När jag lämnade pojkarna på förskolan i måndags sprang jag på en annan mamma, vars dotter Simon är ganska förtjust i, utanför dörren till hans avdelning. Vi växlade de vanliga standardfraserna om ”hur är det” och det där, du vet, sen hände följande:
Andra Mamman, AM: Vet du, det var så roligt för min dotter kom till mig härom dan och sa (och här växlade hon till ett mer dramatiskt tonläge) ”lever Simons mamma?”
Jag, leende och med ögonbrynen uppe vid hårfästet: Haha jaha?
AM: Jo och så sa jag ”Jo, men … vi träffade ju henne, du vet ju vem det är” och så blev jag lite osäker där, om jag hade missat nånting eller så, men så sa hon att Simon hade sagt …
Vi blev avbrutna av andra föräldrar som skulle lämna samt lite infotennis med en av pedagogerna. Jag hann börja fundera på vad tusan Simon hade hittat på nu.
AM: Ja, i alla fall, så sa hon att Simon hade sagt att han hade pruttat sin mamma i ansiktet så att hon inte kunde andas.
Vi skrattade. Åt hur barn är, åt Simons påhitt, åt dotterns mycket logiskt dragna slutsats av den lilla info hon hade fått.
Jag: Nä det var så att han kom och skulle mysa med oss i vår säng en morgon, och så la han sig under täcket, och fes. Han har en lite stökig mage då och då, han är sån, men den här gången var det annorlunda. Jag kunde inte ligga kvar, och då är inte jag den som går upp så lätt men det där … det var nåt annat. Det gick inte att andas.
Av den händelsen kom det sig alltså att en stackars flicka på förskolan trodde att jag hade dött. Att Simon gasat ihjäl sin mor, liksom.
Det här var ett av Simons snällare hyss, ett han rev av i fjällstugan i Kläppen samma kväll vi kom dit.
Vi hade som sagt precis kommit innanför dörren med all packning, och pojkarna inspekterade alla utrymmen i huset. Uppe på sovloftet, där Simon på studs stakade ut sitt revir, fanns en barnstol från Ikea. Du vet, den där som de flesta haft eller åtminstone sett på restaurang nån gång:
”Titta mamma, här finns en barnstol! Mamma, en barnstol, mamma! Titta!”
Jag tittade. Simon såg glad och nöjd ut: ”Den kan Adrian sitta i.”
”Nja, alltså den där stolen är för lite mindre barn än dig och Adrian,” svarade jag. ”Jag är inte ens säker på att Adrian får plats i den … och OM han kommer i den så kommer han nog inte ur den sen. Lek inte med den, den är inte våran och vi vill inte göra massa märken på väggarna.”
”Varför inte?”
”Därför att om vi gör massa märken på väggarna så blir familjen som äger huset inte glada och så får vi kanske inte hyra nåt mer. Vi är rädda om andras saker.”
”Varför?”
”För att då är andra rädda om våra saker.”
Simon begrundade detta i en hel sekund innan han släppte stolen och gick vidare till att gräva fram en babysäng ur en garderob, packa upp sin tunnel som han krävt att få ta med sig hemifrån, hitta en lös golvbräda bakom soffan samt lite annat smått och gott som man inte vill ta fram.
Björn och jag packade upp, och sen började vi med maten medan pojkarna lekte på loftet. Efter en stund kom Simon ner själv, och efter en liten stund till ropade Adrian på mig. Han var inte arg eller ledsen, det lät mer som ett ganska lugnt titta-vad-jag-har-hittat-rop.
”Jag kan inte komma till dig nu Adrian, jag lagar mat.”
Det var tyst ett ögonblick, sen ropade han igen. ”Mamma? Mamma …!”
”Adrian, ni får leka själva nu, vi lagar mat,” svarade Björn mer bestämt.
”Men …” kom det från pojken på loftet. ”Hallå! Jag … jag sitter fast.”
Jag la ifrån mig vad jag hade för händer och gick uppför den branta lofttrappan. Där uppe satt Adrian i barnstolen, fastspänd med remmar och allt. Helt fritt på golvet, där fanns ingenting i närheten som han kunnat klättra på så han måste verkligen han ansträngt sig för att ta sig dit.
