Tiden går och minnena blir suddiga i farten. Det har varit två tröga månader där förkylningarna avlöst varandra – eller bara vägrat ge sig – och funderingarna likaså. Hurra för november! Äh, jag bara skoja. November kan ta sig nånstans. September och oktober bjöd ganska länge på det där underbara höstvädret som egentligen är min favoritårstid, du vet, när de färgglada bladen fortfarande sitter fast på träden och vinden fortfarande luktar gott.
Mitten av september luktar höst, och friska vindar river i trädtopparna – och drar med sig vårt äppelträds sista äpplen i marken. Björn flexade ut hela dagen igår och var iväg och mustade äpplen på Ekerö, apropå det. Jag vet inte hur många liter äppelmust det blev totalt, men 20 av dem ska han försöka göra äppelcider på. Vi får se hur det går; han sa att riktiga cideräpplen inte är så goda och de odlas inte ens i Sverige. Våra äpplen är både söta och goda, så kanske blir det en extra god cider nu … eller extra söt. Vi får se, men musten är sagolik i alla fall. Flytande soläpplen, liksom.
VAB
Vi har vabbat i princip oavbrutet sedan semestern i somras. Först blev Simon förkyld, och sen blev han frisk med rosselhostade och snorade en del, så han var hemma tre veckor. Sen hann han vara på föris i två dagar, och sen blev Adrian förkyld. Samma sjukdomsförlopp, samma hosta, men han fick komma tillbaka efter bara en dryg vecka hemma.
“Är barnen friska nu?” frågade min chef i ett mail igår. Jag svarade helt korrekt:
Svaret är med andra ord officiellt JA.
Tillbakablick över sommaren
Jag brukar göra en sammanfattning varannan månad över de mest lästa inläggen, men nu tar vi hela sommaren i ett svep istället:
Det där med att sova middag är ett bleknande minne. Men det händer att Adrian somnar på vilan på förskolan, och det händer att Simon somnar på vilan hemma.
Han var på magnetröntgen i veckan, med knät, eftersom det fortfarande gör ont ibland. De sa att det kan ta upp till ett år för det där att läka, och jag kan inte låta bli att tänka att vi inte är så unga längre.
Helt fantastiskt var det – när jag väl fattade vad det var som pågick. Jag fick ett jättefint firande av pojkarna, särskilt Simon, som löpande påminde mig om att han var snäll hela dagen eftersom det var min “föseldag”.
Dagarna har rullat på och det har blivit en del nya rutiner att förhålla sig till, så jag har glömt bort att lyfta mars och april månads mest lästa. Bättre sent än aldrig, här kommer de i alla fall.
Jag är säker på att du känner igen dig, du vet i det där ögonblicket då man hör vad man precis sa, och tänker att ja, det var en sak jag aldrig trodde att jag skulle säga. Här är några jag samlat på mig senaste månaden.
Varning för känslig text. Vi har alla människor omkring oss som vi inte kan föreställa oss att vara utan. Vissa personer mer än andra. Det skiljer kanske inte det minsta i närhet eller kärlek, men det kan skilja i beroende.
Min utlovade sammanfattning av 2019 kan reduceras till ett enda enkelt ord: Äntligen. Äntligen är det över. Nämen vad negativt, kan tänkas, men du det är det inte alls! Det är ett konstaterande av fakta.
Det här ska nu inte handla om ältande av av diverse nederlag eller så, och dessutom så är de mest lästa inläggen mer faktabaserade artiklar om magsjuka, matplanering och annat passionerande, så jag sorterar dem utan inbördes ordning istället efter genre.
Passionerande och (relativt) opersonliga ämnen
Det finns inte så mycket mer att säga om detta, rubrikerna säger allt:
Det var ovanligt mycket fokus på Simon, vår underbara lilla gåta, det gångna året. En del saker föll på plats – möjligen tillfälligt, men på plats icke desto mindre – och ett flertal “senaste sättet” dök upp.
Det här inlägget är ett år gammalt, och Simon behöver inte låtsasbråka på det sättet särskilt ofta längre. Snart är Adrian i samma ålder, vi får se hur det blir med honom men jag är rätt säker på att oavsett vad han kommer bjuda på så blir det något annat än Simons påhitt.
Simons allergier dök upp, som resultat av utredningen av magsjukehärvan förra vintern, och Adrians empatiska/omhändertagande/beskyddande drag kom i dagen:
Det visade sig att Adrian bär på en naturbegåvning att ta hand om andra när de har det besvärligt. Kanske blir han sjuksköterska när han blir stor. Eller volontär i utsatta länder.
Även här lyckas han, mitt i all misär, leverera lyckorus.
Andra trevliga saker som inträffat under året var bland annat när jag och Björn firade hans födelsedag med övernattning. Tankarna går osökt till Kid’s Club-klippet ur Hotel Transylvania 3:
Visst, våra pojkar är inte … såna. Men känslan. Du vet vad jag menar. Friihhhhheeet ….
Sen rensade vi bort massa bebisprylar också. De flesta, fakstiskt.
