Milstolpe i familjearkivet kring midsommar

Midsommarstången kläs.

Milstolpen vid sju år

Jag tar det baklänges och börjar med det viktigaste först; igår var första dagen NÅGONSIN som jag och Björn kunde sitta stilla i skuggan och mysa och pyssla med vårt, i princip hela dagen, trots att det var helg och båda pojkarna var hemma i trädgården.

Sju år. Lite drygt sju år tog det, och det är med andra ord ännu en milstolpe i familjearkivet.

Det är så vansinnigt varmt…! Vi tog tagit fram den uppblåsbara poolen, fyllde den och smörjde in barnen. Jag la fram badkläder och handdukar och pojkarna skrek, sprang, badade och hoppade hela dagen. Visst, de rök ihop några korta gånger, såklart att de gjorde, men inget som resulterade i utvisning eller tappat intresse. En längre paus gjordes då de försvann upp i Simons rum och satt tysta och byggde lego medan de lyssnade på Sean Banan på hög volym, vilket vi slapp lyssna så mycket på eftersom vi fortfarande satt ute under paviljongen och trivdes.

Det var magiskt. Framåt eftermiddan började jag våga kommentera det utan att vara rädd att jinxa det, för då var redan rekordet slaget för länge sen. Större delen av dagen präglades av fascinerad misstro; kan det verkligen vara såhär?

Sen rev de visserligen av ett hyss på kvällen där Adrian, på Simons instruktioner, byggde ett torn av kuddar under vårt vidöppna sovrumsfönster. Sen klättrade han upp på det, och stod där och kastade upp saker på fönsterrutan så att det syntes underifrån där Simon stod. 

Det kostade dem efterrätten, men jag tror de tyckte att det var värt det. I vanliga fall skulle det ha varit mardrömsmaterial för mig, men … antingen är det för ruskigt för att jag ska kunna ta in vidden av det, eller så blev jag på riktigt inte så orolig som jag tycker att jag borde, eftersom jag vet att risken att han skulle ha ramlat var liten. Men ändå. Nu har vi sagt att vi inte kan öppna fönstren på det sättet nånsin mer, och i och med det så kan det aldrig hända igen.

Midsommar 2022

Vi skulle ha åkt till en herrgård bortåt Strängnäs till, för att fira med två av Björns kompisar med familjer. Tyvärr visade det sig att ena kompisen blev sjuk och den andra kompisens son blev sjuk, så vi firade i närheten av oss istället. 

Resning av midsommarstången.

Vi dansade långdans, alla traditionella obligatoriska danserna utom Raketen och nån till. Vi gav upp strax innan dansens slut eftersom det blev så galet varmt. Jag kom till 9 ringar av folk runt stången innan jag tappade räkningen, och jag är säker på att det var flera till. Men det var roligt, och framför allt är det nåt vi gör för barnens skull. Midsommar tycker jag känns mer magisk än julafton, även om de är svåra att jämföra förstås. Ett barn kommer välja julafton alla gånger eftersom där bjuds på presenter, men vad är lättast att tro på; midsommarnattsälvor på blomsterängar eller flygande renar? Jag har alltid valt älvorna. 

Vi hade inga badkläder med oss, annars hade vi nog badat allihop.

Adrians maktkamp i ett skåp i simhallen

*Doris. Bildkälla.

Simskola på tisdagar

Pojkarna går på simskola varsin gång i veckan. På lördagsmorgnar är det Simon och på tisdagseftermiddagar är det Adrian. Egentligen hade det varit bättre om båda gick på helgen, de går steg 2 båda två men det vore nog inget vidare att ha dem i samma grupp, så de går var för sig. 

Adrian får gå i veckan, för han har historiskt sett varit bättre på att hålla humöret uppe på eftermiddagarna. Det har dessvärre gått över nu. Jag brukar hämta honom på förskolan strax efter 15, sen får han gröt hemma och lite lugn och ro innan vi åker till simningen. Det brukar gå bra, det måste jag säga – ända tills det är dags att dra sig hemåt. Då tappar han koncentrationen/minnet/greppet, eller vad det nu är som händer. 

Maktkamp på badhuset

I tisdags gick allt bra, ända tills vi var i omklädningsrummet på väg hem och Adrian hade en tröja och två strumpor kvar att ta på sig. Jag hjälpte honom, för den där koncentrationen var som bortblåst och kvar stod en miniversion av mig själv med ett minne i klass med Doris*. 

“Ta på dig strumporna,” sa jag och la strumporna på bänken. 

