Etikett: vaccin

”Vaccinera eller ej?” och utbrytarrörelser från vaccinationsprogrammet

vaccineraVad säger du till dem som är tveksamma till att vaccinera sig?

Jag hörde för nåt tag sen om att mässlingen brutit ut på Sahlgrenska i Göteborg. Det var visst en vuxen medarbetare som insjuknat, och totalt ska många nyfödda barn ha löpt en, förvisso låg, men ändå, risk att ha smittats.

Än så länge kan sjukhuset inte kräva av sina medarbetare att de vara vaccinerade, vilket (hos mig) väcker frågan om vaccinering rent generellt.

Frågan om att vaccinera eller inte är en icke-fråga för min familj, men det är inte så för alla.

”Jag har respekt för att människor har olika åsikter,” sa Sahlgrenskas chefläkare Görel Nergelius på frågan vad säger du till dem som är tveksamma till att vaccinera sig? angående utbrottet på Sahlgrenska. ”Men vaccinationsprogram som är väl etablerade, väl kända, där vi vet att vinsterna är väldigt stora både för den enskilde och för samhället, och riskerna väldigt små – där tycker jag det är viktigt för att vi ska ha ett högt smittskydd i Sverige.” Läs hela artikeln här.

Att inte vaccinera sina barn

Normalt vaccineras barn mot mässlingen, vars följdsjukdomar kan ge fruktansvärda men, vid 18 månaders ålder… men om ett barn skulle undvika att vaccineras, och sen smittas, och sen komma till BVC för att få vård där många andra barn under 18 månaders ålder kommer och går i strid ström… Mässlingen är en luftburen smitta.

Jag ryser. Jag ryser vid blotta tanken på att mitt barn skulle löpa risk att smittas av en potentiellt dödlig sjukdom, men jag ryser nästan ännu mer vid tanken på att vara den som bär ansvaret. Tänk att vara den föräldern som principfast och rakryggad vägrat vaccinera sitt barn, och sen blir barnet sjukt och smittar andra barn. Som inte klarar sig.

Vaccinera eller ej?

”Vaccinera eller ej” verkar vara en seriös frågeställning hos vissa föräldrar. Jag får intrycket av att frågan ofta går hand i hand med övertygelsen om att sjukvården och läkemedelsindustrin är kvacksalvare hela bunten, som bara är ute efter att tjäna pengar på oss vanliga dödligas bekostnad utan den minsta tanke på konsekvenserna, samt att de är i maskopi med plastföretag som mer än gärna förgiftar befolkningen om de tjänar pengar på det.

Det är klart att det finns många saker som förtjänar att ifrågasättas, men… beprövade vaccin? Verkligen?

Pampers Barnvagnspromenader, avsnitt 58 från 26/1 2017

Pampers Barnvagnspromenader tog upp frågan för ett år sen. Om du som läser detta tvekar inför vaccinationsprogrammet så lyssna, och kära, älskade medmänniska, betänk alternativet.

23:40 in i podden kommer frågan om vaccin och K-vitamin, och 28 min in i podden är det extra intressant.

Är det möjligt att vår generation på en del håll fått för sig att vaccinationsprogrammet inte behövs, för att vi saknar erfarenhet av sjukdomarna? För att vi har inte har träffat folk som är blinda eller döva av röda hund, förlamade av polio eller ensamma överlevande ur en syskonskara som härjats av smittkoppor?

 

Vi gav vår son sprutskräck

Jag tror att vi har gett Simon sprutskräck.

Eller vi och vi… Jag. Jag har gett honom hans rädsla för sprutor, en rädsla som han visserligen kunde ha fått ändå. Svårt att veta. Lätt att veta däremot är att jag klantade mig när han skulle få sin andra vaccinationsspruta mot TBE.

2a TBE-sprutan

Det var för några månader sedan, och vi gick in på ett vaccinationsställe i centrum på väg till landet, för att ge honom sin andra spruta av totalt 3. Vaccinationsdamen har säkert vaccinerat hundratals småbarn, och lärt sig att man absolut inte ska dra ut på det.

Simon mindes uppenbarligen sin första TBE-spruta en månad tidigare, för han började gråta och rygga när han såg nålen – som så många av oss gör, för övrigt. Eller ja, vi gråter kanske mer inombords än hejdlöst skräckslaget i våra mammors armar, men ändå. Själv vänder jag alltid bort blicken och tänker att det finns värre saker, vilket hjälper lite.

Klant

Jag hann inte med riktigt. Jag trodde att jag hade fått ett stadigt grepp om hans arm, men under min sons panik/skräck/förtvivlan/proklamation av världens ände fick jag för mig att jag skulle försöka hjälpa honom. Jag skulle dölja sprutan med handen så att han slapp se, så jag släppte greppet om honom med ena handen i samma ögonblick som vaccinationsdamen stack honom.

Det var inte meningen att tajma det så bra. Allt gick väldigt fort, jag fattade inte heller att hon skulle sticka honom i samma ögonblick.

Man kunde väl förvänta sig en hastig rörelse bakåt, bort från sprutan, från Simons sida när nålen bestämt trängde in i armen. Ett ryck, ett försök att vrida sig loss, vad som helst egentligen utom att han skulle trycka sig mot sprutan. Vaccinationsdamen körde då ofrivilligt in sprutan ännu längre i armen, oförberedd som hon måste ha varit på en motattack och jag kunde ju inte hålla emot eftersom jag hade släppt med den handen som skulle ha stoppat rörelsen.

Sprutskräck

För nån vecka sen hittade jag en fästing på ovansidan av Simons hand. Vi var hemma, han åkte ruschkana på gräsmattan och hade väl fått den på sig under nån av sina utflykter i syrénhäcken.

Vi gick in, och jag hämtade en så där lång och böjd spetsig pincett att plocka bort den med. Just den pincetten påminner lite om en nål till formen, och när Björn tog ett stadigt tag om Simons vaccinationsarm under lampan och jag närmade mig med verktyget så bröt pojkstackaren ihop. Irrationell rädsla lyste i ögonen och han grät hejdlöst.

Det tog en stund att pilla bort otyget, eftersom det var lite svårt med precisionen när han samtidigt verkade försöka rädda livet på sig själv. Efter en stund började han lugna ner sig, då det sakta men säkert verkade gå upp för honom att det inte skulle bli värre och att ingen nål var i antågande.

Hur gör man?

Nu undrar jag i mitt stilla sinne hur vi ska göra för att undvika detta med Tvåan. Hur gör man för att barnen inte ska bli spruträdda? Jag menar, alltså det gör ju ont. Och tänk om man dessutom har låg smärttröskel, då är det väl klart att man blir skraj. Eller?