Sova middag – våra aktuella sovrutiners vara eller icke vara

Hur mina pojkar kan somna på kvällen

Jag fick en fråga från Jenny för ett tag sedan, om hur pojkarna kan sova middag på dagen och ändå somna på kvällen. Här kommer inget tips, bara ett försök till överblick på hur deras sovrutiner ser ut i dagsläget. Adrian 3,5 år, Simon 5 år.

Det korta svaret

Helg

De vaknar runt kl 07 – de har sömntränare så de kommer i alla fall inte upp tidigare – och kommer in och hämtar paddan i vårt sovrum. Sen får de turas om att spela på den medan vi vaknar. Ibland tröttnar nån och gör nåt annat, ofta innebär detta att komma in till oss och krypa ner och gosa (om det är Adrian) eller hoppa runt på våra täcken och hojta om frukost (om det är Simon). Sen går vi upp allihop runt kl 08, äter frukost, trasslar med kläder och tar oss ut.

Kl 12 äter vi lunch, kl 13 om inte tidigare ligger de i sina sängar och senast 13:30 somnar de.

Runt kl 14:30 kommer Adrian upp, men ibland sover han så vi får väcka honom; kl 15 är sovgräns på helgen, annars blir kvällen kämpig. Simon får vi nästan alltid väcka.

Kl 20 påbörjar vi kvällsrutinen med tandborstning, fuktkräm och sagoläsning, och senast kl 21 ska det vara släckt och tyst.

Vardag

Vi går upp vid 07, kanske kvart över. Kläder, frukost, tandborstning, skor, förskola. På kvällen är det sovdags kl 20, eller senast 20:15 – det beror på hur pigga de är och om det är en lång saga.

Simon

Simon skulle nog, om han inte hade varit så känslig som han är, inte sova alls längre efter lunch. På förskolan sover han inte längre, han slutade när han fick byta avdelning i höstas. Vi märker på honom att vissa dagar skulle han verkligen ha behövt sova middag en stund, och det har hänt att han tappat humöret alldeles på förskolan och till slut toksomnat på nån soffa, trots att folk leker omkring honom.

Oftast går det bra. Han är väldigt trött om kvällarna och somnar fort strax efter 20. Det har hänt att han somnat 19:30 för att han varit så trött.

Adrian

Adrian är också i gränslandet till att sluta sova middag efter lunch. På förskolan sover han nästan alltid, men det brukar inte bli mer än max en halvtimme. På kvällarna är han liksom tröttpigg. Han är trött, men inte sovtrött, och det tar minst en halvtimme, ofta en timme, innan han somnar framåt 21.

Just denna kväll kom herr Trotsåring på att golvlampans sladd lämpar sig för aktiv lek på golvet bredvid sängen, så det slutade med att jag tog lampan.

Helgerna

För Simons del så brukar vi se helgerna som tillfällen för honom att ta igen sig och ladda om. Han somnar efter lunch, framåt 13, och vi väcker honom vid 15 igen. Adrian ber ofta att få gå och lägga sig efter lunch, och trots det är han svårare att brotta ner men han somnar ändå ganska snabbt och kommer upp av sig själv framåt 14:30.

Den här vilan på eftermiddagen kostar oss kvällen, såklart. Barnen lägger sig minst en timme senare än vanligt, och ibland somnar inte Adrian förrän runt 22.

Vi har testat att låta honom ligga och lyssna på spännande sagor i sin säng efter lunch, medan Simon tvärsover, med tanken att han kanske är redo att hoppa över att sova middag. Det gick inte bra. Men alltså inte alls. Han var helt knäckt redan innan middan.

Vi tänker att det väl får kosta kvällarna för oss ett tag till. Simon somnar alltid före Adrian, och han vaknar rätt ofta före honom också. Adrian är kvällspigg och morgontrött, Simon är tvärtom.

En pedagog på Adrians avdelning sa att hon personligen inte tyckte att man ska väcka barn och hålla på. Om de somnar efter lunch så behöver de sova middag, och då ska man inte väcka dem för då stressar man hjärnan och kroppen.

Så kan det vara. Jag vet inte. Jag vet däremot att om vi inte väcker Simon vid 15 så blir kvällen onödigt komplicerad. Just nu är det fortfarande pollensäsong och det ligger i allergiernas natur att suga energi ur kroppen, så det kan vara så att båda pojkarna har en tröttare period och att Adrian kanske till och med redan skulle ha slutat sova vid det här laget.

sova middag
De är så söta när de sover.