Adrian tog två steg åt rätt håll, så jag fortsatte med mitt. En sekund senare var han på väg att klättra upp i ett skåp, barfota.

“Nej, kom ner. Ta på dig strumporna,” sa jag och pekade på dem. Adrian tittade åt fel håll. “Strumporna,” fortsatte jag. “Där. Strumpor. Sätt på dem på fötterna. Nu.”

“Haha, asså mamma du är så rolig,” sa han, satte på sig en strumpa och tog den andra i handen. “Mamma kan du hjälpa mig?”

Jag tog den framsträckta strumpan och väntade på att få en fot också. Det hände inte, eftersom den var upptagen med att dansa riverdance. Jag lyckades trä på den halvvägs, sen gav jag upp:

“Nä vet du vad, om du inte vill hjälpa till så får du göra det själv,” sa jag så glatt jag kunde.

Adrian dansade vidare. Jag trädde min egen tröja över huvudet, och precis när den var på så kom Adrian och petade in en strumpboll innanför tröjan. Vi skrattade båda medan bollen rullade på insidan av tröjan och damp i golvet. Adrian plockade upp den, räckte den till mig och sa:

“Mamma kan du hjälpa mig?”

Efter en millisekunds överläggning med mig själv (“det är mycket styra och ställa över gossen dessa tider, så här kan vi inte ha det, fixidéer är inte hälsosamt, han måste lära sig att sånt här inte funkar. Jag är inte hans betjänt. Det är nu han lär sig om det funkar eller inte, det är nu jag väljer hur jag vill ha det, det här är stunden. Det är länge sedan vi tog en maktkamp. Är det dags nu? Ja, det är dags.”) tittade jag på honom med höjda ögonbryn, och fyrade av det första skottet:

“Nej.”

Adrian exploderade inte, men för formens skull kunde han naturligtvis inte acceptera fel svar så han försökte kämpa igång en känslostorm. Blandad framgång där. Ganska länge lät han som en bil med dåligt batteri, men har han bestämt sig så har han.

Han har en kompis från förskolan som går simlektionen efter honom. Hon och hennes mamma hann bada en stund efter lektionen, hämta saker i skåpet, duscha utan brådska, klä på sig, föna håret och åka hem utan att Adrian kunde ta sig ur svackan/ta på sig strumpan. Jag hade förstås kunnat sätta på ungen strumpeländet, ta honom under armen och gå till bilen, men jag vägrade sätta på strumpan. Adrian vägrade också sätta på strumpan. Han gringnällde i 55 minuter där i omklädningsrummet:

“Vaaaaarföööööör, mamma? Vaaaarfööör vill du inte sätta på mig struuumpaaan?”

“Jag har försökt. Det gick inte. Du hjälpte inte till. Du tog av den igen.”

“Vaaaaarföööööör, mammaaaa …!”

“Du kan själv.”

“Vaaaaarföööööör!”

“Varför vill inte DU sätta på dig strumpan?”

“För att jag inte VILL det!”

“Bra svar. Jag vill inte heller.”

“VARFÖR vill du inte?”

“Varför vill inte du?”

“Jag bara vill inte det!”

“Bra svar. Jag bara vill inte. Därför.”

Sådär höll vi på. Jag skickade meddelande till Björn under tiden:

maktkamp på badhuset

Videon var en 10 sekunder lång dokumentation av hur det lät i omklädningsrummet under de 55 minuter som detta pågick. Jag filmar såna här sekvenser ibland för att hålla kvar tålamodet. Ingen aning om varför det hjälper, men det gör det.

Maktkamp om strumpa slutade oavgjort

Jag vann vår maktkamp, för övrigt. Adrian med. Det slutade med att jag la hans skor i badväskan, och så gick han med en och en halv strumpa på fötterna ut till bilen; INGEN satte på strumpan på Adrians fot.

“Akta så du inte råkar trampa i glas nu när du går barfota om hälen,” sa jag neutralt när vi gick över stenläggningen mot parkeringen.

“GLAAAAAAAS!” fick han fart igen. “Det kommer vara DITT fel om jag trampar i glas nu, och min fot förblöder, och jag DÖÖÖÖR!” 

“Du kommer inte dö av att trampa på glas, men det gör väldigt ont.”

“Ja, och det kommer vara DITT FEL! Förstår du vad jag säger? Det kommer vara ditt fel.”

Ja, allt är mitt fel när han är trött och hungrig. Så är det bara, det är ingenting att vare sig hålla med om eller diskutera.

