Prolog
Jag har jag berättat förr om vad vi har haft för inställning till godis för pojkarna – dvs inte en bit före 3 år och sen väldigt begränsat* – men också att vi mycket väl fattat att den inställningen inte kan bära för evigt. De blir äldre, det kommer födelsedagskalas och andra tillställningar där det vore både svårt att kontrollera och svårt att motivera att de inte ska få, när “alla andra” faktiskt får.
Nu har de plockat upp det här med lördagsgodis. Det pratas väl i barngruppen, antar jag, och alla föräldrar är inte lika återhållsamma som vi varit (var och en gör på sitt sätt naturligtvis, och vi valde såhär) så godis har blivit nåt de liksom inte bara glömmer bort. Så då kapitulerar vi.
Inte släpper vi alla hämningar – men lördagsgodis? Javisst.
Godishysteri & lördagsgodis
Simon sockertrippar fort på sitt godis och han har ingen botten heller. Adrian däremot blir mätt på sitt efter ett tag och vill spara till nästa helg, vilket leder till att han ofta har mer än Simon eftersom han har sparat. Den som spar, han har. Då lirkar Simon med sin bror och kommer med det ena erbjudandet efter det andra, bara Adrian ger honom en godis. Och Adrian låter sig övertalas, så att Simon får vara hans hund och äta ur hans hand och allt vad de har för sig.
Nu är det så här att jag ogärna ger just Simon godis, av ovan nämnda anledningar men också för att han blir så speedad. Det blir stökigt – eller nej, det blir stökigaRE, rörigare och mer högljutt än vanligt och då utgår vi inte från en lugn stabil nollpunkt direkt.
Här är apropå det en underbar video från ett konto jag följer på Insta. Igenkänningsfaktor på hög nivå:
Den genialiska idén
Då hände det. En idé, kläckt av Björn förra lördagen innan vi ens gått upp, som kom i självsvängning och utvecklade sig nästan på egen hand till ett förhållningssätt som vi nu ska testa ett tag, och se om det funkar för oss.
Det började med en länk från Lifehacker, en tipslista om att lära barnen “basic life skills” och i vilken ålder det är rimligt att lära dem vad.
För att sammanfatta, så listar de för åldern 4-5 år bland annat
- knyta skorna
- cykla
- tömma och ta ut soppåsen
- röja på bordet
- tömma diskmaskinen
- simma
- bära hem mat och ställa på sin plats hemma
För åldern 6-8 år listar de bland annat
- göra sitt eget mellanmål
- bada/duscha på egen hand
- ställa in i diskmaskinen
- lära sig klockan
- vika tvätt
- skära sitt eget käk
- grundläggande pengahantering; spara, spendera, skänka
Det finns fler grejer på listan, det här är ett urval. Det kan för övrigt verka oklart varför man lär sig plocka ur diskmaskinen 1-2 år innan man lär sig plocka in i den, men vad vet jag. Det är kanske jättestor skillnad. Såna här listor ska nog ses mer som en fingervisning, för inspiration.
Introduktion av konceptet att hjälpa till hemma
Hursomhelst. Förra lördagen, då. Redan före frukost klargjorde jag för pojkarna att från och med denna stund, så gör vi så att innan vi ser på film före maten så ska de, förutom att gå på toa och tvätta händerna i vanlig ordning, och plocka upp sina ytterkläder från golvet i hallen, också duka bordet.
“Det är ju bara tallrikar, glas och bestick, och om ni hjälps åt så går det fort,” sa jag med en axelryckning. Till min förvåning köpte de det, kanske för att jag grundade med att berätta om listan och att de är stora nog att klara av att duka bordet nu.
Motivation för att hjälpa till hemma
Under dagen slog det mig att även om de är kapabla att lära sig både det ena och det andra, så kommer “arbetsuppgifter” hemma i bästa fall bara att vara intressant under inlärningen. Anledningen till att vi får dem att plocka upp sina kläder i hallen, ta undan sina tallrikar efter maten och annat sånt där, är att vi håller nåt de vill ha i gisslan.
“Jag kommer inte att sätta på filmen förrän du har plockat upp dina grejer i hallen, det bara är så. Sen väljer ju DU om du vill se på film eller inte,” – så låter det ofta strax innan middan här hemma. Några gånger har de synat oss, och de gångerna har vi envisats. Det kostar mycket ett par gånger, men sen är det etablerat och idag är det här nästan aldrig en diskussion – bara påminnelse.
Men att sortera tvätten? Gå ut med soporna? Att hjälpa till hemma med saker som inte hänger ihop med deras egna prylar eller generell hygien? Det kommer bli svårare. De behöver en morot, en anledning, en belöning av något slag. Något som känns relevant för dem.
Poäng
Om vi inte vill ge dem lördagsgodis, men inte heller kan neka dem, så kan de få jobba för det genom att hjälpa till hemma. Så här; vi ger dem 3 godisbitar** på lördagar efter mellis, oavsett vad. Sen kan de få tjäna ihop poäng hemma under hela veckan, som de kan byta in mot fler godisbitar på lördagen. Vi måste ha ett godistak, annars kan det här gå överstyr (dvs, Simon kommer flyga fram som en raket till månen och vi måste städa upp kraschen), och de poäng som blir över kan sparas eller bytas in mot mynt.
Nu återstod att sätta valutan;
- Hur många godisar är en poäng värd?
- Motsvarar poängen faktiska godisbitar eller godisvikt, i gram? Det vore rimligare.
- Hur mycket pengar är en poäng?
Barnen är helt med på detta, de är eld och lågor – godis har gärna den effekten. I söndags bad de återkommande om jobb de kunde göra för att tjäna poäng, och Simon gjorde en lista som han tejpade upp på kylskåpet. Den listan är tre A4 lång, han tänker sig uppenbarligen att han ska tjäna ihop så han kan bada i godis.
Utvärdering kommer
Vi får se hur det går. Den här veckan har de jobbat lite här och var, viljan att hjälpa till hemma har gått både upp och ner, men de är fortfarande väldigt positiva till det.
Jag återkommer med systemet i sin helhet när det är inkört. Det blir bra att skriva ner det, så har vi nåt att förhålla oss till om vi skulle bli osäkra.
*och, för övrigt, att vi som tack för besväret aldrig har fått ta ett vredesutbrott vid godishyllan i en mataffär.
**Ja, det kan tyckas lite men det är relativt; de är vana vid att inte få alls men ibland får de ett par stycken.
1 thought on “Få barnen att hjälpa till hemma, med poängsystem”