Apropå streptokocker och hosta

Här kommer en spinoff på vår havererande amning:

När jag berättade för mamma i måndags att jag fått antibiotika mot streptokocker så sa hon att Simons hosta, som han dragits med i flera månader nu, kanske också kunde bero på det och att jag skulle ringa läkaren.

Igår ringde jag alltså samma läkare som jag själv går hos, och hon sa bestämt att ja, det kan vara samma och hon måste träffa Simon. Vi fick en tid igår, kl 13:20 dvs mitt i middagsvilan, och han fick inte äta på 2 timmar före besöket.

Jag löste det så att Simon var på föris fram till 10:30, sen åt han lunch med mig och hann sova en timme innan jag fick väcka honom för att hinna i tid.

Väl på plats förstod han att något var i görningen och blev ängslig redan i hallen, så jag fick bära honom till väntrummet. Där fanns det leksaker, men när han råkade välta en kulram i golvet och det lät ganska högt så rasade humöret. Han tröttgrät och skulle sitta i famnen, och när Ruzena (läkaren) öppnade dörren i sin vita läkarrock blev det overload. Han försökte gömma sig bakom mina ben samtidigt som han grät hejdlöst.

Vi försökte distrahera med leksaker och papper och penna och sång, men han hade redan slagit in på sitt spår och var ohejdbar. Ruzena visade mig hur jag skulle hålla fast honom så att hon kunde titta i hans öron, och Simon var som en panikslagen kanin i min famn. Snoret rann i stadig fart, dreglet for och tårarna sprutade.

“Simon, älskling, det är ingen fara” försökte jag, men det är klart, den har han hört förr.

Anyway, det gick bra till slut. Han har en lätt öroninflammation som inte kräver behandling, men inget problem med halsen eller så. Med tanke på det, och på Simons upplösningstilltånd, så strök hon bodprovet ur agendan. Vi fick en luftrörsvidgande medicin som ska mildra hostan och hjälpa honom att sova lite mer ostört om natten.

När Simon förstod att hon inte skulle bråka med honom mer, strax innan vi skulle gå, så slappnade han av lite och började trevande släppa in henne. Hon fick ett leende, och så gav han henne pennan när hon bad om den. Ruzena charmades på fläcken ända ner i skorna, och de var “älskling” med varandra när vi gick därifrån.

Det där vi inte tror att vi för vidare

Begynnande fobi

Jag kan inte låta bli att noja över en begynnande fobi nu, apropå det här med sprutskräcken vi lyckats hjälpa Simon att utveckla.

Jag själv bär på spindelfobi. Det må vara den mildare sorten som INTE innebär svimningskänsla, panikattacker eller oförmåga att vistas i samma rum, men den irrationella rädslan och skräckfilmskänslan i kroppen finns där. Om jag känner mig skör kan jag absolut gråta en skvätt, och om de visar spindlar på TV så blundar jag och byter kanal. En stillasittande spindel klarar jag, men så fort den rör sig så liksom hisnas det av en sorts dov skräck som kommer så långt inifrån att jag inte ens kan peka på vad det är som är så hemskt.

Jag tänker ofta att jag verkligen verkligen vill försöka att inte föra över detta på Simon, och jag tycker att jag har skött mig ganska bra i hans närhet. Men… små barn utan språk styrs ju mycket av instinkt och intuition (i brist på bättre ord), precis som djur (efter vad jag förstått av mina hund- och kattälskande vänner), och nog kan han kanske undermedvetet ha snappat upp precis hur obehagligt jag tycker det är med kryp i största allmänhet, och framför allt då skräckfilmsmördarspindelmonster.

Fobi-träning

Jag vet inte hur jag ska göra. Björn tycker att jag borde gå på nån sorts fobiträning och få bort den, och ja, det är väl det ansvarsfulla och vuxna sättet. Men du vet, och jag hör hur det här låter, men om jag ska gå på nån sån kurs så betyder det att jag måste konfrontera fenomenet, och bara det är jobbigt.

