Kusinens kalas på leklandet; ännu en barnsuccé/föräldrastress-smocka

Det är lite av ett tema på sista tiden, det här med barnkalasmardrömmen på Leos lekland. Jag menar, dels har vi Adrians kalas, Simons kalas, det kalas som Adrian var bjuden på och där jag efteråt hittade pappan djupt ihopsjunken på en pall och såg helt färdig ut när jag kom och ville höra hur det hade gått för dem. “Jo men bra,” sa han, men det såg inte helt bra ut. Han såg ut som nån som sitter och tänker “vad fan var det som hände?” om och om igen.

Sen har vi kusin Eltons kalas som gick av stapeln för nån vecka sen. Jag vet inte vad det är som gör det, men faktum är att även om man har hört – eller i det här fallet sett med egna ögon – hur rörigt det kan bli, så känns det ändå spontant som att … “hur svårt kan det vara?” Det är som om sammanhanget gör det svårt att ta den föräldrastress som kommer på köpet på allvar.

Eltons kalas

Barnkalas = föräldrastress
Discorummet utan musik (precis som alla kalasrum), lysrörsbelysning, och ljudnivå i klass med blåvalarnas sång på grund av fascinerande usel akustik.

Elton var helnöjd med sitt kalas, vilket är precis vad som räknas, men stressnivån hos hans föräldrar gick nästan att ta på. Hans far gjorde vad han kunde för att hålla kursen, men han såg skärrad ut mot slutet. Hans mor, dvs min kusin, var så frustrerad, uppjagad och förbannad när det var över att hon hade svårt att sitta still. 

“Fy faan alltså!” utbrast hon när hon hittade oss där vi satt i cafédelen medan barnen sprang som aldrig förr. “Helvete!!”

Ja. Helvete. Och det hade varit oerhört rörigt, de hade inte haft en chans. Vi sa det att om vi nånsin skulle bli tvungna att göra det här igen så skulle vi be att få in glassbomben direkt, ingen väntan för de tar mycket god tid på sig att sno ihop glassbomben efter att man bett att de ska komma med den. Saft/popcorn i 5 minuter MAX, sen glass och sång, sen presenter och fri lek. Tar typ 20 min, inte mer. Det, och kräva – ja, kräva – av föräldrarna att vara kvar på plats och ta det egna ansvaret för sina barn för det är fan omöjligt att hålla reda på dem själv. 

I det här fallet hade min kusin fått jaga en tillfälligt föräldralös kalasdeltagare runt halva leklandet, och samtidigt tappat bort en annan tillfälligt föräldralös deltagare i minst 15 minuter. Sen fick hon klättra upp och plocka ner en tredje kalasdeltagare, likt en brandman som tar ner en katt ur ett träd, eftersom mamman bara stod nedanför utan att lyfta ett finger med hänvisning till fysisk begränsning. Bland annat.

Hon svor på att aldrig mer utsätta sig för nåt liknande. “Nästa gång är vi hemma i trädgården!”

Jag har avgett samma löfte, men jag är ändå inte så pigg på att vara hemma. Hellre … simhallen? Simon är lite inne på det. Han sa i bilen på väg hem från Eltons kalas att det hade varit roligt, men att på hans kalas så ville han nog vara på badhuset.

Kommentera