Vi rensade …!! Sentimentalt, nostalgiskt och samtidigt glädjefyllt.
Vi ska absolut inte glömma resan till Teneriffa, den som barnen fortfarande pratar gott om och vill återupprepa. All inclusive är svårslaget i den här fasen i livet, men det dröjer nog innan nästa resa blir av.
Vi är alltid lika mycket “mamma”, oavsett hur vi mår och vad vi orkar.
Det går inte att komma ifrån att 2019, för mig, var ett oerhört påfrestande år och ibland kändes det bara tungt. Riktig uppförsbacke. Men livet som förälder stannar inte upp för en sekund för det, såklart.
2020
Hehe ja, det är kanske märkligt att säga att 2020 ser lovande ut, men jag kan i alla fall skriva under på att på det personliga planet, alltså där det bara finns jag och mig, där har 2020 redan slagit 2019 med hästlängder – vilket jag kan konstatera eftersom jag, uppenbarligen, dröjt med 2019s årssammanfattning ända till april.
Januari och februari – och vabruari, icke att förglömma. Tiden går fort när det är mycket som händer, jag har inte ens gjort min årssammanfattning för 2019 än … men det gör inte så himla mycket. Den är i alla fall påbörjad. Och nu när jag säger det så måste jag göra den, så den är med andra ord på väg.
Här kommer de mest lästa inläggen hittills i år i alla fall:
November och december avslutar ett, i alla fall för mig och till stora delar följaktligen också för min familj, förvånansvärt KASST 2019. Jävla skit, har jag sagt fler gånger än jag kan räkna men nu ska jag inte gräva ner oss i neggiga ältanden över vad som varit. Det är redan gjort, och det hjälpte inte. Nu ska jag blicka uppåt och framåt; jag har fått jobb äntligen, och börjar den 20 januari. Då kommer min far upp från Skåne och hälsar på och hjälper till medan vi återigen sätter oss in i nya rutiner.
Jag listar de mest lästa inläggen för formens skull, men vägrar länka till En öppen relation eftersom det bara var en dröm och en katastrofneggig sådan dessutom.
Extra trevligt är det att kunna använda uttjänta vuxenkläder och göra grejer till pojkarna av det. Har ju haft lite tid över till sånt här i höst.
3. Att tvingas in i en öppen relation
Supernegativ filmliknande dröm om när Björn gick in i en livskris deluxe och smyglämnade mig för en nyexad IT-snubbe. Ibland önskar jag att jag inte hade så livlig fantasi, eller vad det nu är som provocerar drömmar av den här kalibern. Jävla skit, som sagt. Moving on.
Många tycker att det känns lite tungt såhär års. Jag brukar inte påverkas så mycket av just Hösten, men jag tycker nog att i år är det ovanligt segt. Fast i mitt fall är det inte specifikt höstrelaterat … i och för sig.
Hursomhelst, jag ser fram emot decembers resa, glittrande fönsterljus och glada mys. Länge leve snön! Då blir det ljusare och inte alls lika ruggigt. Dessutom planerar vi en ny skidresa (Björnrike avskräckte inte tillräckligt) i mars, och det är verkligen nåt jag ser fram emot.
Här är September och Oktobers mest lästa, kolla om du missade nåt.
Hipp hipp! Beskrev härom dan Adrian för en kompis som inte sett honom på jättelänge, och sa att det inte är så mycket bebis kvar i honom, nu är han mer ett “barn”, med en egen liten personlighet. Sen började jag skratta högt åt mig själv, för att jag sa “liten”.
En liten seriös tankepaus i vardagen. Hur tänker du kring hur vi beter oss med våra barn; hur vi trippar på tå kring ämnet med folk vi inte känner, hur vi tyst dömer andra i mataffären, hur vi reagerar när folk korrigerar barn som inte är deras egna?
Eller hälsans otecken. Otäckt som i utmattning (version light), halsböld (??) och inte mindre än tre grova förkylningar. Och det är bara jag, liksom. Men de andra har nog haft det rätt bra ändå, och det var inte som att det var så himla farligt mellan sjukdomarna. Typ.
Å andra sidan ska jag inte ta så lätt på det; efter den här sommaren vet jag plågsamt väl hur mycket mitt mående påverkar resten av familjen – något som förstås gör det etter värre när det pågår. Men det finns positiva bieffekter ändå; jag har lärt mig en del om mig själv och den roll jag tagit i mitt och Björns förhållande. Den här övertygelsen, den outtalade känslan som jag haft svårt att stå för, dvs att ingenting här hemma flyter utan mig, har släppt lite. Det flyter inte som om jag hade varit med, och visst, Simon springer till förskolan i Adrians kläder och vice versa, men vad gör det egentligen? Jag menar, om de inte klagar, varför ska jag göra det? De har ju kläder på sig. Och Björn har varit en riktig klippa.
Här hittar du det mest lästa i sommar, och om du missade inlägget om tygbindorna så är det verkligen nåt jag varmt rekommenderar att läsa!
