Jag är tydligen den andra mamman

Jag har lite mycket att göra just nu, med exjobb och sånt, men det är över om några dagar bara och under tiden bjuder jag på Adrians reflektion sist han var hemma från förskolan. Nu är det väl en 2 veckor sen, men ändå.

Jag och Adrian har mysmorgon tillsammans. Det är VAB-dag idag; Simon är på förskolan och Björn är på jobbet.

Adrian sitter vid köksbordet iförd förkläde och målar. Han har hållit på en stund och verkar inte tröttna, så jag går och hämta jord och krukor för att plantera om våra elefantöron som av någon anledning växer så det knakar.

När jag dukat upp mitt blomprojekt på bordet mitt emot honom, börjar han konversera sådär som bara Adrian kan:

“Mummel mummel radiobil.”

“Vad sa du, hjärtat?”

“Min mamma kör radiobil.”

“Jaså?”

“Ja, och motorcykel.”

“Motorcykel också, alltså?”

“Ja-a. Och ropar på Sigurd. I radion.”

“Gör jag det?”

“Nej! Annan mamma.”

“Har du en annan mamma?”

“Ja-a. Du är min andra mamma. Hon får inte träffa dig.”

“Ah. Jag förstår.”

På eftermiddan, när Björn kommit innanför dörren och jag håller på med Adrian i badrummet, så kan jag inte hålla mig:

“Älskling?”

“Ja?”

“Adrian säger att han har en annan mamma också, som kör motocykel och ropar i radion. Är det nåt som du känner till?”

Björn kikar runt dörren, med ett clowngrin över ansiktet. Han säger ingenting, men skrattar – inte ett pressat skratt, så det var ju bra. Den där andra mamman är väl just det; den andra mamman.

den andra mamman

Det händer inget

Jag och Adrian ligger i sängen och läser god natt-sagor. När Nicke Nyfiken äntligen har bänkat sig i biosalongen, dvs när den sista sagan är slut, slår jag ihop boken i vanlig ordning och säger till min cherublike lille pojke att nu, min vän, är det sovdags.

“Nej,” säger han, såklart, och lägger sig på mig och kramas. Lustigt hur båda mina söner listat ut att vilken stund som helst med mamma kan förlängas ordentligt genom kramar. Så vi kramas – och han trixar, ålar, skojar, skrattar och leker med mig.

“Jag hör inte vad du säger när du har nappen i munnen,” säger jag när han ska berätta något alldeles särskilt roligt. Han ger mig den, och jag släpper ner den i hans spjälsäng intill. När han berättat klart ber han om den.

“Den ligger i din säng. Där. Du får klättra ner i sängen då om du vill ha den.”

Han tittar ner efter nappen och tänker. “Ha den …!” Han låter bekymrad. “Jag hämtar den!”

“Nej men du, det är läggdags nu. Vi ska inte hålla på och klättra upp och ner.”

“Haa deeen!”

“Men nallen kanske kan hämta den,” säger jag och slänger ner nallen också i sängen.

“Nallen?” Han tittar intresserat efter den.

“Ja, ska vi se om nallen kan hämta nappen,” frågar jag entusiastiskt och han svarar leende med samma mynt. Han klättrar upp på mig och sätter sig till rätta på min höft, som om han satt sig på huk vid dikeskanten för att titta på en groda i gräset.

Han stirrar intensivt på nallen och nappen ett par sekunder, medan jag håller andan. Sedan vänder han sitt ljusa huvud mot mig och konstaterar tonlöst:

“Det händer inget.”