs inte i CJ-klippt gräs, men det löste Simon genom att tulta rakt ut i snåret och sätta sig med vegetation upp till hakan och slå omkring sig med sin röda plastkratta.

På kvällen när jag bytte blöja på honom inför natten så satt det ett litet svart monster i ljumsken.

”BJÖÖÖÖÖRN! Han har en FÄSTIIIING! Kom och HJÄÄÄÄLP!”

Björn kom, lugnt och samlat, bekräftade diagnosen och bad om en pincett. Sedan drog han loss fästingen som inte alls hunnit sätta sig djupt i huden och Simon, upptagen som han var av att brottas med en gul plastbalja som han lyckats dra upp över sig själv, verkade inte ens märka vad som pågick.

Jag vet inte varför jag blir så handlingsförlamad. Hade jag varit ensam med Simon så hade jag gjort precis som Björn, men nu var jag inte det och alltså låste jag mig bara.

”Va? Var det inte värre än sådär?” sa jag när fästingen mördats och spolats ner i handfatet.

”Näe… varför skulle det vara det?”

”Det där behöver jag ju inte hålla på och hetsa upp mig över. Vad onödigt.”

Jag hade fått för mig, och jag tror att idén stammar från min tidiga barndom då jag enligt min mor fått en fästing i knävecket och måste ligga stilla på mage i min säng medan mamma kletade smör på besten för att den skulle krypa ut, att fästingar börjar med att ta en tugga ur huden så att de får ner hela huvudet. Sedan kryper de vidare in tills man inte kan dra loss dem utan att de går sönder och när de går sönder så… jag minns inte. Då händer det grejer. De kanske gör som kackerlackor och släpper lös all sin avkomma under huden, eller sprutar in gift så att man kan dö eller nåt.

Som du hör så har jag baserat min fästingskräck på en oklanderlig kunskapsbas av tillförlitlig forskning, så döm av min förvåning när de visade sig vara något annorlunda IRL.

Man kanske inte ska lita helt och fullt på forskningen.

 


*Det är 12 km att gå för att klippa hela gräsmattan – något CJ gärna gör. Han har mätt, och har bestämt att det är nyttig motion för honom.
”Vi kanske skulle ha en robotgräsklippare här,” sa Annette en gång.
”Över min döda kropp!” dundrade CJ engagerat – han dundrar alltid när han är engagerad. Faktum är att han alltid är engagerad, så han fortsätter att gå sina 12 km och hålla gräset golfkort. Gräsmattan är jättejämn och fin. Engagerad, som sagt.

Bilden lånad från Bogleech på redbubble.com.