Oh the joys of parenting maktkamp.

Pojkarna är ute själva!

Det är så fint att pojkarna klarar sig lite bättre själva nuförtiden. Jag säger det och menar det, men det är inte riktigt som det låter ändå.

Sedan kanske 2 månader nu, är de ute och leker runt huset på egen hand. Låter det som en baggis? Du, det är en milstolpe i föräldraskapet. Det är typ lika stort som när barnet lär sig gå självt, och man kan räta på ryggen på lekplatsen. Jag och Björn kan vara kvar inne nu, men vi har hela tiden koll på att vi hör dem och var de är. Det här har sitt pris, såklart. 

Ingen tidsvinst

För det första är det svårt att få nåt vettigt gjort inne, eftersom man hela tiden lyssnar och kastar blickar genom fönstret. Det har lett till att jag fått iaktta dem utan att de nödvändigtvis vetat om att jag sett dem, vilket varit intressant eftersom vår närvaro såklart påverkar hur de beter sig. På gott och ont. 

Slagsmål

För det andra så ryker pojkarna såklart ihop med jämna mellanrum, och då tar det längre tid för oss att bryta det eftersom vi har en viss sträcka att tillryggalägga – där det ingår skarpa kurvor i hala strumpor samt skomomentet – innan vi hinner fram. Till följd av detta har de haft fritt fram att puckla på varann med grova pinnar, sparkas, rivas och kasta prylar på varann under tiden mellan mitt eller Björns arga varningsrop till att vi faktiskt kan lägga vantarna på dagens vapen. 

Tummade regler

För det tredje, så kostar det i tummande på regler. Alltså, ibland har jag sett vad de gjort, och tänkt att näää, jag orkar inte ta det här. Jag tar det om de ser mig, annars kan det vara. Istället tar jag fram mobilen och tar en bild. 

Här har vi Adrian som tagit locket av trälådan med uteleksaker, lagt den i vår buxbom och satt sig på den som en flotte:

Och här har vi Simon som organiserat upp skottkärran i trädet, och Adrian som tömmer den för att de ska få komma in:

Jag fick alltså anledning att uttala meningen “Vill ni komma in? Då får ni ta ner skottkärran ur trädet först.” – Fast det var mer en kul bonus snarare än en kostnad i sammanhanget.

Osäker på om päronträdet håller med om det.

Hyss

Det har förekommit en del värre hyss än ovan. Ett av de värre var när Adrian anföll en förbipasserande kvinna med stor hund på gångvägen med blomsprutan. Då for jag ut i strumporna. Det ska sägas, till Adrians försvar, att han fascinerande grundligt felbedömde situationen och trodde att kvinnan var med på det – men det hjälper ju inte om hunden hade blivit rädd och bitit. Kvinnan blev arg och skällde på honom, och även om det var en väldigt jobbig upplevelse för Adrian (och mig) så är jag glad att hon reagerade så starkt och visade det. Man ska vara försiktig med hundar man inte känner, den läxan MÅSTE läras. 

Adrian lär sig fortfarande i hårda smällar, som den med hunden, men Simons hyss har blivit mer … hemliga. Han har blivit bättre på att mörka dem, och han talar inte alltid sanning när jag frågar honom om dem. Det kommer bli klurigt framöver, det där. 

Adrians femårskalas del 2: Mina drömmar krossade under total succé

”Du behöver inte göra nånting”

På dagen en månad efter Adrians födelsedag gick hans kalas på Leklandet av stapeln.

Herrejösses.

Hemsidan skryter med följande drömscenario:

Välj ut ett eget partypyntat kalasrum och bjud in alla leksugna, resten fixar vi. Och du kan vara med så mycket du vill eller luta dig tillbaka och sippa på en kaffe i vår bistro. 

Hah! Du, om vi hade följt deras tips att gömma oss i bistron så hade kalasrummet snabbt tömts på folk och de hade fått stå där själva med sina popcornmuggar.

Jag levererade nödlösningar på löpande band

Jag fick på stående fot hitta på saker för ungarna att göra medan Björn letade efter kalasvärden som försvunnit. Paket staplades på bordet, alla ungar tuggade popcorn och välte ut saftglas och slog på rymdrummets extremt högljudda knappar med raketljudeffekter.

Det ljuden saknade i kvalitet tog de igen i volym.

En högkänslig pojke hade svårt att ta händerna från öronen, en annan tyckte inte om popcorn eller glass, några var försenade och det hade gått 5 minuter sedan vi stängt reträttvägen ut till leklandet (dvs dörren). 