Jag är faktiskt osäker på hur länge till det här inlägget kommer vara aktuellt. Om två veckor sover han kanske inte alls efter lunch längre.

Vårcykeltur med Ferdinand & blommorna

Ut i vårvädret!

Vi har haft riktigt fint vårväder några dagar här nu. Alla blir så glada utom vi pollenallergiker – men vi blir lite glada ändå eftersom det innebär att vi inte längre har årets pollensäsong framför oss och alltså är det snart över – men oavsett så går det ju inte att hålla sig inne förstås.

Vi bestämde oss för att dra ut på vår alldeles första cykeltur tillsammans för några dagar sedan, dvs första cykelturen där alla sitter på sin egen cykel, för Simon fick en 20-tumscykel när han fyllde år och Adrian har den stora (“stora”) springcykeln nu.

Simon trampade iväg så det fladdrade om honom och Björn satte efter, och kvar blev jag och Adrian så det här med “tillsammans” strök vi efter 5 meter. Men det gör inget. Jag och Adrian pysslade på med våra cyklar och han är jätteduktig, törs släppa marken med fötterna och bara glida i nedförsbacke – om den inte är brant och det inte går för fort.

Till slut kom vi fram till parkleken där vi stämt träff med Simon och Björn för att äta äpple, men när jag ringde Björn visade det sig att Simon inte hade velat stanna (han anser fortfarande att han inte behöver lära sig att bromsa om han bara planeeeerar hur han ska cykla för att stanna) så de hade cyklat lite vilse en stund och nu var de tillbaka hemma igen. Jag och Adrian tuggade i oss äpplena själva, jag myste i solen medan Adrian klättrade, och sen blev det dags att cykla hem.

Cykeltur i bilder

Han är 3,5 år. Det här med “nu” är inte ett koncept som lirar med honom hursomhelst. Han var den som tog initiativet till att dra sig hemåt, trots det så kom vi 50 meter innan monsieur stannade och sa “vänta här, mamma” och sprang ut och slog sig ner som Ferdinand bland maskrosorna.

“Den här också. Och den. Nej! Den.”
“Den här är till dig mamma, och den här är till pappa. Simon får INGEN för han bara FÖRSTÖR.”

Sen kom vi, efter en stund, via en vattenpöl där han ställde sig och mediterade i några minuter, till ett annat ställe med fler blommor.

“Här finns MASSOR!!”

Sen kom vi 30 meter till.

Efter det kom vi efter många stopp till slut till skolan, som vi naturligtvis inte bara kunde passera nere på gångvägen utan måste korsa. Och träna terräng.

“Du, Adrian, går det bra för dig?”
“Ja då det går bra. Man ska åka här. Så här gör man.”
Måste gräva lite i sanden.

Här ringde Björn och sa att lunchen snart var klar, och då blev det ändå lite fart på lilleman.

Treårsåldern: Adrian har koll på allt

Treårsåldern är brutal, på så många plan, men det finns en underbar charm hos den här oskyldiga perioden i barns liv då de försöker få ordning på och gärna använda sånt de precis “lärt” sig. Adrian delar frikostigt med sig av sin världsbild, och den är för go. Här är några exempel:


Jag retades med honom, höll fast och kramades och sjöng komama*. Han blev sur:

“Mamma sluta, du får inte göra så med mig, för jag har en känsling i örat.”

“En känsling? Oj, hur ska vi få ut den då?”

“Det går inte för den sitter allra längst in.”

“Aha, måste den vara kvar där då?”

“Ja, så du måste vara försiktig med mig, förstår du.”


“Mamma, veeet du, faaaktiiiskt, jag har stensler i magen.”

“Stensler? Vad är det?”

“Det är bra för det betyder att all luft har kommit ut,” berättar familjefilosofen matter-of-factly med sin vanliga undervisande lilla hand i luften.


Jag försökte torka hans händer efter maten, innan han skulle gå från bordet. Vi gör alltid det. Adrian blev vansinnig:

“JAG BESTÄMMER ÖVER MIN KROPP!!”

Jo … Förvisso.


