Etikett: cykla

Livsfilosofi med min låtsaskompis Göran och russinen

Göran och russinen

Jag skriver rubriken Göran och russinen först av allt, och vet precis vad det handlar om, och sen inser jag att det är jag ju ensam om. Det här måste förklaras så att jag fortfarande, trots livligt fantasifull livsfilosofi, framstår som en hel människa när det är färdigläst.
(Minne från landet 2018) En studie i balans; kväll/ljust, vin/vatten, stillhet/myggor, ingen Göran.

Här följer några stycken text, möjligen till synes utan inbördes sammanhang, men de hör ändå ihop så håll ut.

Russinen

Jag har en vän som varit utmattad – flera vänner faktiskt, tyvärr – som berättade för mig att hon haft en utmattningscoach som använde ett litet russinpaket som metafor. Jag vet förresten inte om det heter “utmattningscoach”, men det var en professionell stödfunktion i utmattningssammanhanget hursomhelst.

Tänk dig att du vaknar varje morgon med ett litet russinpaket på nattduksbordet. Du får ett nytt varje dag, men du får bara ett så det måste räcka hela dagen. Du pytsar ut dem under dagen för att du ska orka och ändå ha energi kvar till läggningen av barnen på kvällen – så då kan du inte äta alla till frukost och tro att det ska gå ihop.

Vi kan inte ge allt vi har på en stor kraftansträngning per dag, för då tappar tillvaron väldigt mycket kvalitet för oss. Samma aktivitet kostar såklart olika många russin beroende på person och dag; russinens värde är så att säga volatilt.

Göran

Låt min livsfilosofi stolt presentera Göran. Göran är 63 år gammal. Han har jobbat på samma jobb i 25 år, han är en trevlig prick som gör sitt jobb som han alltid gjort. Visst, han vänder sina två papper om dagen medan andra vänder tio, han nås endast under kontorstid och har radioskugga all övrig tid men ingen kan säga att han inte gör sitt jobb. Göran ser fram emot pensionen om två år, mentalt har han redan checkat ut; han är ju så nära nu. I Görans livsfilosofi rör sig jobbet som en segelbåt mot horisonten och annat, kanske barnbarn, har tagit plats på scenen. Göran har ingen energi eller intresse för nymodigheter som innovation eller förändringsarbete. Förändring blir väldigt obekvämt för honom, för då måste han zooma in på sitt arbete igen och det vill han inte för han är ju på väg bort.

Den tokbreda motorvägen från A till B

Ofta finns det många sätt att göra exakt samma sak på. Till exempel, om målet är att ta sig från hallen till förskolan, så kan man följa tre steg och 1) ta på sig skorna, 2) gå ut ur huset och 3) promenera till förskolegrinden. 

Ett annat sätt att åstadkomma samma sak, är att göra som Adrian och

  1. slänga sig på rygg på golvet och leka skottkärra bort till vardagsrummet
  2. komma tillbaka och stirra en stund på skorna
  3. göra en panikrusning uppför trappan
  4. sparka storebror i ryggen på vägen ner
  5. grina
  6. ta på sig stövlar på fel fot
  7. kräva assistans med skorna
  8. kräva att få cykla
  9. kräva en omväg till förskolan
  10. knuffas med storebror på smal trottoar
  11. bli utgrävd ur häcken bredvid den smala trottoaren
  12. glömma bort hur man cyklar
  13. bli paranoid och skrika SLUTA FÖLJA EFTER MIG resten av vägen till förskolegrinden

Båda sätten leder från hallen till förskolegrinden, men man måste liksom tänka sig en bred motorväg snarare än ett streck från A till B. På ena sidan av vägen går såna som följer steg 1-3, och på andra sidan går såna som följer olika variationer av 1-13, och överallt på vägen går folk som hittar sina egna lösningar och allt däremellan. Alla kommer fram.

livsfilosofi mot utmattning

På min sida av jobbvägen

På jobbet är jag en person som har en tendens att röra mig på kanten av ena sidan av motorvägen. Jag är samvetsgrann, mån om att göra rätt och att bidra. Jag hatar känslan av att inte dra min egen vikt. Jag har en tendens att överprestera i onödan och säger gärna JA till allt man ber mig om. Det här är en av anledningarna till att jag nästan gick in i väggen efter utbildningen för två år sen, och det är nåt jag behöver ha en strategi för att hantera, så att jag inte ska gå in i väggen på riktigt. 

Görans uppgift

Jag har fortfarande provanställning på nya jobbet, den går ut i december. På jobbet pågår nåt min chef benämner som work-over-load; vi är redan få som jobbar i teamet, fler projekt tilldelas utan att fler personer jobbar med dem. Jag drar inte min egen vikt ännu, det är inte heller förväntat att jag ska det MEN vänligen försök.

Jag försöker. Sen börjar det kännas vanskligt, och då tänker jag på Göran.

Vad hade Göran gjort?

Göran hade inte gjort hälften av min lista och han hade inte brytt sig nämnvärt heller.

