Den av mina vänner som jag känt allra längst, sen vi var 12 år, fyllde 40 i december förra året. Hon älskar sommaren, så i kombination med Covid-restriktioner valde de att flytta fram festen ett halvår.
De har flyttat till en annan stad inte långt från Stockholm, och byggt ett hus där. Deras barn är äldre än våra, så för att ge dem något att se fram emot mitt i allt lämna-alla-kompisar/byta-skola, som naturligtvis inte kändes så kul, så lovade de sonen ett attefallshus och dottern en hund.
Hennes 40-årsfest var mitt första besök i det nya huset, och till och med såhär en vecka eller två senare så har jag ännu inte hämtat mig från deras badrum. Det var som på ett riktigt bra hotell. Jag vill ha ett likadant.
Ett stort trädäck med pool och bastuhus är förstås sagolikt, även om det inte är någonting jag själv drömmer om. Jag föreställer mig att det innebär en hel del pyssel att hålla efter, och jag är inte säker på att jag skulle vilja göra det i längden. Men min väns nya hus är icke desto mindre ett drömhus ur i princip alla avseenden.
”Det känns som att du har hittat ditt paradis här,” sa jag efter att rundturen nått sitt slut. Hon gav det viss eftertanke innan hos svarade att ja, så är det nog. Jag är så imponerad. Av hela projektet att bygga sitt drömhus förstås, men mest av det här att fortsätta söka – och finna – sitt paradis. Det är det inte alla som gör.
Inte för att jag själv vantrivs på något vis, det vill jag bara tillägga, men det är inte samma sak. Det här handlar om att finna sin Plats, inte bara en bra plats eller en plats där man kan vara lycklig. Det är, som sagt, inte samma sak och jag är så glad för hennes skull.