”Gör det i sommar”
Tandläkarens omdöme på Simons gaddar i våras var bland annat att om vi kunde sluta med nappen i sommar så skulle allt blir bra.
Vi har fasat ut den stegvis. Vi började med att gå in och plocka den ifrån honom när vi gick och la oss, så att han bara hade den när han skulle somna och en två timmar in på natten. Sen strök vi den ur middagsvilan, och ganska länge nu har han bara haft den när han ska somna på kvällen.
Men plåstret måste ändå rivas bort till slut. Han är van att sova utan napp, vi vet att han kan, men det är ändå en förändring och Simon är inget stort fan av just förändring.
Beslutet fattades …
För nån vecka sen fattade vi beslutet att vi har fasat ut nappen tillräckligt länge nu. Sommaren är definitivt slut och vi har pratat så länge om det här med honom redan; pappa hade till och med med sig en bok, Hejdå nappen, sist han var på besök.
Vi frågade Simon vad han ville att vi skulle göra med nappen, och då sa han att han ville hänga den i nappträdet.
På 4H-gården vi brukar åka till ibland finns ett nappträd inne hos fåren. Man får såklart inte stövla omkring inne hos dem och klättra i träd hursomhelst, så man fäster nappen på stängslet och så hänger personalen upp den vid tillfälle.
… och genomfördes
Simon var helt med på att vi skulle lämna nappen igår. Han dröjde sig däremot inte kvar vid det, som han brukar när han tar till sig saker. Han fick välja snöre att hänga upp den med hemma, och då kom han på att han ville ha en ballong med, så vi tog med oss allt och åkte dit.
Ceremonin, om man kan kalla den det, passerade med ointresse; det var som om han inte kunde bry sig mindre. Vi gjorde ändå som vi sagt, men Simon gillar inte att säga hejdå, nånsin, så det var väl kanske inte så konstigt.
Resten av eftermiddagen förflöt i vanlig ordning, men när det blev dags att sova på kvällen så kunde han inte hantera det. Som tur var, i alla fall tur i sammanhanget, så hade han inte sovit middag och var alltså väääldigt trött. Han sörjde, protesterade, skrek hysteriskt, vägrade ligga ner och höll på.
Då satte jag mig och gjorde ”avslappning”, en sorts massage, på honom och sen låg jag en stund bredvid. Han kunde såklart inte ligga still ändå, så till slut gick jag ut och stängde dörren.
Han skrek i kanske 3 minuter, sen blev det tyst.
Det värsta är över
Han kommer fortsätta be om sin napp och protestera, men det värsta är över nu. När vi fattar ett beslut av den här sorten så är det alltid det allra första genomdrivandet som är svårt. Sen är det bara att fortsätta, men det där allra första steget, och i det här fallet den där allra första kvällen, är ingen dans på rosor.