Här var inte riktigt läge att “luta mig tillbaka och sippa på en kaffe”, här var snarare läge att ta på sig kaptensmössan, peka med hela armen och styra upp ett stadigt havererande event. 

Så vi sjöng för Adrian, och han fick öppna sina presenter medan alla pratade och tjöt i munnen på varandra och nån återupptäckte rymdknapparna på väggen. Till det realistiska ljudet av en långsamt lyftande rymdraket kom kalasvärden tillbaka och förklarade att han hade fixat med glassbomben. 

“Ok, jag trodde att nån av er skulle vara här hela tiden och ta hand om det här,” sa jag.

“Ja men vi är här. Vad vill du att vi ska göra?”

Wtf? Rädda mig ur det här såklart – sa jag inte. 

“Vill ni ha glassbomben nu,” fortsatte han när jag stod mållös.

“Ja snälla. Nu.”

Plötsligt tyckte barnen att det var slut

Det gick bra en liten stund till, personalen kom in med glassbomben och alla sjöng, igen. Sen blev några klara och försökte gå ut till sina föräldrar, så vi fick stänga in dem och lovade att be föräldrarna komma. Stadigt troppade barnen av och ville ut och springa i leklandet, och när kalasvärden dök upp nästa gång så var det precis i tid för att fånga Adrian och ta med honom till den utlovade “skattkammaren” där han skulle få en present. När de kom tillbaka hade värden med sig en plastpåse med godispåsar, men vid det laget var alla barnen (utom ett) återförenade med sina ansvariga vuxna så jag fick gå omkring och ropa in dem igen för att de skulle få sina påsar.

Det gick nog bra till slut

Vi hade rummet bokat för en timme. Efter 35 min var allt över, och jag stod och flämtade i kalasrummets dörröppning. En av gästernas mamma kom fram och tackade så mycket för kalaset. Hon berättade att hennes son verkligen hade sett fram emot det här och att han var jättenöjd, och så berättade hon att de inte hade börjat med kalas ännu. 

“Det låter klokt av er,” sa jag svettigt och berättade att det var svårt att inte ha för Adrian eftersom Simon fått. Vi småpratade lite och hon sa skrattande att det här kalaset satt ribban högt för förväntningarna hos hennes pojke. Hon var väldigt trevlig, och jag tänkte igen att det verkligen är synd att man inte hinner prata mer med andra barns föräldrar. 

Det vara bara en förälder som jag inte fick tag på, och som resultat gick jag runt i leklandet utan att ta ögonen från hans dotter som for som en flipperkula uppe i ställningarna i ca 30 min. Man vill ju inte behöva berätta för en anna förälder att man tappat bort deras unge – men som en av papporna sa; det är ett lekland. De är ju nånstans här inne. Till slut svarade i alla fall flickans mor på sms med pappans nummer.

“Jaha, ja jag står här utanför ingången. Jag kommer in,” sa han. När han äntligen dök upp och jag pekat ut hans dotter för honom, sjönk jag ner tillsammans med Björn och Jonna i en sån där klumpig skinnsoffa de har stående lite här och var, och stirrade tomt. 

Djupt andetag

Det var över, och det hade gått bra. Ingen hade skållat sig, ingen hade lyckats rymma (utom en under ett par minuter), ingen hade trampat barfota i rävbajs och ingen hade uppenbart vantrivts. Fantastiskt. 

Nu är det ett helt halvår till nästa kalas, för om ett halvår fyller Simon år. Han har redan bestämt att det ska vara på samma ställe …

Jag har inte haft tid att meddela leklandet vad jag anser om reklamen VS verkligheten. Lite av det är mitt eget fel, som inte ringde och pratade igenom det hela med dem i förväg; om jag hade gjort det, hade mina förväntningar varit annorlunda och jag hade haft med mig både plan A, B, C och D för säkerhets skull. Det var ju inte dåligt egentligen, det bara blev det när det krockade med mina förväntningar på att kunna ”luta mig tillbaka” och i princip bara se till att våra pojkar uppförde sig lämpligt.

Vi frågade Adrian vad han tyckte, och han älskade det. Han var så lycklig, och trött, när vi kom hem – men det hade han varit ändå tror jag, oavsett var vi hade hållit kalaset.