Jag kan aldrig bli som Göran; jag måste först vantrivas innan jag kan bli det och då har jag redan sökt mig vidare, men jag tänker att om man som jag har en tendens att röra sig på ena sidan av motorvägen från A till B, så kan det vara klokt att hålla koll på sin motsvarighet på andra sidan vägen. Göran skulle behöva vara lite mer som jag, och jag skulle behöva vara lite mer som Göran. Ibland.

Ta ett ögonblick av din dyrbara tid och betänk alternativen. Det finns alltid alternativ. Min strategi nu är att tänka på vad som är viktigt för mig, och inte tappa det ur sikte. Och rådfråga Göran ibland, såklart. Min livsfilosofi har alltid gått ut på att jag kan välja själv; jag MÅSTE ingenting, men allting har ett pris förstås så vad är viktigt?

Epilog

Den galna morgonen med Adrian i steg 1-13, där minst 26 steg utelämnats här för läsbarhetens skull, kostade mig inte många russin alls faktiskt. Det var jobbigt ett tag men sen när vi kom till garaget och cyklarna så insåg jag att Simon skulle komma försent till skolan. Jag tänkte på Göran och russinen, och så släppte jag stressen. Jag kapitulerade inför Tidens makt och sen fick det hela ha sin gilla gång; det var vad det var. Jag skulle också komma sent, men det var som om det redan hade hänt. En befriande känsla minsann. Det tyckte inte Adrian, men han fyller fem om några dagar, så … det är väl som det måste vara.

Kämpen Adrian med sin nya cykel. Han fick välja mellan den och en tuff cykel i trista färger som låg ute på blocket samtidigt. Klart han väljer den med fin färg, blommor, pakethållare och korg! Det hade jag också gjort.

Har du sett den här? Ibland känns våra försök att komma hemifrån som en parodi på den här:

När vår lilla 4-åring skulle lära sig cykla

Att lära sig cykla

Adrian har lärt sig cykla

“Ja, men det är ju precis i den här åldern som man har som lättast i livet att lära sig såna här saker” sa min far entusiastiskt, när jag berättade att det gått så bra, och syftade på 4/5-årsåldern.

Jag svävar på huruvida detta är ett vetenskapligt faktum eller ej, men vi konstaterar att det händer fascinerande mycket i, för, och med Adrian sedan november ungefär. Att det plötsligt släppte med skidåkningen i Kungsberget är förstås ett särskilt färgstarkt exempel, men det pågår grejer hela tiden och nu kan ungen plötsligt cykla också. Eller plötsligt och plötsligt, det var ett beslut som fattades på högre ort (dvs högre än Adrian, dvs hos mig och Björn) och som sedan fasades in medan vi låtsades som ingenting. 

Att lära sig cykla utan att märka det

Det var såhär att Adrian ärvde Simons springcykel när Simon började trampcykla för 2 år sen. Nu har han fått ärva Simons första trampcykel – en sån där supersöt av allra minsta sorten – och trots att Simon aldrig gillade den så har Adrian lyckats göra sig till herre över den istället.

Det är jag som stått för genomförandet av projektet. Det föll sig naturligt. Och precis som med skidåkningen var Adrian från början inte helsåld, han gillar dessutom sin springcykel, men så kom det här med russin på tal. Man kan få honom att kämpa med det mesta om det vankas russin som belöning, och han måste ju själv vilja lära sig cykla. Det behöver finnas en morot som är mer direkt än det långsiktiga målet.

När vi precis skulle börja prova cykeln så gick vi ner på gångvägen precis utanför oss, där det sluttar försiktigt och sen planar ut. Dealen var fem åk, sen fick han gå in. Om han trampade lite fick han ett par russin dessutom. 

Jag sa att om han gjorde det här varje eftermiddag så skulle han snart kunna cykla, det skulle gå av sig själv och Adrian är bekvämt lagd så han köpte det. Men sen blev det inte av varje dag alls; ibland var grannflickan med hem från förskolan, ibland var det inte bra väder osv. 

Det gick nån vecka, sen kom friskvabben med en smäll och jag tänkte att nu är det väl ändå dags att lära sig cykla. Jag tog med honom ut på lördagen och sa att om du cyklar och kämpar nu så blir det russin, jag har med mig samma ask i fickan som vi hade i Kungsberget.

Han kontrollerade att det stämde, och sen bad han mig hjälpa honom att starta. Efter tre försök cyklade han själv och verkade bara stanna av eget val. Då sa jag att om han kunde cykla hela vägen runt förskolehuset så skulle han få ÅTTA russin (!!!). “WOW” skrek Adrian och cyklade hela vägen runt utan att sätta ner foten en enda gång. 

Wow, tänkte jag och tuggade i mig ett gäng jag med. Hur gick det där till egentligen?

Jag tror att det är tack vare springcykeln, inget annat. Hela friskvabben fokuserade vi på att cykla, och jag fick honom till och med att följa med mig på en längre utflykt till stora Coop (2 km). 

