Adrian sa adjö till napparna, det blev ett sentimentalt avsked

Förberedelser

Vi har förberett honom ett bra tag nu, på att nappen skall ta vägen nån annanstans. Han började för länge sen med att sova utan napp på förskolan – det måste vara snart ett år sen – men sen kom det som av en händelse i dagen att det hade han kringgått genom att stjäla en napp, hävda att det var hans och kommit undan med det i flera månader. Dvs, tills den gick sönder och vi ombads leverera en ny.

Nu är han äldre, förståndigare, och vill själv. Härom veckan frågade jag honom på kvällen, när vi läst färdigt sagan och det var “mysdags”, vad han ville göra med sin napp nu när det snart skulle bli dags att sluta med den. Han tänkte efter noga, sedan valde han kaninerna.

“Kaninerna, ja då blir de glada,” sa jag stillsamt.

“Nej förresten. Jag ändrade mig. Nappträdet.”

“Ok, då tar vi med dem till nappträdet i helgen.”

“Fåren.”

“På 4H-gården finns det ett nappträd inne hos fåren. Blir det bra, tror du?”

Adrian pressade fram en tår i ögat. “Ska vi åka dit nu?”

“Nejdå hjärtat, nu är det ju kväll. Vi ska inte åka dit nu och inte i morgon heller så det behöver du inte tänka på nu. På lördag – eller söndag om det är bättre väder då.”

Adrians ögon svämmade över en aning: “Jag vill åka dit nuuuuuuu,” började han, utan att orka fullfölja ett sista regelrätt utbrott för dagen.

Jag kan förvånat konstatera att det här tvångsmässiga trotset inte är så himla dumt ibland. Adrian glömmer inte, och han ville verkligen lämna nappen nu så han frågade om det två gånger om dagen till det blev fint väder på söndagen.

Avskedet

När Simon lämnade nappen, vilket var på precis samma ställe, så deltog han endast lättvindigt i det hela (och krävde ilsket att få tillbaka den senare samma kväll). Det kan inte nog understrykas hur olika våra pojkar är – Adrian investerade själ och hjärta i sitt avsked.

Först stod han en stund vid fårens grind och tittade på dem, och sög energiskt på alla napparna i tur och ordning. Det riktigt syntes hur försjunken han var i det stundande avskedet.

Sedan kom en tjej som skötte fåren och såg hur det var fatt. Hon började prata med Adrian, som efter 20 sekunders blyghet räckte henne napparna och sedan noga följde henne med blicken när hon gick in hos fåren, som naturligtvis kom springande för att se vad hon hade med sig.

Han stod och pekade och hojtade var hon skulle hänga dem, och sedan stod han kvar en stund och såg på snöret mellan träden. Det kändes som att napparna likväl hade kunnat vara passagerare med viftande vita näsdukar i aktern på ett 1920-talsfartyg.

Fåren hade som sagt skockats nära grind och stängsel, så vi klappade dem en stund och sen var det som om det hela var över och redan glömt.

Efterspelet

Den kvällen tog det längre tid än vanligt för Adrian att komma till ro, men det var inte värre än att det var lite stökigt. Vid ett tillfälle, bakom sin stängda sovrumsdörr, började han ropa att han ville ha saker – jag vill ha min nalle/täcke/sovstrumpa/lampa/whatever – och så kom det; “JAG VILL HA MIN napp …” och där kom han av sig. Jag svarade inte på det, och han har inte bett om den sedan dess så han står fast vid sitt beslut.

En och annan kommentar om att det var spännande att ge bort nappen till fåren har han avlagt för några släktingar över facetime, men nu såhär en dryg vecka senare är det som om han verkligen hade slutat med napp då när vi försökte första gången – för snart ett år sen.

Sluta med nappen! Dagen D kom, och gick, och kämpigt blev det men nu är det över

“Gör det i sommar”

Tandläkarens omdöme på Simons gaddar i våras var bland annat att om vi kunde sluta med nappen i sommar så skulle allt blir bra.

Vi har fasat ut den stegvis. Vi började med att gå in och plocka den ifrån honom när vi gick och la oss, så att han bara hade den när han skulle somna och en två timmar in på natten. Sen strök vi den ur middagsvilan, och ganska länge nu har han bara haft den när han ska somna på kvällen.

