När vi rensade bort alla bebisprylar för gott

Att inte bli en sån där

Jag har en klasskompis, vi kan kalla henne Stina, som råkade bli gravid ett par månader tidigare än hon hade tänkt. Barnet väntas i april, dvs Simons månad, och eftersom det är deras första barn så har jag verkligen försökt att hålla igen.

Jag minns nästan alltför väl hur vissa välvilliga men överkommunikativa mammor gärna berättade både det ena och det andra för mig, när jag väntade Simon. Mycket var bra, men nästan lika mycket var fullständigt ovälkommet – alla förlossningsberättelser, till exempel.

Stina och jag kommer bra överens men vi umgås inte privat och känner inte varandra så särskilt. Därför var det en vinglig balansgång för mig att försöka närma mig utan att tränga mig på i deras glada, förväntasfulla, vi-anar-inte-vad-som-väntar-oss-bubbla.

Konsten att lirka främlingar

“Vad är status på alla bebisprylar, än så länge?” frågade jag så neutralt jag kunde en dag i skolan, när ämnet redan var på bordet för egen maskin. “Har ni massa kompisar som redan har barn som dumpat halva sitt bohag på er än?”

Stina skrattade  – att skratta är en av de saker hon är bäst på, hon är en ljus person – och sa att så var det inte. De hade ingenting än så länge. De flesta bekanta hade större barn redan, eller ännu inte fått.

Den kvällen skickade jag ett meddelande och undrade om de var intresserade av att ta emot lite prylar jag höll på att rensa ut.

Jag vill inte att det ska bli obekvämt för dig att jag prackar på er massa prylar, men jag tänker att vi kan ju alltid fråga?

Hon tog emot det med öppna armar, så jag skickade en bild på 2 nappflaskor i glas som jag återupptäckt i en kökslåda, som test. Det verkade landa väl.

bebisprylar nappflaskor i glas

Konsten att ta emot gratis

I skolan kom hon och sonderade terrängen på hur mycket prylar det var frågan om.

“Hur mycket vill ni ha?” frågade jag.

“Hur mycket har ni?” frågade hon.

Jag rabblade det jag visste om utan att ha letat, och hennes leende blev bara bredare och bredare. Det blev lite lurigt att föreslå bröstpumpen, eftersom det kan kännas intimt innan man själv är där, men hon tog det galant.

De var här på fika förra helgen för att hämta allt – det blev lite mycket att ta med till skolan med barnvagn (ligg- och sittdel), åkpåse, skötväska, hoppgunga, babybjörn, bröstpump, lite kläder och en hel del annat smått och gott.

“Jag har en grej till,” sa jag efter att ha visat dem hur man monterar barnvagnens olika delar, “men den säljer jag. Vi har haft enorm användning av den prylen, om ni vill kan vi titta på den med?”

Klart att de ville.

Lolaloo barnvagnsvaggare är den i särklass bästa bebisprylen vi har haft. Den var urladdad när jag plockade fram den, så medan jag snabbladdade den för att kunna demonstrera lite så berättade jag förstås vitt och brett om hur glada vi varit för den.

“Jag ska inte pracka på er mer saker än ni redan har, men ni kan ju fundera på det så kan du få den i skolan sen i så fall, Stina.”

“Nej men det är klart att vi ska ha den här,” sa hennes sambo glatt. “Vad vill du ha för den?”

Jag hade inte kollat upp det innan, men de tog den ändå – utan prisuppgift. Du kan tänka dig vilket bra intryck den där prylen gjorde.

Allt som allt dumpade jag hela vårt bebisbohag på dem, och de var glada under förutsättning att de skulle få betala nåt för det. Klurigt det där, att sätta ett pris för formens och känslornas skull, på nåt man bara är glad att bli av med.

Vi kom överens om att de skulle åka hem och gå igenom i lugn och ro, och sen swisha vad som kändes bra för dem.

Varför GER vi bort så mycket saker, när det hade gått att sälja?

brio go bebisprylar

Svaret är att det hade varit svårsålt. Minns du när jag köpte den där andra vagnen, den som var typ likadan fast snyggare och nyare, utan att tänka efter? Jag fick ju aldrig den gamla vagnen såld trots att jag försökte, och det var så mycket jobb med att fota och lägga upp annonser på allt. Hoppgungan har legat uppe men ingen nappade. Babybjörnen var ren men såg ofräsch ut, eftersom båda våra ungar dreglat allt vad de orkat på kanten när de suttit framåtvända. Fota, skriva beskrivning, lägga upp annons, hålla på och svara på frågor och stå ut med allt prutande folk har för sig, när man liksom tycker det är bökigt att lägga upp en annons.

Nej.

Hellre då att enkelt bli av med allt – tänk tiden det sparar mig – och att det går till nån jag känner. Nu har jag till och med chans att se det användas.

bebisprylar
Den har tjänat oss troget och väl.

Sentimentalt

“Hur känns det att göra sig av med allt?” frågade en kompis.

Alltså det känns bra, så som det alltid känns att stänga ett livskapitel jag är klar med. Sentimentalt, förstås, eftersom jag är sentimental av mig, men också skönt. Det tog ju mycket plats, och jag är så hjärtans glad att veta att det kommer till användning.

Det är ju bebistiden i sig som gör mig sentimental, och det är förstås många minnen kopplade till prylarna, särskilt några av kläderna, men … de är bara påminnelser, inget annat.

bebisprylar barnvagn

2 thoughts on “När vi rensade bort alla bebisprylar för gott”

  1. Ja den där är svår… vad man ska säga och inte säga till gravida vänner. Jag avskydde tjejer som redan fått barn och därför ”visste bättre” som skulle läxa upp mig om hur livet minsann tog slut och att det var omöjligt att få egentid någonsin igen osv. Spydde på dem och lovade mig själv att aldrig bli som dem. Nu inser jag att de hade rätt i mkt de sa och jag är hela tiden på vippen att fälla bittra kommentarer till gravida vänner. Gäller att bita sig i tungan, he he…

    Jag tycker också det är jobbigt att ta betalt eller sälja grejer, speciellt till folk jag känner. Det blir nästan som att hela vänskapen står på spel (möjligen lite överdrivet…). Man vill vara generös, men ändå kanske få tillbaka NÅGOT. På samma sätt vill man göra ett kap, men ABSOLUT INTE VERKA SNÅL. Svår balansgång. Tycker det hade varit jobbigt att ”betala det jag känner för”, det hade gett mig ångest deluxe ? Hur blev det tillslut?

    1. Det var de själva som föreslog betalning och jag sa att de fick betala vad de ville med vetskapen att jag BARA var glad att bli av med allt. De swishade mer än jag hade trott, och så förstås betalning för lolaloon det jag ville ha för den.

Kommentera