Adrian har fyllt fem år, upplysningens förnuft står för dörren

Fem år och en månad. Än så länge är det mest explosioner som står för dörren

“Adrian, min älskade lilla POJKE!!” fräser jag glatt åt min son, nyss fyllda fem år, för han är i uppförsbacken till ännu en explosion och jag vet att det inte finns någonting jag kan göra åt det. Han är mitt uppe i något slags utvecklingssprång – det är i alla fall arbetsteorin – och han verkar komprimera det. Eller det känns så. Han kan inte bara ha en kämpig period utan den ska minsann vara dramatiskt likställd med blodsockerfall i snårdjungel med giftiga djur och slö machete.

Krig

fem år, på önskelistan
önskelistan inför femårsdagen. (Nej, han fick inga vapen.)

Av alla han krigar mot, vilket är alla han har nåt slags regelbunden relation med, så ligger jag mitt i brännpunkten under ilskans förstoringsglas. Han tänder till på precis vad som helst – eller ja, vem behöver en anleding? – och sen stegras utbrottet tills jag får nog och tar honom över axeln upp på hans rum. Härom kvällen hände det igen och jag gick upp med honom, hojtande över gallskriken, att om man inte kan bete sig så kan man lika gärna gå och lägga sig. Vi brottades genom kvällsrutinen, jag borstade hans tänder, han försökte nypas och rivas och jag vet inte vad, han var som förryckt och allt under höga tjut medan jag metodiskt kämpade på med hörselkåpor över öronen. Sen släppte jag honom för att gå och skölja tandborsten, och på samma utandning gick de förbannat ilskna tjuten över i förtvivlan. Han lät plötsligt som om jag tänkte överge honom för resten av hans liv, och sen ville han inte släppa istället. 

Diplomatins tveksamma neutralitet

Det här verkar vara så vansinnigt jobbigt för honom. Varje morgon, som förr var som en lätt och yr dans mellan en vallhund (jag) och två mycket förvirrade och lite sura får (barnen), startar nu som ett fastkört dödläge vid fronten. Ibland lyckas jag dribbla ner Adrian utan större utbrott ända fram till frukostbordet, men även det är numera ett minne blott. Adrian ligger i krig med världen, och vi har kommit på oss själva med att börja dansa efter hans pipa … I och med den insikten så är det också slut med dansen, men det kvarstår några konkreta punkter som vi bara kan erkänna oss besegrade på:

  1. Adrian får frukost på sängen. Det är visserligen bara en macka, och hur det än låter så står vi fast vid att det är värt ett försök. Jag har gett honom 4 russin i sängen varje morgon hela hösten, och det har gått bra. Det hjälper med morgonhumöret. Men nu när kriget rasar för fullt så finns det inga russin i världen som kan rädda oss. Han vägrar äta frukost, och i det oundvikliga blodsockerfallet – på den punkten är han precis som jag – så drar han alla andra med sig. Det är ofta på håret att Simon kommer i tid till skolan, och jag lämnar Adrian falsettskrikande i hallen innanför förskoledörren och skyndar vidare med Simon. Det brukar ta Adrian 30 minuter att lugna ner sig, och vid det laget har förskolefrullen hunnit plockas bort. Nu är det här en bra förskola med personal som förstår att ge honom nåt att äta ändå, men cirkusen tar musten ur oss och om vi kan få en hanterlig morgon till priset av en macka i sängen under en tid, så må så vara.
  2. Vi väljer våra strider. Alla föräldrar väljer sina strider, men oftare än förr försöker jag undvika att se vad som händer, när det egentligen inte är nån fara. Har han bestämt sig för att stångas så blir det bråk oavsett, såklart, men … jag tror du förstår vad jag menar. 
  3. Vi ber Simon hålla låg profil. Det är inte helt rättvist, men livet är inte alltid rättvist och på ett sätt tror vi att den här perioden är lärorik för Simon, eftersom han börjar kunna se sambandet mellan sitt eget beteende och huruvida han kommer i tid till skolan eller ej. Han blir nämligen frustrerad av Adrians påhitt och ger honom tjuvnyp. Detta resulterar i en ännu större katastrof, naturligtvis, och en ännu större försening. Simon lär sig så sakta hur han kan öka eller sänka sina chanser att alls komma hemifrån samma dag. Det går sådär.

På förskolan säger de att det det är ganska vanligt med utåtagerande beteende i samband med utvecklingssprång (eller vad det nu kallas), och inte heller ovanligt att just mamma får ta den värsta smällen. Inte för att jag var orolig, men det är ändå skönt att höra från dem. Apropå, det här med att ge honom en macka redan innan han går upp, det var deras idé och jag är ganska glad att inte behöva ta åt mig äran för den. 