Alltså jisses vad han kämpade under den turen! Han cyklade en bit, stannade, och la sedan mellan 5 och 10 försök på att starta själv igen varje gång och ungen gav sig inte. Vi ett tillfälle höll han på så att jag till slut stod och väntade på explosion och härdsmälta i lägret, han ramlade till och med och skrapade handlovarna under sina försök att komma igång själv, men det var tvärtyst hela tiden – med undantag av flåsandet. Mina försiktiga “du vet att det är bara att säga till om du vill ha hjälp” ignorerades kungligt och till slut lyckades han. 

Han var helt slut när vi kom hem. Jag var istället genomfrusen, men så stolt att jag inte visste på vilken fot jag skulle stå.

Tips

Köp en springcykel på Blocket* eller Facebook Marketplace*, eller nån annanstans, och börja nu. Stressa inte; det måste få vara roligt och trampcyklas det inte till sommaren så görs det nästa år. Lycka till!

🚴 🚴 🚴

*ej sponsrat

Min nya fulcykel och hur den fann sin väg till mig

Grejen med fulcykel

Jag och Björn har varsin cykel som vi tycker om, som vi använder när det spelar roll – dvs när vi ska cykla längre sträckor, när vi ska ha med barnen i cykelstolar och så.

Cyklar är inte billiga historier, så Björn har försökt fula ner sin vackra svarta cykel för att göra den mindre attraktiv för obehöriga genom att fläckspreja den i illgrönt. Än har han fått behålla den.

Trots att jag redan blivit av med en cykel för några år sen så faller jag offer för mitt eget estetiska öga och vägrar spreja min. Än har jag fått behålla den taiträtaiträtaiträ.

För 2 år sen skaffade Björn även en fulcykel, dvs en cykel som är värd så lite som möjligt men ändå funkar att cykla på, som han skulle ha i stan för att spara tid mellan pendeln och det uppdraget han då satt på. Den sprejades för övrigt också fläckgrön – varför ändra på ett vinnande koncept?

fulcykel

Förra året satt han på ett annat uppdrag där han inte behövde cykel, så jag använde den till tunnelbanan när jag skulle till skolan. I år behövde han ha tillbaka den igen, så jag började leta egen fulcykel på Blocket.

Fulcyklar är förvånansvärt dyra. Jag hittade ingen under 600 kr i somras, och det var i den vevan som Adrian gav mig en extra livad natt i början på juli.

Skitnatt deluxe

I somras hade jag – eller jag hade flera långa nätter med Adrian, men jag hade speciellt EN skitnatt utöver det vanliga. Du vet hur det kan vara; man brottar sig genom morgonen och vartenda andetag är en ansträngning och allt man vill göra är att gå och lägga sig och sova i 3 dagar.

På vägen tillbaka från föris upptäckte jag en cykel precis framför mitt hem. Slängd bredvid gångvägen på gräsmattan låg en rostig lilarosa REX med trasig kedja och skeva hjul.

Det är ödet, tänkte jag och rullade cykeln lite längre in på gräsmattan så att jag skulle kunna se den från vardagsrummet. Jag ställde upp den mot stödet, så att den som kom och letade efter sin cykel skulle se den, men så att den som inte letade skulle se att där stod en olåst cykel fri att gå vidare med.

Hittecyklar hos Polisen

Jag anmälde fyndet till Polisen, som kom och hämtade cykeln. Med hittecyklar funkar det så att om ägaren inte gjort anspråk inom 3 månader så kan upphittaren göra anspråk på cykeln, och i oktober fick jag hem en meddelande om att komma och hämta min nya fulcykel.

Att den behövde en omgång på verkstan visste jag, men det visade sig att den var i så dåligt skick att reparationerna skulle gå på ca 2500 kr – och det var om jag gick fulvägen och tog det billigaste möjliga.

Ny cykel

Så när jag stod där och dividerade med cykelmecken, så upplyste han mig om att det vore billigare och bättre att köpa en av hans cyklar istället. Garanterat funktionsdugliga, lagom fula, nyservade och i gott skick under ytan.

Det slutade med att jag trillade dit på en 3-växlad hoj för 1000 kr istället. Dyr historia över lag, men nu har jag en fulcykel – som tyvärr inte är så ful så den ska jag nog spreja ändå – men fungerande växlar och jag tänker att TIDEN jag sparade genom att bara ta den cykeln istället för att hålla på och fortsätta leta var värt diffen på 400 kr mot vad jag hoppades hitta på Blocket.

fulcykel
Sadeln ser extremt överdimensionerad ut i den här vinkeln. Hjulreflexer och ringklocka ingick dessutom ej.

Jag dealade till mig att han flyttade över pakethållare och sadel från min hittecykel i alla fall. Alltid nåt. I övrigt var bakdäcket och eventuellt styret det enda som var värt att behålla på den.

Så nu står det 5 stora cyklar i vårt garage. 4 av dem ska vara där. Den rosa är definitivt på väg bort, men utan den hade den nya 3-växlade inte hittat hit, så kanske var det ödet, trots allt.