Men plåstret måste ändå rivas bort till slut. Han är van att sova utan napp, vi vet att han kan, men det är ändå en förändring och Simon är inget stort fan av just förändring.

Beslutet fattades …

För nån vecka sen fattade vi beslutet att vi har fasat ut nappen tillräckligt länge nu. Sommaren är definitivt slut och vi har pratat så länge om det här med honom redan; pappa hade till och med med sig en bok, Hejdå nappen, sist han var på besök.

Vi frågade Simon vad han ville att vi skulle göra med nappen, och då sa han att han ville hänga den i nappträdet.

På 4H-gården vi brukar åka till ibland finns ett nappträd inne hos fåren. Man får såklart inte stövla omkring inne hos dem och klättra i träd hursomhelst, så man fäster nappen på stängslet och så hänger personalen upp den vid tillfälle.

… och genomfördes

Simon var helt med på att vi skulle lämna nappen igår. Han dröjde sig däremot inte kvar vid det, som han brukar när han tar till sig saker. Han fick välja snöre att hänga upp den med hemma, och då kom han på att han ville ha en ballong med, så vi tog med oss allt och åkte dit.

sluta med nappen

Ceremonin, om man kan kalla den det, passerade med ointresse; det var som om han inte kunde bry sig mindre. Vi gjorde ändå som vi sagt, men Simon gillar inte att säga hejdå, nånsin, så det var väl kanske inte så konstigt.

Resten av eftermiddagen förflöt i vanlig ordning, men när det blev dags att sova på kvällen så kunde han inte hantera det. Som tur var, i alla fall tur i sammanhanget, så hade han inte sovit middag och var alltså väääldigt trött. Han sörjde, protesterade, skrek hysteriskt, vägrade ligga ner och höll på.

Då satte jag mig och gjorde “avslappning”, en sorts massage, på honom och sen låg jag en stund bredvid. Han kunde såklart inte ligga still ändå, så till slut gick jag ut och stängde dörren.

Han skrek i kanske 3 minuter, sen blev det tyst.

Det värsta är över

Han kommer fortsätta be om sin napp och protestera, men det värsta är över nu. När vi fattar ett beslut av den här sorten så är det alltid det allra första genomdrivandet som är svårt. Sen är det bara att fortsätta, men det där allra första steget, och i det här fallet den där allra första kvällen, är ingen dans på rosor.

Treårsbesiktning hos tandläkaren

treåring hos tandläkaren

Simon har lyckats utveckla nån sorts aversion mot folk i vita rockar, vilket då förstås inkluderar BVC-sköterskor, vaccinationspersonal, läkare samt butikspersonal i vit blus/tunika för att nämna några, men de senaste månaderna har det lugnat sig. Han blir äldre, det är säkert därför.

I onsdags var jag till tandläkaren med honom.

(paus för publiksus)

Förberedelser

Vi fick hem en liten bok från Folktandvården, Moa går till tandläkaren, med posten för en tid sen och hann läsa den för honom flera gånger innan den försvann. Han gillade den, sagoboksälskare som han är, och vi fick tillfälle att plantera idén om att han också skulle få gå dit en dag.

Förra veckan berättade jag för honom att vi skulle gå till tandläkaren, han och jag, och att han skulle få ett klistermärke att sätta på sin dörr, men att det var några dagar kvar. Sen sa vi inget mer om det.

I tisdags kväll letade Björn fram sin tandläkarspegel, du vet den där de tittar bakom tänderna med, och så lekte vi tandläkare i soffan och alla tittade på allas tänder. Men det var inte förrän i onsdags morse som jag berättade att jag skulle komma och hämta honom från föris “om en stund” och åka till tandläkaren.

Vill inte

Simons paroll, “vill inte”, kommer som en reflex på allt han inte förväntar sig. Men diskussionen dribblades över till huruvida hatten skulle på eller inte och när vi kom till föris berättade han intensivt att han minsann skulle till tandläkaren idag, “om en stund”. Alltså han är så söt när han förmedlar sina övertygelser, det är riktigt svårt att inte skratta.

Hos tandläkaren

Vi valde inte Folktandvården, utan istället gick vi till den tandläkare som jag själv går hos. Vi tänker att det känns bättre att det är samma person som han får komma tillbaka till även nästa gång.

