Inlägg från hösten som försvann.
Simon får veckopeng
Simon har börjat få veckopeng. Vi valde att gå på skolår och inte ålder, och upplyste pojkarna om att när man börjar i ettan så får man veckopeng.
Det var en del funderingar kring summan, men Björn googlade fram nåt slags snittsumma hämtat från diverse källor och vi landade på 25 kr. Jag tyckte det var för mycket. Jag fick 7 kr när jag var 7 år – och visst, inflationen, men jag minns vad de där pengarna räckte till. De räckte till en och en halv LITEN mentos-rulle. 25 kr räcker till två och en halv STOR mentos-rulle. Och ja, mentos-rullar är den lämpliga referensen här.
Med det sagt så var det tydligen viktigt att vi prickade marknadssnittet, och … ja. Simon är rik. Han ÄR rik, för att vara 7 år. Jag menar, han jobbade ihop ett poäng eller två i veckan och hade därmed råd med en stor påse lördagsgodis (kostar 26 kr) på lördagarna.
Det är inte helt utan motprestation, vill jag tillägga. Om Simon vill ha sin veckopeng måste han städa sitt rum först. Ibland glömmer han det, ibland väljer han bort det, men oftast städar han. Vissa helger blir han utan veckopeng pga vansinnigt stök på rummet, men han accepterar det.
Och hur ställer sig Adrian till det här med att Simon får veckopeng och inte han? Jo, han tar det. Det var lite gnissel i början, men han körde vidare på samma system som vi haft det senaste året och han hade ofta ett par mynt att köpa en och annan grej för ibland.
Och sen sköt jag mig själv i foten
Jag inser, såhär i efterhand, att jag kanske inte gjorde pojkarna någon tjänst när jag ville uppmuntra dem att ta bättre hand om sina leksaker, och föreslog att de skulle rensa ut och sälja på Tradera.
De rensade, jag sålde, och vips sprang de omkring i leksaksaffären med flera hundra var att spendera hur de ville. Jo, för Björn hade läst att man SKA låta dem göra dåliga köp, det är en del i processen att lära sig värdet av pengar. Det är oerhört svårt att bita sig i tungan och hålla inne med sina åsikter ibland, ska du veta. Galet svårt.
Nackdelen här, när de sålde gamla grejer de inte ville ha kvar, blev att de inte behövde anstränga sig för att få pengar. Det var ju jag som gjorde jobbet med att lägga upp annonserna. De hade däremot stenkoll på vad de försökte sälja, och frågade mig hur det gick med annonserna. De fick vara med och packa sakerna när de skulle skickas också, men ändå.
När de har pengar kan de tillbringa flera timmar i leksaksaffären. De klämmer, känner efter, överväger, velar, går fram och tillbaka mellan saker och frågar ideligen “har jag råd med den här?”.
Jag och Björn kan hela sortimentet utantill vid det här laget. Det är inte så skoj som det låter, men det är ändå himla intressant att lyssna på hur tankarna går. En gång gick Adrian omkring i mataffären och lärde sig vad mat kostar, för att han hade 10 kr och ville köpa något gott för dem. Det slutade med ett paket mariekex (6 kr), ett riktigt klipp i sammanhanget och han var så nöjd.
Poänginflation
Ett annat resultat av utrensandet blev att barnen helt tappade intresset för att tjäna poäng hemma. Poängen förlorade sitt värde, pojkarna blev för bekväma för att jobba för sina pengar. Nu har det gått flera veckor sedan den senaste intjänade poängen, och det är ju synd förstås.
För några veckor sen hade båda pojkarna så mycket pengar att de tog med mig till Willys och köpte lösgodis för 74 respektive 108 kr. Det är svinmycket godis. Och när man har så mycket godis, vad ska man då tjäna poäng till?
Husreglerna kvarstår
Oavsett vem som betalat för godiset så får de bara äta på lördagseftermiddagar. Och oavsett vems pengar som betalar leksaken så får de fortfarande inte köpa hårda leksakssvärd och/eller -skjutvapen. Och man får inte köpa eller sälja vad som helst för sina pengar. Exempel på transaktioner som ägt rum för både första och toksista gången:
- Simon tog betalt av Adrian för att vara snäll. Allmänt snäll, alltså. En stund. Pengarna hann dock aldrig byta ägare.
- Adrian betalade Simon för att städa upp utspridda pappkassar i hans ställe. 7 kr kostade det. Båda var jättenöjda.
Det har varit en lite vinglig start, men vi lär oss vartefter. Det gör även pojkarna. Sakta men säkert, måste jag tillägga. Jag kan känna att särskilt Adrian är lite ung för att hantera stora summor pengar och han behöver lite mer vägledning … men det gör uppenbarligen även Simon. Tss, ta betalt för att bete sig som folk … men kreativt ändå, det ska han ha.
