Vid frukosten en torsdagmorgon. Adrian, 3 år och Simon, 4,5 år.
”Mamma, kan du hälla ditt te där?” frågar Adrian apropå precis ingenting och pekar utanför bordet.
”På golvet, menar du?”
”Ja,” svarar han och smilar upp sig till öronen.
”Javisst. Men då måste ju du torka upp det.”
Tystnaden sänker sig som en filt över bordet, men hade pojkarnas hjärnor varit ångmaskiner så skulle det ha pyst och visslat ur öronen nu. Simon samlar tankarna först och protesterar:
”Nähää! Det är den som häller ut som ska torka, faktiskt.”
Jag lägger huvudet lite på sned och tittar på honom: ”Men, om du tappar din yoghurtskål i golvet så den går sönder, sådär som den gjorde för några dagar sen, då är det ju jag som plockar upp det.”
Jag möts av ny ångmaskinstystnad, och fortsätter:
”Ja, så då är det rättvist att om JAG häller teet på golvet för att ADRIAN vill det, då får Adrian torka upp.”
Tystnad à la ännu-en-livssanning-har-avslöjats. Jag håller min kopp över golvet där Adrian pekat:
”Adrian, vill du att jag ska hälla mitt te på golvet?”
Jag ler roat. Det är inte en retorisk fråga, säger han ja så kommer jag att hälla ut det – och han kommer att få torka upp.
Adrian känner mig. Hans blick vandrar kvickt mellan mig och temuggen, sedan håller han upp en förståndig hand i luften och säger ”Nej mamma, gör inte det.”
