Många tycker att det känns lite tungt såhär års. Jag brukar inte påverkas så mycket av just Hösten, men jag tycker nog att i år är det ovanligt segt. Fast i mitt fall är det inte specifikt höstrelaterat … i och för sig.
Hursomhelst, jag ser fram emot decembers resa, glittrande fönsterljus och glada mys. Länge leve snön! Då blir det ljusare och inte alls lika ruggigt. Dessutom planerar vi en ny skidresa (Björnrike avskräckte inte tillräckligt) i mars, och det är verkligen nåt jag ser fram emot.
Här är September och Oktobers mest lästa, kolla om du missade nåt.
Hipp hipp! Beskrev härom dan Adrian för en kompis som inte sett honom på jättelänge, och sa att det inte är så mycket bebis kvar i honom, nu är han mer ett “barn”, med en egen liten personlighet. Sen började jag skratta högt åt mig själv, för att jag sa “liten”.
En liten seriös tankepaus i vardagen. Hur tänker du kring hur vi beter oss med våra barn; hur vi trippar på tå kring ämnet med folk vi inte känner, hur vi tyst dömer andra i mataffären, hur vi reagerar när folk korrigerar barn som inte är deras egna?
Eller hälsans otecken. Otäckt som i utmattning (version light), halsböld (??) och inte mindre än tre grova förkylningar. Och det är bara jag, liksom. Men de andra har nog haft det rätt bra ändå, och det var inte som att det var så himla farligt mellan sjukdomarna. Typ.
Å andra sidan ska jag inte ta så lätt på det; efter den här sommaren vet jag plågsamt väl hur mycket mitt mående påverkar resten av familjen – något som förstås gör det etter värre när det pågår. Men det finns positiva bieffekter ändå; jag har lärt mig en del om mig själv och den roll jag tagit i mitt och Björns förhållande. Den här övertygelsen, den outtalade känslan som jag haft svårt att stå för, dvs att ingenting här hemma flyter utan mig, har släppt lite. Det flyter inte som om jag hade varit med, och visst, Simon springer till förskolan i Adrians kläder och vice versa, men vad gör det egentligen? Jag menar, om de inte klagar, varför ska jag göra det? De har ju kläder på sig. Och Björn har varit en riktig klippa.
Här hittar du det mest lästa i sommar, och om du missade inlägget om tygbindorna så är det verkligen nåt jag varmt rekommenderar att läsa!
Den här våren har definitivt varit en prövning. Dels för mig, som körde hela slutspurten på utbildningen, dels för Simon som blev ägg- och mjölkallergiker, dels för Adrian som gick in i trotsåldern, dels för Björn som skulle rodda i allt detta, och särskilt för oss som föräldrar som vabbade varannan vecka och oroade oss för orsaken till allt.
Nu är det tack och lov över. Sommaren är här, alla har det lugnare och stabilare, och just precis nu är vi på semester på Öland. Här kommer majs och junis mest lästa:
O ja, äntligen! Äntligen, efter alla vändor med magsjukan och den tunga tunga våren vi nu har lämnat bakom oss, så fick vi veta vad problemet var och vi är så lättade!
“Jag ser att Simon har sina finbyxor på sig.” “Ja, han har valt sina kläder själv ur garderoben. Jag hade lagt fram andra kläder som redan var på gång, men jag sa inget för du brukar ju gilla att han väljer själv.” “Mhm …”
Hektiska dagar, precis som förra året. Jag är inte lika stressad som då, men stressad icke desto mindre. Snart är det över, snart är det sommar. Den 23 maj redovisar vi våra exjobb, och efter det verkar det som att företaget jag samtidigt praktiserar på inte har vett att anställa mig så jag får sannolikt en period ledigt.
Planen för juni är att potträna Adrian hardcore en vecka innan semesterresan till Turkiet och sen söka jobb och komma ikapp i syhörnan – till exempel så har pojkarna mörkläggningsgardiner som liksom växer upp som bönstjälkar ur sina högar på golvet under fönstren.