Adrian klättrar i ett träd, jag hjälper Simon som står och kissar i en buske. Plötsligt skriker Adrian från trädet:

“HJÄÄÄÄLP!! MIN HALS HAR GÅTT I BAKLÅS!!**”


Det är vackert och varmt vårväder. Vi har varit ute på cykeltur, Adrian och jag. På vägen hem börjar han sjunga, och när vi svänger in på vår gata höjer han volymen och skriksjunger glatt och helhjärtat åt alla grannar han ser hela vägen fram till vår uppfart:

“KOM UT OCH DANSA! UPP MED HÄNDERNA! KLAPPA TAKTEN ETT TVÅ TREEE!***”


Pojkarna har fått varsin köpt smoothie som de sitter och smuttar på efter maten. De njuter ljudligt båda två. Förpackningarna har inga bilder, så vi frågar dem vad det är i deras smoothies.

“Adrian, vad är det för frukter som din smoothie är gjord på, tror du?”

“Vet inte.”

“Vad smakar det som?”

Han tänker efter, sedan säger han: “Som min sko.”


Sist, men inte minst, ska vi inte glömma julafton, då Adrian mitt i all paketyra ställde sig och ropade högt:

“JAG KÄNNER INTE MINA ÖGON!!”


Tips! Läs om andra saker som hörs hemma hos oss här. Och när Simon traverserade treårsåldern lät det ofta såhär.


*Komama: “Mamma, kom, mamma. Kom, mamma. Kom mamma. Komama.”

**Copy-paste från sagan om den vite riddaren.

***Förtydligande för dig som inte haft småbarn på ett tag:

Saker jag hör mig själv säga

Jag är säker på att du känner igen dig, du vet i det där ögonblicket då man hör vad man precis sa, och tänker att ja, det var en sak jag aldrig trodde att jag skulle säga.
Här är några jag samlat på mig senaste månaden.

Kastar man mat omkring sig så är man inte hungrig!

Vi tvättar inte händerna i dricksglaset.

Hoppa inte på mitt huvud.

Sluta hjälpa mig när jag är på toa!

Vem är det som har ätit på pappas gummimatta?

Vår son vässade sina tänder där, det är därför den ser ut så.

Det finns faktiskt saker som jag inte vet. Varför det blåser idag är en sån sak. Jag VET inte.

Vad gör badrumsmattan i min säng?

Om man sorterar sin musli och sen äter en smula i taget, då har man valt att inte äta så mycket. Så är det bara. Det är det som HÄNDER om man gör så.

Var ska vi borsta tänderna?

NEJ! Inget hoande vid bordet!

Sluta slicka på mitt huvud när jag läser.

Jag vill inte ha dina fötter på min tallrik.

Du kan inte tvätta händerna genom att slicka dem rena. Så gör hundar, och de är ALDRIG rena.

Nej, jag kan inte ta bort mina tänder ur min mun. Det är väl klart att jag råkar bita dig om du kör in hela din hand i min mun, där mina tänder finns.

Ett påhitt och en livssanning avslöjas

Vid frukosten en torsdagmorgon. Adrian, 3 år och Simon, 4,5 år.

“Mamma, kan du hälla ditt te där?” frågar Adrian apropå precis ingenting och pekar utanför bordet.

“På golvet, menar du?”

“Ja,” svarar han och smilar upp sig till öronen.

“Javisst. Men då måste ju du torka upp det.”

Tystnaden sänker sig som en filt över bordet, men hade pojkarnas hjärnor varit ångmaskiner så skulle det ha pyst och visslat ur öronen nu. Simon samlar tankarna först och protesterar:

“Nähää! Det är den som häller ut som ska torka, faktiskt.”

Jag lägger huvudet lite på sned och tittar på honom: “Men, om du tappar din yoghurtskål i golvet så den går sönder, sådär som den gjorde för några dagar sen, då är det ju jag som plockar upp det.”

Jag möts av ny ångmaskinstystnad, och fortsätter:

“Ja, så då är det rättvist att om JAG häller teet på golvet för att ADRIAN vill det, då får Adrian torka upp.”

Tystnad à la ännu-en-livssanning-har-avslöjats. Jag håller min kopp över golvet där Adrian pekat:

“Adrian, vill du att jag ska hälla mitt te på golvet?”

Jag ler roat. Det är inte en retorisk fråga, säger han ja så kommer jag att hälla ut det – och han kommer att få torka upp.

Adrian känner mig. Hans blick vandrar kvickt mellan mig och temuggen, sedan håller han upp en förståndig hand i luften och säger “Nej mamma, gör inte det.”