”Varför sitter du där,” frågade jag och försökte att inte skratta högt. Adrian såg glad och bekymrad ut på samma gång.
”För att … faktiskt … att … att … faktiskt …” – sådär kan han låta ganska länge, så jag började försöka lirka ut honom. Då kom Simon.
”… faktiskt … att … att … Simon sa … äm, äm, Simon, Simon sa, äm, faktiskt …”
”Jag sa att han skulle sätta sig där!” ropade Simon lyckligt.
”Haha va? Jaha, så då gjorde du det, Adrian?”
”Ja!” svarade han lika lyckligt.
”Ville du se om det gick att sätta fast honom där, Simon?”
”Hehehe … ja.”
”Mhm, jo det gick ju. Hur ska vi få loss honom nu då, hade du tänkt?”
”Jag tänkte inte på det.”
Jag fick loss ungen i alla fall, efter en stunds lirkande, och när han väl var fri och jag rest stolen så skuttade Simon fram och tog tag i stolens framben. Han började skjuta den mot Adrian:
”Adrian, det här är en tvingarstol! Det är en speciell stol, få se om du kan sätta dig i den! Jag är inte säker på om du kan göra det igen.”
Det kändes som att titta på en repris av nåt man missat förut, och se pusselbitarna falla på plats. Och Adrian, uppdribblad på läktaren, svarade entusiastiskt med att börja klättra upp i stolen en gång till.
Simons jokerleende var så brett att mungiporna nästan möttes i nacken på honom.
En ensidig dialog – men dialog icke desto mindre – utspelar sig mellan oss och Simon, en lördagsmorgon före frukost. Simon är pigg, hungrig, och på gott humör.
Björn: ”Simon, vad vill du ha till frukost?”
Simon: ställer sig på huvud och fötter i soffan och springer på stället med fötterna.
Björn: ”Simon? Jag undrar vad du vill ha till frukost.”
Simon: lyfter upp sitt rufsiga huvud med ett joker face över ansiktet, och vänder blicken mot Adrian.
Jag: fångar Simon i luften, mitt i kattsprånget som skulle ha landat på Adrian. Jag tar hans ansikte mellan mina händer, tittar honom i ögonen: ”Simon. Frukost.”
Simon landar på fötterna, som den katt han nästan är, och steppar uppskruvat under tystnad bort mot trappan där han påbörjar nedstigningen på mage, med huvudet först och en hand och en fot mot väggen.
Jag följer efter på säkert avstånd. När han kommer ner i hallen reser han sig och kör riverdance* ut i köket – komplett med stela armar och viga skutt. Fötterna far över golvet så att de nästan blir suddiga.
”Vilken fart det är på dig, Simon! Snyggt!” hejar jag, speciellt som jag vet att här funkar det bara att driva på.
Simon stannar upp, och kontrollerar att han har min fulla uppmärksamhet. Sen klättrar han upp på pallen, lägger ena armen bakom ryggen som en stram kypare, och drar igång andra akten. Jag gör frukost under tiden som jag betraktar föreställningen.
Efter frukost får han ett återfall när Björn ber honom går upp och klä på sig. Fötterna börjar fara på honom igen och han rör sig över golvet som en flaska rör sig på en centrifugerande tvättmaskin. Björn håller fram en hand och styr om kursen mot trappan. Simon når sannolikt sina 10 000 steg innan han fått på sig byxorna den morgonen.
Sen gick vi ut; han hade massa energi över trots den starten.
*Riverdance, får du möjlighet att se dem på scen så ta den. Det är mäktigt. Vi var och såg dem i Globen nåt år efter att de slog igenom, se nedan:
Jag brukar vara ganska dålig på att skriva upp när pojkarna säger saker till mig som får mig att tänka ett extra varv, eller kväva ett gapskratt, men ibland lyckas jag ändå komma ihåg ordföljder och reflektioner tills samtalet är slut och det blir läge att skriva ner dem.
”Vad är det för sår du har där på näsan, Adrian?”