Adrian har fyllt fem år. Det ska vara en lugn ålder, full av regelföljande och förnuft. En upplysningens era. 

Hah.

Livsfilosofi med min låtsaskompis Göran och russinen

Göran och russinen

Jag skriver rubriken Göran och russinen först av allt, och vet precis vad det handlar om, och sen inser jag att det är jag ju ensam om. Det här måste förklaras så att jag fortfarande, trots livligt fantasifull livsfilosofi, framstår som en hel människa när det är färdigläst.
(Minne från landet 2018) En studie i balans; kväll/ljust, vin/vatten, stillhet/myggor, ingen Göran.

Här följer några stycken text, möjligen till synes utan inbördes sammanhang, men de hör ändå ihop så håll ut.

Russinen

Jag har en vän som varit utmattad – flera vänner faktiskt, tyvärr – som berättade för mig att hon haft en utmattningscoach som använde ett litet russinpaket som metafor. Jag vet förresten inte om det heter “utmattningscoach”, men det var en professionell stödfunktion i utmattningssammanhanget hursomhelst.

Tänk dig att du vaknar varje morgon med ett litet russinpaket på nattduksbordet. Du får ett nytt varje dag, men du får bara ett så det måste räcka hela dagen. Du pytsar ut dem under dagen för att du ska orka och ändå ha energi kvar till läggningen av barnen på kvällen – så då kan du inte äta alla till frukost och tro att det ska gå ihop.

Vi kan inte ge allt vi har på en stor kraftansträngning per dag, för då tappar tillvaron väldigt mycket kvalitet för oss. Samma aktivitet kostar såklart olika många russin beroende på person och dag; russinens värde är så att säga volatilt.

Göran

Låt min livsfilosofi stolt presentera Göran. Göran är 63 år gammal. Han har jobbat på samma jobb i 25 år, han är en trevlig prick som gör sitt jobb som han alltid gjort. Visst, han vänder sina två papper om dagen medan andra vänder tio, han nås endast under kontorstid och har radioskugga all övrig tid men ingen kan säga att han inte gör sitt jobb. Göran ser fram emot pensionen om två år, mentalt har han redan checkat ut; han är ju så nära nu. I Görans livsfilosofi rör sig jobbet som en segelbåt mot horisonten och annat, kanske barnbarn, har tagit plats på scenen. Göran har ingen energi eller intresse för nymodigheter som innovation eller förändringsarbete. Förändring blir väldigt obekvämt för honom, för då måste han zooma in på sitt arbete igen och det vill han inte för han är ju på väg bort.

Den tokbreda motorvägen från A till B

Ofta finns det många sätt att göra exakt samma sak på. Till exempel, om målet är att ta sig från hallen till förskolan, så kan man följa tre steg och 1) ta på sig skorna, 2) gå ut ur huset och 3) promenera till förskolegrinden. 

Ett annat sätt att åstadkomma samma sak, är att göra som Adrian och

  1. slänga sig på rygg på golvet och leka skottkärra bort till vardagsrummet
  2. komma tillbaka och stirra en stund på skorna
  3. göra en panikrusning uppför trappan
  4. sparka storebror i ryggen på vägen ner
  5. grina
  6. ta på sig stövlar på fel fot
  7. kräva assistans med skorna
  8. kräva att få cykla
  9. kräva en omväg till förskolan
  10. knuffas med storebror på smal trottoar
  11. bli utgrävd ur häcken bredvid den smala trottoaren
  12. glömma bort hur man cyklar
  13. bli paranoid och skrika SLUTA FÖLJA EFTER MIG resten av vägen till förskolegrinden

Båda sätten leder från hallen till förskolegrinden, men man måste liksom tänka sig en bred motorväg snarare än ett streck från A till B. På ena sidan av vägen går såna som följer steg 1-3, och på andra sidan går såna som följer olika variationer av 1-13, och överallt på vägen går folk som hittar sina egna lösningar och allt däremellan. Alla kommer fram.

livsfilosofi mot utmattning

På min sida av jobbvägen

På jobbet är jag en person som har en tendens att röra mig på kanten av ena sidan av motorvägen. Jag är samvetsgrann, mån om att göra rätt och att bidra. Jag hatar känslan av att inte dra min egen vikt. Jag har en tendens att överprestera i onödan och säger gärna JA till allt man ber mig om. Det här är en av anledningarna till att jag nästan gick in i väggen efter utbildningen för två år sen, och det är nåt jag behöver ha en strategi för att hantera, så att jag inte ska gå in i väggen på riktigt. 