Idag är min bror på besök; han har helt enkelt hämtat barnen och vagnen och promenerat iväg, så Björn håller på och pysslar ute medan jag sitter inne likt en vampyr och håller mig undan i väntan på pollensäsongens död – vilket inte lär bli idag.
Inte helt konstigt att detta inlägg varit välbesökt, med tanke på att magsjukeperioden sträcker sig en bra bit in i mars – förutom i vårt fall då, där den härjat sedan tidernas begynnelse och så.
Ibland kan barnen säga saker som gör att jag liksom går sönder lite inuti. Läs gärna Ninas kommentar på inlägget också; det fick mig att känna mig lite helare igen.
Framstår jag som uppstyrt organiseringsfreak? Det är jag inte. Faktum är att det är ganska underhållande att JAG skriver tips om dylika saker, men nöden känner ingen lag – eller hur var det?
Det börjar kännas långrandigt att redogöra för vad som sannolikt i många småbarnsfamiljer skulle kunna betraktas som normaltillstånd på sjukdomsfronten i krokarna kring februari, så jag tänkte mig en tillbakablick till ljusare tider med ett inlägg sent omsider tillägnat 2018. För finns det något bättre, när energin lyser med sin frånvaro och allt man vill göra är att bädda ner sig och netflixa sig genom tillvaron, än favoriter i repris? Tänk glada tankar, var det nån klok person som sa en gång.
Glada tankar
Detta är ett hopkok och nedkok av förra årets publicerade inlägg. Ut ur mängden står sådant som lästs mer än annat, och sådant som jag tycker känts mest och/eller bäst.
De listas utan inbördes ordning, eftersom det skulle bli så onödigt komplicerat för mig. Idag kör vi stenhårt på minsta motståndets väg.
Ok, det här handlar förvisso om ännu en i raden av alla ofrivilligt händelserika nätter, men jag är glad för inlägg som detta, eftersom jag annars skulle glömma hur vi faktiskt haft det mellan varven.
Jag brukar undvika att ta ställning så här öppet, av många anledningar. Jag vill bland annat undvika missförståndet att jag dömer andra som inte väljer att göra precis som vi. Men problemen som eldar på feminismen försvinner inte av sig själva. Precis som med miljöattityden så spelar det här roll på individnivå, och därför är det helt enkelt så, att vissa saker måste sägas.
Nu har även Adrian börjat med det där. I motsats till sin bror så lyssnar han ännu inte så noga på svaret – men han har förstått att detta är frågornas fråga att ställa.
Dessa utbrott från avgrundens rand är mer sällsynta nu än de var för några månader sen, men det sliter fortfarande lika hårt i hjärtat. Härom kvällen var det värre än det brukar, eftersom båda två vrålade hysteriskt i kör genom nästan (nästan!) hela läggningsproceduren i badrummet.
Ibland undrar jag om kalabaliken hörs ut, alltså utomhus, och hoppas att ingen ska höra dem för de låter ju som om vi begick lagbrott på löpande band. Även fast jag vet att det är samma för alla småbarnsföräldrar, så blir även jag illa till mods när jag hör andras barn låta så där. Det är väl som det ska vara, jag antar att det är vad vrålen är till för (?); att göra att andra föräldrar kastar dömande blickar på ens egna, så att de kanske upphör med alla så kallade nödvändigheter.
På samma tema, dvs temat hopplösa kvällar med motig läggning, så läser jag om hur våra läggningsrutiner såg ut förra sommaren. Jag minns när jag läser det, men jag hade i ärlighetens namn glömt att det var sådär så sent som i somras. Det känns som minst 18 månader sedan.
Känns verkligen avlägset, såhär i efterdyningarna av vabruari, att en sådan tanke någonsin kan ha blixtrat till här, men det har den uppenbarligen och jag minns ju varför: jag hade egentligen ingenting bättre för mig, och vi hade det urmysigt. Inga kräkningar, ingen diarré, bara vanlig hederlig förkylning mitt i högsommarvärmen i ett par dagar.