Adrian försöker titta på sin egen näsa, utan spegel.
”Var?”
”På nästippen. Där.”
”Jag ramlade på förskolan. Och slog mig på mitt knä.”
”Aha … Men vad gör såret på näsan då?”
”Faktiskt. Jag … Det kom ett sår på mitt knä, när jag ramlade. Och sen åkte det in i kroppen. … Och sen åkte det genom kroppen hela vägen …” – Adrian visar med handen – ”… och så kom det ut här.” Han pekar på näsan.
Jag och pojkarna busar i studsmattan. Simon blåser mig på magen med sin tomma bubbelpistol eftersom jag är varm och ligger ner och vilar ett par sekunder.
”Jag blåser dig här mamma.”
”Mm.”
Han drar i min tröja, verkar leta efter nåt på mig: ”Var är den…? Där!”
”Vad?”
”Bla bla chickling.”
”Kittling eller kyckling?”
”Kyckling, den som ser ut som tuggad kyckling.”
”Hahah … va? Tuggad kyckling?”
”Haha ja, en prick som ser ut som kyckling som jag har ätit, och sen spottat ut. Titta där har du en till! Ska jag blåsa på den också?”
”Visst, mina tuggade kycklingar gillar det.”
”Vad tänker du på Simon? Du ser så fundersam ut.”
”Ingenting. Jag får inga bilder i mitt huvud.”
Det är tidig morgon. Jag står och tvättar händerna i badrummet. Adrian presenterar sig kavat i dörröppningen, med ena handen bakom ryggen:
Adrian: ”Mamma. Berätta vad det är för dag idag.”
Adrian: ”Till mig.”
Adrian: ”Så att jag kan upplysa.”
Jag: ”Tisdag.”
Adrian: ”Nu ska jag upplysa dagen med min … med min … med min FICKLAMPA!” hojtar han och rycker fram sin lilla röda ficklampa från bakom ryggen.
Yes, så kom turen till mig att få det där samtalet vars budskap rinner som isvatten över ryggen.
“Lisa, tyvärr måste jag meddela att du är en av dem som måste lämna oss nu.”
Jag beundrar min chef, som hanterat det hela väldigt bra utifrån de förutsättningar han har. Det finns inga pengar; sist in, först ut. Det här kommer inte som en blixt från klar himmel, företaget har varit öppet med hur illa det är ställt (tack, corona) och vi visste att varsel var på gång, men jag hade ändå trott att jag skulle klara mig eftersom jag jobbar på en av få avdelningar som faktiskt går med vinst.
Hursomhelst, jag blev naturligtvis jätteledsen. Jag var arbetslös ganska länge ändå efter utbildningen och var så himla glad över det här jobbet. Ett perfekt jobb för mig, dessutom. Visst, jag fick inte göra allt jag hade velat, men det fanns utvecklingsmöjligheter i ett företag som strävar i framkant av mitt område. Det öppnade många dörrar för mig. Såklart blev jag ledsen, och det KAN hända att just NU är sämsta tillfället det här århundradet att förlora jobbet.
Jag fick det där samtalet den 2 november. Nu har jag repat mig. Fortfarande ledsen såklart, eftersom jag jobbar kvar till 16 december och det känns konstigt att jobba med vetskapen att inte få vara kvar, men det blir bättre.
Simon, min räddare
Hemma berättade jag för pojkarna att jag inte får vara kvar på jobbet, och att jag var lite ledsen för det. Jag berättade under middan, och de lyssnade och släppte det, så som barn gör. De har så att säga fullt upp med allt annat.
Den följande veckan jobbade jag inte så mycket, motivationen var i höjd med stövelkanten, och under den veckan började Simon hålla på med dumheter på förskolan. Personalen berättade att han kändes uppe i varv, frustrerad och uppskruvad, men det fick jag inte veta förrän i efterhand.
Så en hel vecka efter att jag fått sparken, så fick jag höra hur det var på förskolan* och jag hade ett snack med honom igen. Den här gången bara han och jag, när jag skulle lägga honom. Vi hade läst färdigt sagan, släckt lampan, och låg i hans säng och småpratade. Jag berättade samma sak igen, att jag inte får vara kvar på jobbet, att jag är ledsen över det, men att det inte är jobbets fel, och absolut inte familjens fel. Eller mitt.