Adrian fyllde 3 år

Adrian fyllde tre stolta år för precis en vecka sen. Två dagar senare blev jag toksjuk igen, och det gav sig inte förrän i lördags så det var inte förrän igår eftermiddag, när mamma kom på fika för att fira lilleman, som han fick sitt Lejon. Men en sak i taget.

Firande i dagarna tre

Så passande, eller hur? Eftersom det är lättare att styra upp en sammankomst på en söndag än på en måndag så firade vi Adrian med Farmor och Morbror på söndagen. Det var då Tårtan gjorde entré.

Lite svårt att le och vänta medan vi tog bilder.

Han fick presenter förstås, bilar och garage (enligt önskelista och förvånat glada miner eftersom han kände igen dem) av Farmor, och Gekko-bilen (pyjamashjältarna), som spelar den aggropeppiga signaturmelodin (P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J MASKS!!) när man trycker på en knapp, som anlände med Jonas.

“Jaha, jag visste inte att den spelade musik också,” sa Jonas glatt när detta uppdagades.

“Men vad kul, att den spelar musik,” tillade han lite senare, när vi alla kunde den där trudelutten utantill sedan en tid tillbaka, med ett något stelare leende.

“Jag skickar med den nästa gång han kommer och hänger med er över dan,” sa jag men det tyckte han var onödigt. “Tänk om den försvinner då, när han tar med den, eller om han glömmer den,” sa han.

“Ja, tänk om. Det vore ju synd.”

“Precis.”

“Mhm.”

Födelsedagen

Dagen därpå fyllde han år, så då tågade vi upp allihop strax före 7 och väckte med sång och present. Det var de där loken från Brio, vilka bara ville fungera med ett laddbart batteri från Ikea av oklar anledning.

Sen gjorde vi misstaget att ge honom morfars och marmors present precis innan frukosten. Han var ju hungrig, så han tittade på medan Simon och Björn satte ihop garaget och sen hann han liksom inte bekanta sig med det eftersom det var dags att går till föris. Jag lät dem leka ett tag innan vi gick, kunde liksom inte med att ge honom en grej och sen säga Kul, nu lämnar vi den här och går, men framöver så gör vi inte så. Nästa gång nån av dem fyller år en vardag så får han max en liten grej på morgonen. Resten tar vi på eftermiddan.

Sen var det fikat med mormor och herr Lejon igår, som sagt. Ingen tårta, för den var såklart slut sedan länge, men fruktsallad och grädde är inte heller fel.

Lejonet fick en stor igenkänningskram, och nu bor det i hans rum. Hoppas jag.

Treårsbesiktning hos tandläkaren

treåring hos tandläkaren

Simon har lyckats utveckla nån sorts aversion mot folk i vita rockar, vilket då förstås inkluderar BVC-sköterskor, vaccinationspersonal, läkare samt butikspersonal i vit blus/tunika för att nämna några, men de senaste månaderna har det lugnat sig. Han blir äldre, det är säkert därför.

I onsdags var jag till tandläkaren med honom.

(paus för publiksus)

Förberedelser

Vi fick hem en liten bok från Folktandvården, Moa går till tandläkaren, med posten för en tid sen och hann läsa den för honom flera gånger innan den försvann. Han gillade den, sagoboksälskare som han är, och vi fick tillfälle att plantera idén om att han också skulle få gå dit en dag.

Förra veckan berättade jag för honom att vi skulle gå till tandläkaren, han och jag, och att han skulle få ett klistermärke att sätta på sin dörr, men att det var några dagar kvar. Sen sa vi inget mer om det.

I tisdags kväll letade Björn fram sin tandläkarspegel, du vet den där de tittar bakom tänderna med, och så lekte vi tandläkare i soffan och alla tittade på allas tänder. Men det var inte förrän i onsdags morse som jag berättade att jag skulle komma och hämta honom från föris “om en stund” och åka till tandläkaren.

Vill inte

Simons paroll, “vill inte”, kommer som en reflex på allt han inte förväntar sig. Men diskussionen dribblades över till huruvida hatten skulle på eller inte och när vi kom till föris berättade han intensivt att han minsann skulle till tandläkaren idag, “om en stund”. Alltså han är så söt när han förmedlar sina övertygelser, det är riktigt svårt att inte skratta.

