Kruka till mördarmynta och en barnvänlig expedit

Simon verkar gilla att följa med mig på mina små utflykter med bilen. Kanske är det för att det bara är han och jag, kanske för att det inte är rutin och alltså lite spännande än så länge vad det är vi ska göra.

I söndags eftermiddag fick han följa med mig till blomsterhandeln för att köpa en kruka. Du kanske minns myntan jag planterade i rabatten? Don’t do it! Alltså den har spridit sig något så kopiöst, den för biologiskt krig med de andra växterna och vägrar dö.

Vackert, förvisso, men inte riktigt vad jag hade tänkt mig och inte heller vad vi hinner med att konsumera.

Krukan, alltså, var till myntan. Det tog en evig tid att ta sig igenom affären men det var inte tråkigt, han trollade fram en vattenkanna i plåt från ingenstans som han släpade efter sig i golvet (och som jag ideligen lyfte upp så den inte skulle repas så mycket) samt en “piii-piii”, dvs en helgjuten plastfågel som hörde till ett visningsex av en solcellslampa (den var redan trasig, han plockade den försiktigt från golvet och visade sedan hela affären för den).

När vi kom till kassan höll han fortfarande hårt i vattenkannan, och expediten frågade trevande om vi skulle ha den också.

“Nej. Nej, det ska vi inte.”

“Jag förstår,” sa hon. “Vet du,” fortsatte hon till Simon, “den där är jättefin men den måste stanna här hos mig. Jag behöver den för att vattna alla blommorna här.”

Alltså underbara människa. Simon nickade allvarligt och räckte över kannan till henne, ingen diskussion om var kannan bodde eller så.

Det händer inte ofta att vi träffar på så sympatiskt barnvänliga (främmande) personer. Men de kanske inte är jättevanliga, med tanke på att Simon urskillningslöst ropar “Hej hej!” till alla vi möter och att de alltså får chans att visa sina skills. Å andra sidan bor vi i ett land med ett reserverat folk, så det kanske egentligen myllrar av dem. Nevermind.

Det kanska vore nåt att även ta bort etiketten. På sikt.

Shoppingsuccén fortsätter i leksaksaffär (!!!)

Som sagt så gick det ju så bra att ha med honom i affärer sist att jag tog med honom till en leksaksaffär i söndags.

Jag skulle bara ha en mugghållare och sen få honom att provsitta en syskonvagn, men det är taskigt att ta med honom till ett sånt ställe och sen inte låta honom gå runt och titta själv.

Vi hann komma in genom dörrarna och gå 2 m, sen ville han kliva ur vagnen. Han sprang och hämtade en ryggsäck som jag fick hjälpa till att hänga på honom, och sen gick han runt ett hörn som om han hade varit där förut och försvann.

Jag gick efter.

Han älskar duplo. Vi hade kommit 7 m in i butiken. 20 min och 2 m senare:

Det tog en timme att ta sig igenom det hela, men han skötte sig som ett ljus – nästan. Han ville absolut inte gå när de stängde, och han skulle prompt öppna förpackningen till ett Babblarna babygym, men utöver det så accepterade han hela tiden att man inte kunde öppna och ta fram bilar ur sina kartonger och sånt.

Jag gav vika och köpte ett pussel däremot. Det var inte för att muta honom, det var inte för att han tjatade, det var för att han inte har några pussel och för att han tyckte om just det här. Och för att jag var så glad att besöket funkat så bra att jag tyckte att han kunde få det, men det vill jag inte riktigt erkänna.

Sen på väg ut så svängde vi in en snabbis på möbelaffären intill. Jag gick snabbt och fotade inspiration i farten men det blev inte en så snabb snabbis, eftersom han blev kär i en trädgårdsmöbel med sufflett därinne.

Jag blev också kär, efter att han haft mig att provmysa med honom i den. Som tur är har vi noll och ingen plats för en överdimensionerad barnvagnsliggdel i trädgården. #barnvagnsnörd

Den extremt framgångsrika snabbshoppingvändan

Simon hjälpte mig shoppa i torsdags, när vi väntade på att Johanna och Embla skulle komma hem. Han gjorde allting rätt; valde rätt storlek, jämförde priser, övervägde plagg som kanske inte riktigt är hans stil, diskuterade detta med sin shoppingbuddy (mig), letade efter matchande saker och ville inte riktigt gå när jag tyckte vi var klara.

Ja, för jag var ju tvungen att skicka bildbevis till Pia, som stått för största delen av Simons garderob. Vi har kallat henne för Nanny Pia hela tiden, men nu har detta ändrats och hennes permanenta titel är fastslagen:

Marmor.

De hade varit på middag hos/med några där kvinnan som har samma roll som Pia (dvs gift med morfar) introducerade begreppet, och Pia tog det direkt. Jag håller med, marmor passar bättre än nanny.

Så allt som allt får nog Simon följa med mig på fler snabbvändor in i klädaffärer när det är rea och man bara MÅSTE gå in. Hurra ?