“De vill att jag ska stanna, men de har inga pengar kvar,” sa jag pedagogiskt, vilket ledde till följdfrågor och en något mindre pedagogisk redogörelse för hur pengaflödet ser ut i samhället och varför jag vill ha betalt för att jobba (dvs för att kunna gå på simning med Simon).
Simon reagerade med att först bli väldigt arg på mitt jobb, och sen, när han fick klart för sig att det inte var jobbets fel, kastade han sig över mig och hetskramade, som för att skydda mig. Jag gjorde vad jag kunde för att lugna honom, vilket bara det är en komplicerad balansgång, och sa sedan att det finns en bra sak med det här ändå.
“Vaddå?”
“Jo, jag kommer att ha mera tid till er. Då kan du få vara hemma från förskolan nån gång ibland utan att du är sjuk, och så gör vi roliga saker tillsammans bara du och jag. Och en annan dag gör jag likadant med Adrian.”
Det här är någonting som jag vet att Simon tycker mycket om, “bara du och jag”, och jag ser själv fram emot det.
Morgonen därpå, när jag väckte honom, sa han att jag måste skynda mig till jobbet.
“Måste jag skynda mig till jobbet? Jasså, varför det?”
“Så att du kan ta hand om kunderna.”
“Mhm?”
“Ja, så att ni får pengar. Så att du kan få vara kvar på ditt jobb.”
Åh, hjärtat mitt! Så logiskt, så enkelt, så rätt egentligen. Han hade tänkt ut en lösning på mitt problem; han skulle hjälpa mig att komma i tid. Men … känslan, du vet, när barnet försöker ta ansvar för dig, föräldern. Det bar mig emot att på ett mjukt sätt behöva förklara att det var en superbra idé, om det inte hade varit för att jobbet redan hade bestämt sig och att vi säljer tjänster, inte varor; pengarna kommer in långt senare än säljögonblicket.
”Älskling, det är ingen fara med mig, det här kommer att gå bra ändå ska du se. Men du, tänk på att vi kommer kunna ha egna dagar tillsammans istället, bara du och jag, under tiden” sa jag finurligt. Simon log, gav mig en kort kram, studsade upp ur sängen och hojtade ”FRUKOST!!”.
Det blev lugnare igen på förskolan efter det, och som vanligt är jag inte helt säker på vad som åstadkom förändringen åt vare sig ena eller andra hållet.
Varsågod, i brist på passande bilder visar jag en skittråkig bild. Passar i och för sig utmärkt till känslan över den här hösten.
*Det är inte förskolans fel, Simons dagsform kan variera väldigt och det krävs ett par dagar för att avgöra en generell förändring.
Mardrömmen: Min känslige och nu tonårige son skickar mig en länk till ett av mina gamla blogginlägg, med kommentaren ”hur kunde du?”
Gammal bild.
Jag har funderat på det här med hur mycket av och om barnen jag delar med mig av här. Det finns saker ibland som jag skulle vilja (och kanske också behöva) berätta, men jag gör det inte av rädsla för att kränka deras integritet. Jag menar, de blir ju bara äldre och jag märker att jag blir mer återhållsam med detaljer och sådant som kan tänkas svårförklarat för dem när de blir äldre. Nu handlar den här bloggen inte om dem så mycket som den handlar om mig, men hur jag reagerar och mår står i stark relation till resten av familjen naturligtvis.
Mainstream eller icke mainstream
Ju äldre pojkarna blir, desto mer väljer jag bort att dela deras allvarligare sidor. Jag måste aktivt fråga mig själv om jag kan stå för det jag skriver nu även om 10 år, när de har hittat bloggen och läst här och var. Än så länge är det lugnt på den fronten, men Simon börjar bli stor nu – ok, SÅ stor är man inte när man är 5,5 år, men han har integritet så att det räcker och blir över för ett helt liv – och Adrian krymper inte direkt.
