Hur ser det ut när du promenerar genom en leksaksaffär med barnen? Här är tipset som funkat för oss hittills – även om Adrian verkar ha en allmän svacka just nu där det inte är mycket som funkar, någonsin, så honom tar vi ogärna med i leksaksbutiker just nu. Det här är alltså, uppenbarligen, inte en helt vattentät metod men det funkar oftast och är så enkelt:
Ta en bild på prylen och lägg den på önskelistan när ni kommer hem. Läs mer om hur det funkar här.
Vi har ett bra sätt att hantera leksaksaffärer, som jag är oerhört nöjd med – än så länge, i alla fall.
Vi brukar inte tillbringa astronomiska mängder tid i butiker tillsammans med barnen, men ibland är det liksom svårt att göra annorlunda och barnen kommunicerar ofta och livligt att de vill ha grejer. Då brukar jag alltid be att få titta på saken i fråga, kanske byta ett par ord med monsieur om varför den är så bra, och sen säger jag nej.
Jag säger inte “nej, vi ska inte ha nånting, lägg tillbaka den” och hoppas att detta ska accepteras – det var trots allt det sista jag sa innan vi gick in i butiken – för jag vet att om jag lägger fram det på det sättet så får jag en arg unge (nuförtiden, ska tilläggas; förr gick även det bra).
Jag säger “vänta så ska jag ta fram telefonen, så tar vi en bild på den och lägger den på din önskelista”.
Simon poserar med en handdocka.
Det här betyder förstås “nej, vi ska inte ha nånting, lägg tillbaka den”, men med den twisten att jag, när det blir dags för födelsedag eller jul eller nåt, har ett helt bildbibliotek med prylar som ungen SAGT att han vill ha.
Jag säger “jag” här, men Björn och jag gör likadant. Både Simon och Adrian, trots att de är 3,5 och 5 år, accepterar glatt alternativet med mobilbilden och rusar spänt vidare till nästa grej som de vill sätta upp på sin önskelista.
Vad som hamnar på önskelistan hänger på dagsformen; Simon har bland annat papptallrikar på sin.
Det här bildbiblioteket som byggs upp blir förstås ganska omfattande, så när det börjar närma sig födelsedag kan vi titta igenom det lite tillsammans och försöka rensa, men det enklaste är att göra en utflykt på tu man hand till en leksaksaffär och gå igenom den. För det är ju så med barn, att det som är roligt denna vecka är passerat nästa vecka osv. Mycket av det som hamnar på den meterlånga listan är ändå inaktuellt när det väl blir dags.
Utflykt till leksaksaffär
I torsdags förra veckan gjorde jag och Adrian en liten utflykt till en möbelaffär. Anledningen var att jag skulle kolla kvalitén på en bokhylla vi funderar på, och Adrian följde med eftersom det blir lugnast att sära på barnen på eftermiddagarna. Dessutom gillar han att följa med mig, ”bara vi två”.
Själva möbelaffären gick jättefort, så jag föreslog att vi skulle gå in i den leksaksaffär som ligger vägg i vägg. Adrian lyste upp som en sol och så släntrade vi runt därinne och fotade prylar till önskelistan.
Adrian har svårare att släppa det han hittar. Inte så att han blir upprörd; det tar bara längre tid.
Sedan den kvällen bad Simon regelbundet, dvs flera gånger om dan, att han och jag också skulle åka till en leksaksaffär och titta. Bara han och jag. Så i måndags efter förskolan tog vi cykeln till centrum igen, och jag tror vi fotade halva deras sortiment.
”Den, och den, och den där. Har du tagit bild, mamma?”
”Men du, vad är det där för nåt?” ”Vet inte, men jag vill ha den på min önskelista.” ”Ok.”
Simon verkar gilla att följa med mig på mina små utflykter med bilen. Kanske är det för att det bara är han och jag, kanske för att det inte är rutin och alltså lite spännande än så länge vad det är vi ska göra.
I söndags eftermiddag fick han följa med mig till blomsterhandeln för att köpa en kruka. Du kanske minns myntan jag planterade i rabatten? Don’t do it! Alltså den har spridit sig något så kopiöst, den för biologiskt krig med de andra växterna och vägrar dö.
Vackert, förvisso, men inte riktigt vad jag hade tänkt mig och inte heller vad vi hinner med att konsumera.