Jag älskar när barn, särskilt mina, presenterar sina egna genialiskt uttänkta förklaringar på saker och ting. Det är fullständigt förtjusande att få lära sig av dem hur öronen är fästa vid huvudet, på vilket sätt kramar är hårdvaluta eller hur en napp kan sluta fungera utan att vara trasig.
Vi har smarta skator i grannskapet. Smartindeed … Sen kan man dryfta hur jäkla smart det var att trilla ner i skorstenen från början, men jag har lyssnat väldigt mycket på P3 Historia på sistone så jag tänker att det kan ha varit en komplott.
Minns du när jag fick en vass kommentar om att jag tog Adrian till förskolan trots rådande omständigheter? Det här var då.
Fick för övrigt en kommentar på det här inlägget från nån på Facebook, som var arg för att jag kallade en annan mamma egoistisk när vi inte visste VARFÖR hon hade gjort som hon hade gjort.
JAG är naturligtvis den egoistiska mamman det rör sig om. Älskar när folk på riktigt tror att det är typ samma sak att läsa en enda kort rubrik, som att läsa tillhörande text på 1048 ord. Love it.
På samma Alla Hjärtans-tema som nyligen berörda video om vad nyblivna mödrar egentligen vill ha, så träffade jag och Björn mitt i prick när vi förra året (liksom i år, liksom sannolikt många år framöver) fokuserade på vad som faktiskt är viktigt.
Bebistidens allra sista dag. Sentimentalt och lättat på samma gång, jag är fortfarande kluven där. Bebistiden är kämpig, men också så otroligt fin mellan varven så jag är återigen glad att jag har bloggen som kan återberätta för mig hur det faktiskt var.
Det var det
Så, med dessa ord stänger vi sentimentalt dörren om 2018. Det nya året, som inte är så nytt längre, rullar fortfarande omkring på backen efter en spektakulärt krånglig start. Senaste budet är att Adrian är tillbaka på förskolan efter sin förkylning men istället åkte jag hem tidigare från praktiken igår eftersom jag mådde som den där skatan i skorstenen.
Vi är sjuka om vartannat, och nu är vi redigt less! Må resten av 2019 ta igen vad början missat. Sammanfattningen av dessa två månader går i magsjukans tecken, så vi ältar den lite till.
Ja, vad ska jag säga? Björnrike överskuggar resten av december, dvs 2/3 av hela månaden, i mitt minne, så det är väl tur att det finns svart på vitt att det faktiskt hände bra saker även innan den resan.
Till exempel så kallade en främling mig för en “engagerad mamma” och ville ge min en julgran som tack (för att jag är engagerad i mina barn). Det händer mer sällan än man skulle kunna tro. Adrian briljerade vidare med sitt ålderskorrekta nekande till precis allting, så underbart sött att jag blev tvungen att skriva om hur orden inte räcker till ibland, och att jag är tacksam för musik.
Här följer decembers favoriter, tillsammans med ett sent “god fortsättning” och varma önskningar inför det nya året.
Tjooo! Vi kör en kombinerad höstfavoriter igen från oktober och november. Jag anar en trend här.
Jag ska inte säga att jag inte gillar hösten, för det är inte sant. Jag älskar hösten. Jag älskar de starka kyliga vindarna, trädens färgfest och långa skuggor och att få ha tofflor på mig. Det är höst. November, med sina regntunga morgnar där allt är blött eftersom vi befinner oss i ett moln och det är både varmt och kallt och allt är generellt obehagligt, det är inte höst. Det är förvinter, och den är hemsk. Sen kommer december med alla sina ljus som glimmar så fint överallt att jag förlåter henne vilket väder hon än behagar gästa oss med. Sen blir det vinter på riktigt, då kommer snön och med snön kommer ljuset tillbaka. Älskar vintern också.
