Vi gav vår son sprutskräck

Jag tror att vi har gett Simon sprutskräck.

Eller vi och vi… Jag. Jag har gett honom hans rädsla för sprutor, en rädsla som han visserligen kunde ha fått ändå. Svårt att veta. Lätt att veta däremot är att jag klantade mig när han skulle få sin andra vaccinationsspruta mot TBE.

2a TBE-sprutan

Det var för några månader sedan, och vi gick in på ett vaccinationsställe i centrum på väg till landet, för att ge honom sin andra spruta av totalt 3. Vaccinationsdamen har säkert vaccinerat hundratals småbarn, och lärt sig att man absolut inte ska dra ut på det.

Simon mindes uppenbarligen sin första TBE-spruta en månad tidigare, för han började gråta och rygga när han såg nålen – som så många av oss gör, för övrigt. Eller ja, vi gråter kanske mer inombords än hejdlöst skräckslaget i våra mammors armar, men ändå. Själv vänder jag alltid bort blicken och tänker att det finns värre saker, vilket hjälper lite.

Klant

Jag hann inte med riktigt. Jag trodde att jag hade fått ett stadigt grepp om hans arm, men under min sons panik/skräck/förtvivlan/proklamation av världens ände fick jag för mig att jag skulle försöka hjälpa honom. Jag skulle dölja sprutan med handen så att han slapp se, så jag släppte greppet om honom med ena handen i samma ögonblick som vaccinationsdamen stack honom.

Det var inte meningen att tajma det så bra. Allt gick väldigt fort, jag fattade inte heller att hon skulle sticka honom i samma ögonblick.

Man kunde väl förvänta sig en hastig rörelse bakåt, bort från sprutan, från Simons sida när nålen bestämt trängde in i armen. Ett ryck, ett försök att vrida sig loss, vad som helst egentligen utom att han skulle trycka sig mot sprutan. Vaccinationsdamen körde då ofrivilligt in sprutan ännu längre i armen, oförberedd som hon måste ha varit på en motattack och jag kunde ju inte hålla emot eftersom jag hade släppt med den handen som skulle ha stoppat rörelsen.

Sprutskräck

För nån vecka sen hittade jag en fästing på ovansidan av Simons hand. Vi var hemma, han åkte ruschkana på gräsmattan och hade väl fått den på sig under nån av sina utflykter i syrénhäcken.

Vi gick in, och jag hämtade en så där lång och böjd spetsig pincett att plocka bort den med. Just den pincetten påminner lite om en nål till formen, och när Björn tog ett stadigt tag om Simons vaccinationsarm under lampan och jag närmade mig med verktyget så bröt pojkstackaren ihop. Irrationell rädsla lyste i ögonen och han grät hejdlöst.

Det tog en stund att pilla bort otyget, eftersom det var lite svårt med precisionen när han samtidigt verkade försöka rädda livet på sig själv. Efter en stund började han lugna ner sig, då det sakta men säkert verkade gå upp för honom att det inte skulle bli värre och att ingen nål var i antågande.

Hur gör man?

Nu undrar jag i mitt stilla sinne hur vi ska göra för att undvika detta med Tvåan. Hur gör man för att barnen inte ska bli spruträdda? Jag menar, alltså det gör ju ont. Och tänk om man dessutom har låg smärttröskel, då är det väl klart att man blir skraj. Eller?

 

Väl motiverad fästingskräck

Hjärninflammation, borrelia, fästingfeber – nog förser de små spindeldjuren mig med tillräckligt mardrömsmaterial för en hel semester, ändå har jag aldrig haft en fästing – vad jag själv minns.

Vi har ett landställe i skärgården tillsammans med Björns bror och hans familj. Ön hör till riskområdena för TBE, så både jag och Björn är vaccinerade men inte Simon. Inte än. Han har varit för liten; barn under 1 år får inte vaccineras mot TBE (osäker på varför). Första sprutan fick han för en månad sedan, andra ska han få nästa vecka och tredje blir väl nån gång i vinter. Han kommer alltså inte ha fullt skydd förrän nästa sommar.

Jag plockade några fästingar på honom på landet sist, efter att han bedömt lägligt att lägga sig ner och rulla runt i blåbärsriset i skogen, men ingen som hunnit bita sig fast. Det var första gången jag såg en fästing på nära håll.

Parentes i sammanhanget: hade jag inte varit mor till offret hade jag tyckt det var riktigt obehagligt, men nu var jag det och plockade bara bort dem innan jag ens hunnit med att reflektera över vad jag höll på med.

Nu är vi som bekant på Öland hos Simons farmor Annette och hennes CJ. Huset ligger på en vidsträckt gräsmatta* som kantas av stenmurar på 2 sidor och täta snår med höga träd på de andra 2. Fästingar trivs inte i CJ-klippt gräs, men det löste Simon genom att tulta rakt ut i snåret och sätta sig med vegetation upp till hakan och slå omkring sig med sin röda plastkratta.

På kvällen när jag bytte blöja på honom inför natten så satt det ett litet svart monster i ljumsken.

”BJÖÖÖÖÖRN! Han har en FÄSTIIIING! Kom och HJÄÄÄÄLP!”

Björn kom, lugnt och samlat, bekräftade diagnosen och bad om en pincett. Sedan drog han loss fästingen som inte alls hunnit sätta sig djupt i huden och Simon, upptagen som han var av att brottas med en gul plastbalja som han lyckats dra upp över sig själv, verkade inte ens märka vad som pågick.

Jag vet inte varför jag blir så handlingsförlamad. Hade jag varit ensam med Simon så hade jag gjort precis som Björn, men nu var jag inte det och alltså låste jag mig bara.

”Va? Var det inte värre än sådär?” sa jag när fästingen mördats och spolats ner i handfatet.

”Näe… varför skulle det vara det?”

”Det där behöver jag ju inte hålla på och hetsa upp mig över. Vad onödigt.”

Jag hade fått för mig, och jag tror att idén stammar från min tidiga barndom då jag enligt min mor fått en fästing i knävecket och måste ligga stilla på mage i min säng medan mamma kletade smör på besten för att den skulle krypa ut, att fästingar börjar med att ta en tugga ur huden så att de får ner hela huvudet. Sedan kryper de vidare in tills man inte kan dra loss dem utan att de går sönder och när de går sönder så… jag minns inte. Då händer det grejer. De kanske gör som kackerlackor och släpper lös all sin avkomma under huden, eller sprutar in gift så att man kan dö eller nåt.

Som du hör så har jag baserat min fästingskräck på en oklanderlig kunskapsbas av tillförlitlig forskning, så döm av min förvåning när de visade sig vara något annorlunda IRL.

Man kanske inte ska lita helt och fullt på forskningen.

 


*Det är 12 km att gå för att klippa hela gräsmattan – något CJ gärna gör. Han har mätt, och har bestämt att det är nyttig motion för honom.
”Vi kanske skulle ha en robotgräsklippare här,” sa Annette en gång.
”Över min döda kropp!” dundrade CJ engagerat – han dundrar alltid när han är engagerad. Faktum är att han alltid är engagerad, så han fortsätter att gå sina 12 km och hålla gräset golfkort. Gräsmattan är jättejämn och fin. Engagerad, som sagt.

Bilden lånad från Bogleech på redbubble.com.