På senaste tiden har vi till exempel funderat extra mycket på hur Simon fungerar som person. Han simmar som bekant inte i den main stream som Adrian så lätt plaskar runt i, och det finns fortfarande stunder när vår förvirring når nya höjder över havet. Det känns ibland tungt att var och varannan dag ha samtal med förskolepersonalen om olika situationer där de också står och kliar sig i huvudet och inte riktigt vet hur de ska göra. Därunder ruvar svarta känslor över att vi inte lyckas hjälpa honom att hitta sin väg, men vi jobbar på det allt vi kan, och han kommer ju bli vuxen han med.
Mer än så kan jag inte berätta om det utan att känna att jag kränker hans integritet alldeles, trots att det bitvis såklart påverkar mig oerhört – jag är ju mor, hans påhitt är mina på sätt och vis.
Jag är inte den enda
Såna här tankar är inget annat än sunt förnuft, och jag snubblade över en annan bloggare här i veckan som reflekterat över precis samma sak:
”Dom är små människor och jag har stor respekt för deras integritet. Jag skulle aldrig dela exempelvis Selmas innersta tankar, som det ju finns väldigt mycket av när man är sju år gammal. Att dela sin vardag med små barn som fortfarande har blöja är ju mestadels den andra förälders vardag lik, ni vet, äta, sova, byta blöja, mata, vagga, potträna o.s.v.” Källa: http://lindablom.se/2020/may/ett-avslutat-kapitel-eller-ej.html
Författaren Linda verkar ha tappat bloggen, men skriver ändå att hon saknar den. Såklart att hon gör, det skulle jag också göra, så det gäller att hitta en neutral väg framåt i tid. Jag kan med andra ord fortfarande inte skriva om allt jag skulle vilja, men det är en del av priset att betala när man driver en blogg som handlar om fler än en själv.
Vi har ett bra sätt att hantera leksaksaffärer, som jag är oerhört nöjd med – än så länge, i alla fall.
Vi brukar inte tillbringa astronomiska mängder tid i butiker tillsammans med barnen, men ibland är det liksom svårt att göra annorlunda och barnen kommunicerar ofta och livligt att de vill ha grejer. Då brukar jag alltid be att få titta på saken i fråga, kanske byta ett par ord med monsieur om varför den är så bra, och sen säger jag nej.
Jag säger inte “nej, vi ska inte ha nånting, lägg tillbaka den” och hoppas att detta ska accepteras – det var trots allt det sista jag sa innan vi gick in i butiken – för jag vet att om jag lägger fram det på det sättet så får jag en arg unge (nuförtiden, ska tilläggas; förr gick även det bra).
Jag säger “vänta så ska jag ta fram telefonen, så tar vi en bild på den och lägger den på din önskelista”.
Simon poserar med en handdocka.
Det här betyder förstås “nej, vi ska inte ha nånting, lägg tillbaka den”, men med den twisten att jag, när det blir dags för födelsedag eller jul eller nåt, har ett helt bildbibliotek med prylar som ungen SAGT att han vill ha.
Jag säger “jag” här, men Björn och jag gör likadant. Både Simon och Adrian, trots att de är 3,5 och 5 år, accepterar glatt alternativet med mobilbilden och rusar spänt vidare till nästa grej som de vill sätta upp på sin önskelista.
Vad som hamnar på önskelistan hänger på dagsformen; Simon har bland annat papptallrikar på sin.
Det här bildbiblioteket som byggs upp blir förstås ganska omfattande, så när det börjar närma sig födelsedag kan vi titta igenom det lite tillsammans och försöka rensa, men det enklaste är att göra en utflykt på tu man hand till en leksaksaffär och gå igenom den. För det är ju så med barn, att det som är roligt denna vecka är passerat nästa vecka osv. Mycket av det som hamnar på den meterlånga listan är ändå inaktuellt när det väl blir dags.
Utflykt till leksaksaffär
I torsdags förra veckan gjorde jag och Adrian en liten utflykt till en möbelaffär. Anledningen var att jag skulle kolla kvalitén på en bokhylla vi funderar på, och Adrian följde med eftersom det blir lugnast att sära på barnen på eftermiddagarna. Dessutom gillar han att följa med mig, ”bara vi två”.
