Milstolpen vid sju år
Jag tar det baklänges och börjar med det viktigaste först; igår var första dagen NÅGONSIN som jag och Björn kunde sitta stilla i skuggan och mysa och pyssla med vårt, i princip hela dagen, trots att det var helg och båda pojkarna var hemma i trädgården.
Sju år. Lite drygt sju år tog det, och det är med andra ord ännu en milstolpe i familjearkivet.
Det är så vansinnigt varmt…! Vi tog tagit fram den uppblåsbara poolen, fyllde den och smörjde in barnen. Jag la fram badkläder och handdukar och pojkarna skrek, sprang, badade och hoppade hela dagen. Visst, de rök ihop några korta gånger, såklart att de gjorde, men inget som resulterade i utvisning eller tappat intresse. En längre paus gjordes då de försvann upp i Simons rum och satt tysta och byggde lego medan de lyssnade på Sean Banan på hög volym, vilket vi slapp lyssna så mycket på eftersom vi fortfarande satt ute under paviljongen och trivdes.
Det var magiskt. Framåt eftermiddan började jag våga kommentera det utan att vara rädd att jinxa det, för då var redan rekordet slaget för länge sen. Större delen av dagen präglades av fascinerad misstro; kan det verkligen vara såhär?
Sen rev de visserligen av ett hyss på kvällen där Adrian, på Simons instruktioner, byggde ett torn av kuddar under vårt vidöppna sovrumsfönster. Sen klättrade han upp på det, och stod där och kastade upp saker på fönsterrutan så att det syntes underifrån där Simon stod.
Det kostade dem efterrätten, men jag tror de tyckte att det var värt det. I vanliga fall skulle det ha varit mardrömsmaterial för mig, men … antingen är det för ruskigt för att jag ska kunna ta in vidden av det, eller så blev jag på riktigt inte så orolig som jag tycker att jag borde, eftersom jag vet att risken att han skulle ha ramlat var liten. Men ändå. Nu har vi sagt att vi inte kan öppna fönstren på det sättet nånsin mer, och i och med det så kan det aldrig hända igen.
Midsommar 2022
Vi skulle ha åkt till en herrgård bortåt Strängnäs till, för att fira med två av Björns kompisar med familjer. Tyvärr visade det sig att ena kompisen blev sjuk och den andra kompisens son blev sjuk, så vi firade i närheten av oss istället.
Vi dansade långdans, alla traditionella obligatoriska danserna utom Raketen och nån till. Vi gav upp strax innan dansens slut eftersom det blev så galet varmt. Jag kom till 9 ringar av folk runt stången innan jag tappade räkningen, och jag är säker på att det var flera till. Men det var roligt, och framför allt är det nåt vi gör för barnens skull. Midsommar tycker jag känns mer magisk än julafton, även om de är svåra att jämföra förstås. Ett barn kommer välja julafton alla gånger eftersom där bjuds på presenter, men vad är lättast att tro på; midsommarnattsälvor på blomsterängar eller flygande renar? Jag har alltid valt älvorna.
