Pojkarna är ute själva!

Det är så fint att pojkarna klarar sig lite bättre själva nuförtiden. Jag säger det och menar det, men det är inte riktigt som det låter ändå.

Sedan kanske 2 månader nu, är de ute och leker runt huset på egen hand. Låter det som en baggis? Du, det är en milstolpe i föräldraskapet. Det är typ lika stort som när barnet lär sig gå självt, och man kan räta på ryggen på lekplatsen. Jag och Björn kan vara kvar inne nu, men vi har hela tiden koll på att vi hör dem och var de är. Det här har sitt pris, såklart. 

Ingen tidsvinst

För det första är det svårt att få nåt vettigt gjort inne, eftersom man hela tiden lyssnar och kastar blickar genom fönstret. Det har lett till att jag fått iaktta dem utan att de nödvändigtvis vetat om att jag sett dem, vilket varit intressant eftersom vår närvaro såklart påverkar hur de beter sig. På gott och ont. 

Slagsmål

För det andra så ryker pojkarna såklart ihop med jämna mellanrum, och då tar det längre tid för oss att bryta det eftersom vi har en viss sträcka att tillryggalägga – där det ingår skarpa kurvor i hala strumpor samt skomomentet – innan vi hinner fram. Till följd av detta har de haft fritt fram att puckla på varann med grova pinnar, sparkas, rivas och kasta prylar på varann under tiden mellan mitt eller Björns arga varningsrop till att vi faktiskt kan lägga vantarna på dagens vapen. 

Tummade regler

För det tredje, så kostar det i tummande på regler. Alltså, ibland har jag sett vad de gjort, och tänkt att näää, jag orkar inte ta det här. Jag tar det om de ser mig, annars kan det vara. Istället tar jag fram mobilen och tar en bild. 

Här har vi Adrian som tagit locket av trälådan med uteleksaker, lagt den i vår buxbom och satt sig på den som en flotte:

Och här har vi Simon som organiserat upp skottkärran i trädet, och Adrian som tömmer den för att de ska få komma in:

Jag fick alltså anledning att uttala meningen “Vill ni komma in? Då får ni ta ner skottkärran ur trädet först.” – Fast det var mer en kul bonus snarare än en kostnad i sammanhanget.

Osäker på om päronträdet håller med om det.

Hyss

Det har förekommit en del värre hyss än ovan. Ett av de värre var när Adrian anföll en förbipasserande kvinna med stor hund på gångvägen med blomsprutan. Då for jag ut i strumporna. Det ska sägas, till Adrians försvar, att han fascinerande grundligt felbedömde situationen och trodde att kvinnan var med på det – men det hjälper ju inte om hunden hade blivit rädd och bitit. Kvinnan blev arg och skällde på honom, och även om det var en väldigt jobbig upplevelse för Adrian (och mig) så är jag glad att hon reagerade så starkt och visade det. Man ska vara försiktig med hundar man inte känner, den läxan MÅSTE läras. 

Adrian lär sig fortfarande i hårda smällar, som den med hunden, men Simons hyss har blivit mer … hemliga. Han har blivit bättre på att mörka dem, och han talar inte alltid sanning när jag frågar honom om dem. Det kommer bli klurigt framöver, det där. 

Simons 7-årsdag på påskdagen i år

Simon fyller 7 år

Idag fyller Simon 7 år. Både han och Adrian är friska nu, jag hostar fortfarande eländigt och Björn är jätteförkyld. Mamma är bortrest till sin syster, min bror är frisk men både sambon och dottern är sjuka, så det har bara varit vi här idag. Björn har kämpat med en glasstårta i 2 dagar – den måste frysas i omgångar – så lite fest har vi haft ändå. 

Dessutom har vi haft varmt och vackert väder idag, 14°, och imorgon ska det tydligen bli ännu varmare. Vi har varit ute utan att gå hemifrån större delen av dagen. Pojkarna har hoppat studsmatta i t-shirt och shorts, jag har klippt lavendeln och buxbom.

Om en vecka är det kalas. Eftersom Adrian hade sitt på leklandet så vill Simon också det så det där träningspasset har vi fortfarande framför oss. Fler föräldrar än vi har anammat trenden, och det är härligt att se att de måst kämpa på samma sätt som vi gjorde sist.

Jag skriver inte så mycket om pojkarnas personliga grejer längre – av uppenbara anledningar (dvs deras integritet) – men här händer mycket saker. 

7-åring!

Simon har vuxit mycket som person det senaste året, vilket hans lärare håller med om. I början i förskoleklassen, i höstas alltså, var det lite slirigt i kurvorna – han svarade sin lärare ohövligt, bland annat – men sen efter ett tag så lugnade han ner sig. Nu är han trygg i skolan, och jag tror att han möts av mycket uppmuntran för allt sitt vetande om saker och ting. 

Han kan inte läsa själv riktigt än, men han är på god väg. Han tycker mycket om när vi läser för honom om kvällarna, men där Adrian helst sätter en Asterix eller Barbapapa i händerna på oss, där släpper Simon sina uppslagsböcker med en duns i famnen. “Uppslagsbok” är kanske att ta i, det är i format avsett för yngre barn, men även jag och Björn lär oss saker när vi läser i dem och Simon kan det mesta som står däri vid det här laget. 

Boken om djur är väldigt välanvänd, jag rekommenderar den starkt*. Den andra är också bra, men inget slår väl djur.

När det är dags att sova får han lyssna på saga i sin högtalare, och det somnar han till. Han ber ofta om Historierummet i Barnradion, vilket är P3 Historia i barnformat och en vansinnigt entonig grej i jämförelse, och nu har han hört det så många gånger att han kan dela med sig av det i skolan som om det var någonting som alla visste. 

Simons poddlista senaste halvåret

  • Historierummet i Barnradion
  • Uppfinnarklubben med Johnny och Bengt
  • Juniornyheter

Det ska sägas att i och med att han hört det mesta av det där så många gånger, tillsammans med entonigt framförande i vissa fall, gör det att han somnar ganska fort. Historierummet i Barnradion är kanske avsett för just det ändamålet, vad vet jag.

Glad Påsk!

En sista bild på glasstårtan, samt ett citat på sängkanten från Simon:

”Alla dagar med sånt här väder är bra dagar, ifall det inte är nån annans födelsedag förstås.”

Jordgubbe/citron/choklad/maräng


*Ej sponsrat.