Görans uppgift

Jag har fortfarande provanställning på nya jobbet, den går ut i december. På jobbet pågår nåt min chef benämner som work-over-load; vi är redan få som jobbar i teamet, fler projekt tilldelas utan att fler personer jobbar med dem. Jag drar inte min egen vikt ännu, det är inte heller förväntat att jag ska det MEN vänligen försök.

Jag försöker. Sen börjar det kännas vanskligt, och då tänker jag på Göran.

Vad hade Göran gjort?

Göran hade inte gjort hälften av min lista och han hade inte brytt sig nämnvärt heller.

Jag kan aldrig bli som Göran; jag måste först vantrivas innan jag kan bli det och då har jag redan sökt mig vidare, men jag tänker att om man som jag har en tendens att röra sig på ena sidan av motorvägen från A till B, så kan det vara klokt att hålla koll på sin motsvarighet på andra sidan vägen. Göran skulle behöva vara lite mer som jag, och jag skulle behöva vara lite mer som Göran. Ibland.

Ta ett ögonblick av din dyrbara tid och betänk alternativen. Det finns alltid alternativ. Min strategi nu är att tänka på vad som är viktigt för mig, och inte tappa det ur sikte. Och rådfråga Göran ibland, såklart. Min livsfilosofi har alltid gått ut på att jag kan välja själv; jag MÅSTE ingenting, men allting har ett pris förstås så vad är viktigt?

Epilog

Den galna morgonen med Adrian i steg 1-13, där minst 26 steg utelämnats här för läsbarhetens skull, kostade mig inte många russin alls faktiskt. Det var jobbigt ett tag men sen när vi kom till garaget och cyklarna så insåg jag att Simon skulle komma försent till skolan. Jag tänkte på Göran och russinen, och så släppte jag stressen. Jag kapitulerade inför Tidens makt och sen fick det hela ha sin gilla gång; det var vad det var. Jag skulle också komma sent, men det var som om det redan hade hänt. En befriande känsla minsann. Det tyckte inte Adrian, men han fyller fem om några dagar, så … det är väl som det måste vara.

Kämpen Adrian med sin nya cykel. Han fick välja mellan den och en tuff cykel i trista färger som låg ute på blocket samtidigt. Klart han väljer den med fin färg, blommor, pakethållare och korg! Det hade jag också gjort.

Har du sett den här? Ibland känns våra försök att komma hemifrån som en parodi på den här:

En jättedispyt över middagsbordet

Vi sitter runt bordet och äter middag. Pojkarna talar högljutt med till varandra. Ljudvolymen stiger till ohanterlig nivå och jag och Björn lägger oss i. Barnen är upprörda. De har svårt att på begripligt vis klarlägga tvisten som verkar ha uppstått ur gester, stamning, vems tur det är att prata – vilket tydligen är tidsbestämt – samt oenighet i ämnet teckenspråk. De hojtar i mun på varandra, och Björn avbryter och försöker få grepp om situationen:

”Men vaddå … ” börjar Björn och låter som en trapetskonstnär som, öga mot öga med Einstein, försöker formulera ett problem inom teoretisk fysik. ”Stammar ni?”

”JA-A!” ropar båda två.

”På teckenspråk?”

”JAAA,” ropar Simon tårögt och börjar fippla med händerna i luften framför sig – ”Och Adrian säger att det här betyder katt, men det GÖR inte det! ÅÅAAAAAAH!!!”

Björn stirrar tomt på sin son ett ögonblick, och retirerar så till senast kända fasta punkt i livet:

”Ok, men måste ni skrika för det?”

Bildkälla: Pixabay

Föräldracocktail gjord på hyss och kryddad förskräckelse

föräldracocktail

Föräldracocktail gjord på hyss

Visst är det väl Emil som säger att hyss inte är nåt man väljer att göra hursomhelst? Det är liksom nåt som smyger sig på en och man vet inte att man har gjort ett hyss förrän det redan är gjort?

Simon kör hursomhelst – förutom sina vanliga påhitt – även Emil-varianten av hyss, såklart. Precis som alla ungar gör. Det var inte meningen att det skulle bli si eller så, men det råkade.

”RÅKADE?!” gastade Björn när han kom innanför dörren efter att ha hämtat pojkarna på förskolan härom dan. ”Man RÅKAR inte kasta en pinne i ansiktet på nån, Simon! Inte med den farten! Jag kunde ha blivit blind!!”