Hos tandläkaren

Vi valde inte Folktandvården, utan istället gick vi till den tandläkare som jag själv går hos. Vi tänker att det känns bättre att det är samma person som han får komma tillbaka till även nästa gång.

Jag hoppade upp och satte mig i stolen, och efter viss tvekan och mycket lockande kom han så nära att jag kunde ta tag i honom och dra upp honom i mitt knä. Han stirrade på Katarina, tandläkaren, som pratade och pratade om allt hon hade i sitt rum och alla saker och frågade om hon fick titta på hans tänder.

“M,” sa Simon och knep ihop läpparna. Det var det enda hon fick ur honom. Men till slut tog jag tandläkarspegeln och påminde om kvällens lek och då gapade han. Sen fick även Katarina hålla i spegeln och räkna och sen mjuknade han helt.

Domen

Precis som jag anade, så var det här med nappen en grej. Tänderna är jättefina och precis som de ska vara, och hon gav mig (dvs mig och Björn) mycket beröm för vår inställning till sötsaker och sa att “det syns på tänderna att han inte äter godis”.

Men.

Han suger på napp, och bettet är öppet fram så som det blir av napp och nappflaska. Simon har bara napp när han sover, men vi ska fasa ut den i sommar och hon sa att om vi gör det i sommar så blir det bra.

Jag får återkomma i höst om hur det gick med den saken (hör mig sucka).

När vi kom tillbaka till föris var han stolt och glad – precis som jag – och visade glatt upp sitt klistermärke för fröken. Det var bara efter viss övertalning jag fick lov att ta hem det så att det inte skulle försvinna.

Apropå boken vi fick

I Små barns tänder, boken vi fick av tandläkaren, står det saker som vi inte håller med om, så där ser man hur olika det kan vara även från olika håll inom vården. Jag tror det är så att man måste bana sin väg med sunt förnuft och titta på vad som funkar för just våra barn och vår familj, och inte glömma bort att vissa råd är superbra för en viss ålder, men inte för en annan osv.

Boken säger till exempel att “låt barnet få en rejäl godispåse på lördagarna. Man når ingen vart med att förbjuda det”. Jag undrar vem man vänder sig till när man säger det; är det till treåringen som ännu aldrig smakat godis och inte heller efterfrågar det, eller till femåringen som ätit godis varje dag i flera år och nu har hål i tänderna?

Simons första 3 år har passerat godisfria och det är jag väldigt glad för, särskilt när jag tänker på hur det gick hos tandläkaren men också med tanke på alla utbrott vid godishyllan i mataffären som vi INTE varit med om.

Nu har han fått upp ögonen för glass. Det pratas förstås mycket om glass lite överallt, särskilt som det är sommar och har varit så varmt, och på sommarfesten på förskolan delades det ut isglass till alla barnen och Simon fick då sin allra första (mig veteligen) pinnglass.

Utmaningen för oss blir att låta Simon få nån gång ibland, utan att ge Adrian.

 

 

SaveSave

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Simons napp funkar inte

Tisdag morgon, kl 06:45

Jag lägger mig bredvid Simon i hans säng så att han vaknar i lugn och ro. Ibland killar jag honom på ryggen, ibland håller jag bara om honom; det beror på hur han reagerar. Jag har upptäckt att morgonen förflyter aningen smidigare om vi startar hans dag på det här sättet.

Dessa blev de första orden vi bytte med varandra i tisdags

Simon: Mamma?

Jag: Ja.

Simon: Min napp funkar inte.

Jag: Funkar den inte? Varför inte det?

Simon: Den är trasig.

Jag: Får jag titta på den då.

Han ger mig nappen, jag vänder och vrider på den och letar efter trasigheter. Nappen är hel.

Jag: Var är den trasig då?

Simon:  Titta här.
Han stoppar den i munnen, men det visar sig att han är så täppt i näsan att han inte kan andas och suga samtidigt.

Simon: Jag kan inte andas.

Jag: Nej, jag märker det. Nappen är nog trasig.

Simon: Ja.
Han suger medan han håller andan en stund, sedan går vi upp.

Snart är det slut

Till veckan ska vi gå till tandläkaren med honom för första gången. Hon kommer sannolikt säga att bettet är påverkat av nappen och att han måste sluta med den, men även om hon inte säger det så är det dags nu. Han är gammal nog.

Jag tänker att vi nog får åka till Skansen och ge nappen till djurungarna där, eller hur man nu gör… Kom gärna med tips, om du har några?