Själva möbelaffären gick jättefort, så jag föreslog att vi skulle gå in i den leksaksaffär som ligger vägg i vägg. Adrian lyste upp som en sol och så släntrade vi runt därinne och fotade prylar till önskelistan.
Adrian har svårare att släppa det han hittar. Inte så att han blir upprörd; det tar bara längre tid.
Sedan den kvällen bad Simon regelbundet, dvs flera gånger om dan, att han och jag också skulle åka till en leksaksaffär och titta. Bara han och jag. Så i måndags efter förskolan tog vi cykeln till centrum igen, och jag tror vi fotade halva deras sortiment.
”Den, och den, och den där. Har du tagit bild, mamma?”
”Men du, vad är det där för nåt?” ”Vet inte, men jag vill ha den på min önskelista.” ”Ok.”
Jag fyllde år i söndags, men det lyckades jag glömma bort flera gånger. Särskilt som vi hade barnvakt i lördags och var ute på ståhej (haha, ”ståhej”, hehe) i Stockholms hjärta.
Sommar i Stockholm, alltså inne i stan, för mig, utspelar sig alltid mot Grönans glada bakgrundsbrus av bergochdalbanor och falsettskrikande tonåringar. Jag tänkte på det i lördags kväll, när jag och Björn satt i solen uppe på SUS. Blicken föll på Grönan, och av gammal vana väntade jag på att Fritt Fall-åkarna skulle hissas upp mot toppen. Ingenting rörde sig. Inga fria fall, inga bergochdalbanor, inga snurrgungor, inga skrik. Stockholm känns inte direkt dött, men nedsövt; det är liksom inte trångt nånstans i år, man får bord och sittplatser och blir inte nekad för att det är för fullt – i alla fall inte där jag varit – men i ärlighetens namn, jag har inte varit mycket i stan i sommar å andra sidan.
Frontalkrock med verkligheten
I söndags hände det. Min födelsedag. Jag ägnade det en flyktig tanke efter utekvällen med Björn – begreppet ”utekväll” har för övrigt genomgått en omdefinition de senaste åren och återfått sin betydelse från mina tidiga tonår, dvs ”hemma igen till nio” – men det fanns inte kvar på morgonen. Nix, på morgonen var jag helt upptagen i en av mina futuristiska drömmar – denna gång gällde det tidsresor på pendeltågsspåret – och fattade inte vad det var för trassel och oväsen som pågick vid vår sovrumsdörr.
Min första instinkt, efter att ha fattat var jag var och under vilken tidsepok, var att skylla på Björn. Jag hörde ju hans röst, så varför pågick detta fortfarande, vad var det som var så svårt? Sluta för helvete. Jag skulle precis kliva upp på fel fot och ta strid, när hela det primitiva mentala maskineri som är min hjärna i limbot mellan dröm och vakenhet skar sig och hackade när minnet drog i nödbromsen.
Bakom allt kaos, under oväsendet och i spillrorna av mitt förnuft efter frontalkrocken med verkligheten, hördes något. Det påminde om en melodi på samma sätt som en treårsteckning från förskolan påminner om ”en drake som äter hallon ur sin matskål med sina drakungar som heter Wacko, Racko och Wocko”, men ändå.
Det tog inte många sekunder till innan jag vågade öppna ögonen och fatta att jag hade sovit hela natten och blivit väckt, alltså VÄCKT, av ja må hon leva. Det har nog aldrig hänt förut.
Underbara barn
Simon verkar gilla födelsedagar. Inte Adrians då, men annars. Han var så himla fin och go med mig den dagen, trots de vanliga motgångarna – framför allt (åter)upptäckten av att samma regler gäller för alla och att han inte står över dem – så for han inte ut mot mig som han brukar. Istället byggde han ett naturkonstverk i min handflata under förmiddagen.
”Jag är snäll mot dig idag eftersom det är din födelsedag,” sa han mysigt när jag började få ont om plats i handen och kommenterade hur snäll han var och hur glad jag blev.