”Men pappa, jag skulle kasta ÖVER dig,” hördes Simon i logiskt resonerande tonfall ute i hallen. Björn försökte djupandas, det hördes också, liksom att han misslyckades med det.

”Man får inte kasta pinnar! DU FÅR INTE kasta pinnar! Hur många gånger har vi sagt det här?!”

Frustrationen vibrerade i rösten på honom, det är en speciell ton som alla föräldrar nog kan känna igen och relatera till. Så full av frustration, ilska, rädsla över vad som kunde ha hänt (och gärna lite kränkt också), men även tålamod och välvilja. Föräldracocktail, helt enkelt.

Mhm, men nu var det inte den historien jag skulle berätta. Nix, för Simon gör mer än att servera föräldracocktail i tid och otid; han skrämmer även slag på oss. Inte så ofta, men en gång är en för mycket – en känsla som jag också tror att fler kan relatera till.

När Simon försvann på cykeln

Det var lördag förmiddag. Jag och Adrian hade precis kommit hem från dansen, jag höll just på att kränga av honom overallen när Björn ringde.

”Är Simon hemma?” frågade han och försökte låta avslappnad.

”Nej. Borde han det? Var är du?” frågade jag, ej avslappnat.

”Vi har varit och lämnat skräp så jag går med vagnen från lekparken, Simon cyklade i förväg.”

Vi la på, jag tänkte att ungen brukar ju cykla i förväg och han är väl nånstans runt garaget … men oron hade redan satt sig. Två minuter senare ringde Björn igen.

”Jag hittar inte Simon,” sa han och nu lät han precis så stressad som jag försökte låta bli att känna mig. ”Jag får vända och gå och leta.”

”Nej! Lämna vagnen hemma och ta cykeln och leta istället. Jag klär på Adrian igen så kommer vi ut och letar vi med.”

Jag försökte att hålla oron i schack när jag berättade för Adrian att Simon är borta och att vi måste ut och leta efter honom. Adrian fattade galoppen direkt och ställde upp med att inte bråka när overall och allt skulle på igen och vi skulle ut och upp på cykeln, igen. Han ville hjälpa till, så medan vi rullade ut från grusgången gastade han redan ”SIIIIIIMOOOOON!!” för full hals.

Simon är 5 år, han kan cykla bra och Björn tappade honom ur sikte på ett ställe där han utan tvekan hittar hem. Han behöver inte ens ta sig över någon väg därifrån heller, och det upprepade jag för mig själv hela tiden medan vi cyklade omkring i närområdet. Björn ringde, och jag tänkte att nu har han hittat honom, undrar var han har varit.

”Har du hittat honom?” frågade Björn, och jag kunde känna hans oro lika väl som min egen.

Det tog fem minuter till innan Björn ringde igen och meddelade att sonen var återfunnen, och då hade han varit borta i 20 minuter.

Evigheters evighet

20 minuter är mycket lång tid, när man inte vet var ens femåring är nånstans. Paniken höll sig på avstånd eftersom Simon reder sig själv rätt bra, och eftersom han ju rimligen måste vara nånstans där han hittar hem.

Björn fann honom ganska nära lilla mataffären, som inte alls ligger på vägen hem från lekparken. Han hade stannat, klivit av cykeln och satt sig på backen vid kanten av gångvägen och väntat. Han hade inte rört sig ur fläcken, precis som vi lärt honom – vilket betyder att han blev rädd.

När han kom hem kastade han sig om halsen på mig och storgrät. Det var en lättnadens gråt, den som man bara kan gråta när man vågar känna efter igen. Han berättade att han hade blivit rädd, att han hade satt sig för att vänta på pappa men pappa kom inte och han var helt ensam. Ensam i hela världen.

”Lilla hjärtat, min fina lilla pojke, du gjorde helt rätt som väntade på ett ställe och inte cyklade omkring. Men … nog hittar du hem från mataffären, eller hur?”

Han nickade och torkade krokodiltårar från kinden.

”Om samma sak händer igen, alltså alldeles här i närheten där du hittar och vi kommer ifrån varandra jättelänge, så är det helt ok om du åker hem. Men du får inte gå över nån gata själv, det vet du. Visst?”

Han skakade på huvudet, tog sig samman och så, helt bara sådär, så var det över. Tänk om jag också kunde gå vidare på det sättet.

föräldracocktail på hyss
Simon kvällscyklar med mig till ovan nämnda mataffär. Cykeln är större än den ser ut, bara så du vet. Det är en ofördelaktig vinkel.