Jag hoppade upp och satte mig i stolen, och efter viss tvekan och mycket lockande kom han så nära att jag kunde ta tag i honom och dra upp honom i mitt knä. Han stirrade på Katarina, tandläkaren, som pratade och pratade om allt hon hade i sitt rum och alla saker och frågade om hon fick titta på hans tänder.

“M,” sa Simon och knep ihop läpparna. Det var det enda hon fick ur honom. Men till slut tog jag tandläkarspegeln och påminde om kvällens lek och då gapade han. Sen fick även Katarina hålla i spegeln och räkna och sen mjuknade han helt.

Domen

Precis som jag anade, så var det här med nappen en grej. Tänderna är jättefina och precis som de ska vara, och hon gav mig (dvs mig och Björn) mycket beröm för vår inställning till sötsaker och sa att “det syns på tänderna att han inte äter godis”.

Men.

Han suger på napp, och bettet är öppet fram så som det blir av napp och nappflaska. Simon har bara napp när han sover, men vi ska fasa ut den i sommar och hon sa att om vi gör det i sommar så blir det bra.

Jag får återkomma i höst om hur det gick med den saken (hör mig sucka).

När vi kom tillbaka till föris var han stolt och glad – precis som jag – och visade glatt upp sitt klistermärke för fröken. Det var bara efter viss övertalning jag fick lov att ta hem det så att det inte skulle försvinna.

Apropå boken vi fick

I Små barns tänder, boken vi fick av tandläkaren, står det saker som vi inte håller med om, så där ser man hur olika det kan vara även från olika håll inom vården. Jag tror det är så att man måste bana sin väg med sunt förnuft och titta på vad som funkar för just våra barn och vår familj, och inte glömma bort att vissa råd är superbra för en viss ålder, men inte för en annan osv.

Boken säger till exempel att “låt barnet få en rejäl godispåse på lördagarna. Man når ingen vart med att förbjuda det”. Jag undrar vem man vänder sig till när man säger det; är det till treåringen som ännu aldrig smakat godis och inte heller efterfrågar det, eller till femåringen som ätit godis varje dag i flera år och nu har hål i tänderna?

Simons första 3 år har passerat godisfria och det är jag väldigt glad för, särskilt när jag tänker på hur det gick hos tandläkaren men också med tanke på alla utbrott vid godishyllan i mataffären som vi INTE varit med om.

Nu har han fått upp ögonen för glass. Det pratas förstås mycket om glass lite överallt, särskilt som det är sommar och har varit så varmt, och på sommarfesten på förskolan delades det ut isglass till alla barnen och Simon fick då sin allra första (mig veteligen) pinnglass.

Utmaningen för oss blir att låta Simon få nån gång ibland, utan att ge Adrian.

 

 

SaveSave

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Simons napp funkar inte

Tisdag morgon, kl 06:45

Jag lägger mig bredvid Simon i hans säng så att han vaknar i lugn och ro. Ibland killar jag honom på ryggen, ibland håller jag bara om honom; det beror på hur han reagerar. Jag har upptäckt att morgonen förflyter aningen smidigare om vi startar hans dag på det här sättet.

Dessa blev de första orden vi bytte med varandra i tisdags

Simon: Mamma?

Jag: Ja.

Simon: Min napp funkar inte.

Jag: Funkar den inte? Varför inte det?

Simon: Den är trasig.

Jag: Får jag titta på den då.

Han ger mig nappen, jag vänder och vrider på den och letar efter trasigheter. Nappen är hel.

Jag: Var är den trasig då?

Simon:  Titta här.
Han stoppar den i munnen, men det visar sig att han är så täppt i näsan att han inte kan andas och suga samtidigt.

Simon: Jag kan inte andas.

Jag: Nej, jag märker det. Nappen är nog trasig.

Simon: Ja.
Han suger medan han håller andan en stund, sedan går vi upp.

Snart är det slut

Till veckan ska vi gå till tandläkaren med honom för första gången. Hon kommer sannolikt säga att bettet är påverkat av nappen och att han måste sluta med den, men även om hon inte säger det så är det dags nu. Han är gammal nog.

Jag tänker att vi nog får åka till Skansen och ge nappen till djurungarna där, eller hur man nu gör… Kom gärna med tips, om du har några?