Kan jag inte bara få fortsätta att stoppa huvudet i sanden, och hoppas på att Simon växer upp till nån sorts spindlarnas Crocodile Dundee som kan komma sättandes så fort jag behöver räddas?

Men vi ska inte gå händelserna i förväg

Hursomhelst, så fick jag några jättebra kommentarer på inlägget om Simons nyvunna spruträdsla (klicka för att läsa kommentarerna). Eftersom jag inte lyckats få till ett bra sätt att lämna kommentarer på mina inlägg ännu (jag jobbar på det), så har jag själv copy-paste:at in dem. Jag gillar framför allt (barnpsykolog-)Ninas slutkläm:

Kyla kan också göra ont, eller att äta för mycket glass fort, men det är få barn som är rädda för vinter och glass (bara som exempel).

Vi gav vår son sprutskräck

Jag tror att vi har gett Simon sprutskräck.

Eller vi och vi… Jag. Jag har gett honom hans rädsla för sprutor, en rädsla som han visserligen kunde ha fått ändå. Svårt att veta. Lätt att veta däremot är att jag klantade mig när han skulle få sin andra vaccinationsspruta mot TBE.

2a TBE-sprutan

Det var för några månader sedan, och vi gick in på ett vaccinationsställe i centrum på väg till landet, för att ge honom sin andra spruta av totalt 3. Vaccinationsdamen har säkert vaccinerat hundratals småbarn, och lärt sig att man absolut inte ska dra ut på det.

Simon mindes uppenbarligen sin första TBE-spruta en månad tidigare, för han började gråta och rygga när han såg nålen – som så många av oss gör, för övrigt. Eller ja, vi gråter kanske mer inombords än hejdlöst skräckslaget i våra mammors armar, men ändå. Själv vänder jag alltid bort blicken och tänker att det finns värre saker, vilket hjälper lite.

Klant

Jag hann inte med riktigt. Jag trodde att jag hade fått ett stadigt grepp om hans arm, men under min sons panik/skräck/förtvivlan/proklamation av världens ände fick jag för mig att jag skulle försöka hjälpa honom. Jag skulle dölja sprutan med handen så att han slapp se, så jag släppte greppet om honom med ena handen i samma ögonblick som vaccinationsdamen stack honom.

Det var inte meningen att tajma det så bra. Allt gick väldigt fort, jag fattade inte heller att hon skulle sticka honom i samma ögonblick.

Man kunde väl förvänta sig en hastig rörelse bakåt, bort från sprutan, från Simons sida när nålen bestämt trängde in i armen. Ett ryck, ett försök att vrida sig loss, vad som helst egentligen utom att han skulle trycka sig mot sprutan. Vaccinationsdamen körde då ofrivilligt in sprutan ännu längre i armen, oförberedd som hon måste ha varit på en motattack och jag kunde ju inte hålla emot eftersom jag hade släppt med den handen som skulle ha stoppat rörelsen.

Sprutskräck

För nån vecka sen hittade jag en fästing på ovansidan av Simons hand. Vi var hemma, han åkte ruschkana på gräsmattan och hade väl fått den på sig under nån av sina utflykter i syrénhäcken.

Vi gick in, och jag hämtade en så där lång och böjd spetsig pincett att plocka bort den med. Just den pincetten påminner lite om en nål till formen, och när Björn tog ett stadigt tag om Simons vaccinationsarm under lampan och jag närmade mig med verktyget så bröt pojkstackaren ihop. Irrationell rädsla lyste i ögonen och han grät hejdlöst.

Det tog en stund att pilla bort otyget, eftersom det var lite svårt med precisionen när han samtidigt verkade försöka rädda livet på sig själv. Efter en stund började han lugna ner sig, då det sakta men säkert verkade gå upp för honom att det inte skulle bli värre och att ingen nål var i antågande.

Hur gör man?

Nu undrar jag i mitt stilla sinne hur vi ska göra för att undvika detta med Tvåan. Hur gör man för att barnen inte ska bli spruträdda? Jag menar, alltså det gör ju ont. Och tänk om man dessutom har låg smärttröskel, då är det väl klart att man blir skraj. Eller?