Egen tid med ett barn var; barnens dag

Egen tid med oss

Det är länge sen jag konstaterade att barnen, och särskilt Simon, behövde egen tid med oss föräldrar. En-förälder-ett-barn-tid. Det har inte blivit mycket av det, om jag ska vara ärlig. Jättedumt. Det är dumt på samma sätt som det är dumt att råka glömma bort att ta hand om parrelationen på vardagståget – visst, vi borde ta oss tid att umgås några minuter varje dag/ha barnvakt oftare/göra saker tillsammans utan barnen/whatever osv, men just idag hände det här och det där, just idag blev det ingen tid över till det – och så går veckorna. Jag är säker på att vi inte är ensamma i världen om att fastna i det hjulspåret ibland, men det spelar ju ingen roll för i slutändan blir resultatet ändå detsamma; vi glömde bort att göra det där som vi tyckte var viktigt.

Klart jag känner ett sting av skuld när jag tänker på det, men det hjälper ingen att jag klandrar mig själv och håller på. Nya tag, nytt försök. Det gäller att inte ge upp; hur svårt kan det vara att ta ett barn var och hitta på nåt på varsitt håll?

Vi har semester fortfarande, och förra veckan tog vi tag i det här med egen tid med ett barn var. Vi avsatte en heldag, ungefär, till var och en av dem så de fick varsin heldag med mig och varsin heldag med Björn. Det blev såklart en hel hype av det, sällsynt som det är, men det blev jättebra – och framför allt blev det lugnt.

Simons dag

Jag satte Simon bak på min cykel och så åkte vi till centrum. Vi gick på biblioteket och lånade böcker, åt nacholunch på restaurang i en evighet eftersom han uppenbarligen tyckte det var nödvändigt, och så gick vi på H&M för att införskaffa hårspännen eftersom han håller på att bli så långhårig. Jag är väldigt osäker på om han faktiskt kommer att använda dem, vi får väl se, men det är Elsa & Anna på dem och han var oerhört söt med dem i håret i vilket fall.

Efter den lilla shoppingturen – “mamma jag gillar att går i affärer och titta på alla saker som finns” (?!?) – gick vi på café där han tuggade i sig en chokladboll modell större medan jag läste låneböcker för honom.

Därpå var vi klara med centrum och tog cykeln till en lekplats med tillhörande plaskdamm halvvägs hemåt. Simon hade inga badbyxor så han levde rövare i kalsongerna i den där plaskdammen medan jag satt i solen på marken bredvid och undrade hur han kunde tycka det var skönt när det var så svalt i skuggan.

egen tid med ett barn var
Alltså den här underbara lilla människan … 😍

Vi hade jättekul där vid dammen, och efter ett tag slog han sig ner i min famn på den varma asfalten och så satt vi där och bara myste och tittade på några systrar som åkte linbana. Det blev ett sånt där ögonblick du vet när allting är bra, och man kommer på att det är det. Bara vi, ingen övrig familj att tänka på eller småprat och annat att hantera. Ingen direkt tid att passa heller, inte trötta eller hungriga eller uppjagade.

Adrians dag

Klockan 06:35 kom Adrian in till oss och ställde sig bredvid mig:

“Mamma? Mamma, är det vår dag idag?”

Han hade såklart lyssnat på allt vad Simon berättat, och ville göra samma sak. Såklart. Efter en ganska sen frukost cyklade vi alltså till centrum och gick på biblioteket, men på väg därifrån gick vi förbi en liten klätterställning på torget. 40 minuter senare började jag försöka locka med lunch, och 20 minuter efter det fick jag honom med mig på jakt efter “hamburgare me fommpritt”.

Jag ogillar McDonald’s. Jag känner mig aldrig mätt på ett bra sätt efter en lunch där, och det är varken mysigt eller ens trevligt. Men. De har HappyMeal, och som enda hjälpliga hamburgerställe inom räckhåll så fick det bli det. Man brukar trots allt få en bok i den där HappyMeal-lådan, men den här dagen var det nån sorts liten gosedjursdrake istället. En värdelös pryl som belastar miljön i oerhört mycket större utsträckning än det gläder något barn, enligt min mening. Adrian var mycket nöjd med dagens skörd, däremot, då han kunde lägga den lilla fulsaken tillsammans med en sprillans ny gul klänning (fanns på rean, han har bett om en gul klänning i flera veckor), några kalsonger och, naturligtvis, likadana hårspännen som Simon fått.

På caféet jobbade han sig metodiskt igenom en stor chokladmuffins medan jag läste biblioteksböcker, och vid plaskdammen senare hann vi bara stanna två minuter innan han kom på att vi måste åka hem och gå på toa – dvs han råkade kissa i byxorna när han hängde i klätterställningen. När vi gick tillbaka mot cykeln som vi alldeles nyss låst fast så vände han sitt lilla öppna ansikte mot mig och sa olyckligt:

“Jag ville inte det här …”

“Ja hjärtat, jag förstår det, men olyckor händer ibland. Det gör ingenting. Vi får åka hem och byta byxor bara.”

Väl hemma blev det inte att vi åkte tillbaka till plaskdammen, men han verkade inte ledsen för det. Det blev en bra dag ändå.

Fulsak.

Dagarna med Björn

Jag har, på Björns vis, fått återberättat för mig i punktform vad de hade för sig på sitt håll. Adrian åkte buss, åt lunch på en hamburgerrestaurang (surprise) och bakade. Simon åkte tunnelbana, åt lunch på pizzeria och tillverkade en egenhändigt designad “dubbelkniv” i snicken.

Principen

Det viktiga här är förstås att vi gör någonting tillsammans, inte att det blir en fest-grej med restaurang, café och nya prylar, men nu blev det så. Nästa gång kommer jag sannolikt få diskutera länga och väl om varför vi inte ska knapra fikabröd så fort vi är för oss själva.