Krukan, alltså, var till myntan. Det tog en evig tid att ta sig igenom affären men det var inte tråkigt, han trollade fram en vattenkanna i plåt från ingenstans som han släpade efter sig i golvet (och som jag ideligen lyfte upp så den inte skulle repas så mycket) samt en ”piii-piii”, dvs en helgjuten plastfågel som hörde till ett visningsex av en solcellslampa (den var redan trasig, han plockade den försiktigt från golvet och visade sedan hela affären för den).
När vi kom till kassan höll han fortfarande hårt i vattenkannan, och expediten frågade trevande om vi skulle ha den också.
”Nej. Nej, det ska vi inte.”
”Jag förstår,” sa hon. ”Vet du,” fortsatte hon till Simon, ”den där är jättefin men den måste stanna här hos mig. Jag behöver den för att vattna alla blommorna här.”
Alltså underbara människa. Simon nickade allvarligt och räckte över kannan till henne, ingen diskussion om var kannan bodde eller så.
Det händer inte ofta att vi träffar på så sympatiskt barnvänliga (främmande) personer. Men de kanske inte är jättevanliga, med tanke på att Simon urskillningslöst ropar ”Hej hej!” till alla vi möter och att de alltså får chans att visa sina skills. Å andra sidan bor vi i ett land med ett reserverat folk, så det kanske egentligen myllrar av dem. Nevermind.
Det kanska vore nåt att även ta bort etiketten. På sikt.
Som sagt så gick det ju så bra att ha med honom i affärer sist att jag tog med honom till en leksaksaffär i söndags.
Jag skulle bara ha en mugghållare och sen få honom att provsitta en syskonvagn, men det är taskigt att ta med honom till ett sånt ställe och sen inte låta honom gå runt och titta själv.
Vi hann komma in genom dörrarna och gå 2 m, sen ville han kliva ur vagnen. Han sprang och hämtade en ryggsäck som jag fick hjälpa till att hänga på honom, och sen gick han runt ett hörn som om han hade varit där förut och försvann.
Jag gick efter.
Han älskar duplo. Vi hade kommit 7 m in i butiken. 20 min och 2 m senare:
Det tog en timme att ta sig igenom det hela, men han skötte sig som ett ljus – nästan. Han ville absolut inte gå när de stängde, och han skulle prompt öppna förpackningen till ett Babblarna babygym, men utöver det så accepterade han hela tiden att man inte kunde öppna och ta fram bilar ur sina kartonger och sånt.
Jag gav vika och köpte ett pussel däremot. Det var inte för att muta honom, det var inte för att han tjatade, det var för att han inte har några pussel och för att han tyckte om just det här. Och för att jag var så glad att besöket funkat så bra att jag tyckte att han kunde få det, men det vill jag inte riktigt erkänna.
Sen på väg ut så svängde vi in en snabbis på möbelaffären intill. Jag gick snabbt och fotade inspiration i farten men det blev inte en så snabb snabbis, eftersom han blev kär i en trädgårdsmöbel med sufflett därinne.
Jag blev också kär, efter att han haft mig att provmysa med honom i den. Som tur är har vi noll och ingen plats för en överdimensionerad barnvagnsliggdel i trädgården. #barnvagnsnörd
Simon hjälpte mig shoppa i torsdags, när vi väntade på att Johanna och Embla skulle komma hem. Han gjorde allting rätt; valde rätt storlek, jämförde priser, övervägde plagg som kanske inte riktigt är hans stil, diskuterade detta med sin shoppingbuddy (mig), letade efter matchande saker och ville inte riktigt gå när jag tyckte vi var klara.
Ja, för jag var ju tvungen att skicka bildbevis till Pia, som stått för största delen av Simons garderob. Vi har kallat henne för Nanny Pia hela tiden, men nu har detta ändrats och hennes permanenta titel är fastslagen:
Marmor.
De hade varit på middag hos/med några där kvinnan som har samma roll som Pia (dvs gift med morfar) introducerade begreppet, och Pia tog det direkt. Jag håller med, marmor passar bättre än nanny.
Så allt som allt får nog Simon följa med mig på fler snabbvändor in i klädaffärer när det är rea och man bara MÅSTE gå in. Hurra ?
