När vår lilla 4-åring skulle lära sig cykla

Att lära sig cykla

Adrian har lärt sig cykla

“Ja, men det är ju precis i den här åldern som man har som lättast i livet att lära sig såna här saker” sa min far entusiastiskt, när jag berättade att det gått så bra, och syftade på 4/5-årsåldern.

Jag svävar på huruvida detta är ett vetenskapligt faktum eller ej, men vi konstaterar att det händer fascinerande mycket i, för, och med Adrian sedan november ungefär. Att det plötsligt släppte med skidåkningen i Kungsberget är förstås ett särskilt färgstarkt exempel, men det pågår grejer hela tiden och nu kan ungen plötsligt cykla också. Eller plötsligt och plötsligt, det var ett beslut som fattades på högre ort (dvs högre än Adrian, dvs hos mig och Björn) och som sedan fasades in medan vi låtsades som ingenting. 

Att lära sig cykla utan att märka det

Det var såhär att Adrian ärvde Simons springcykel när Simon började trampcykla för 2 år sen. Nu har han fått ärva Simons första trampcykel – en sån där supersöt av allra minsta sorten – och trots att Simon aldrig gillade den så har Adrian lyckats göra sig till herre över den istället.

Det är jag som stått för genomförandet av projektet. Det föll sig naturligt. Och precis som med skidåkningen var Adrian från början inte helsåld, han gillar dessutom sin springcykel, men så kom det här med russin på tal. Man kan få honom att kämpa med det mesta om det vankas russin som belöning, och han måste ju själv vilja lära sig cykla. Det behöver finnas en morot som är mer direkt än det långsiktiga målet.

När vi precis skulle börja prova cykeln så gick vi ner på gångvägen precis utanför oss, där det sluttar försiktigt och sen planar ut. Dealen var fem åk, sen fick han gå in. Om han trampade lite fick han ett par russin dessutom. 

Jag sa att om han gjorde det här varje eftermiddag så skulle han snart kunna cykla, det skulle gå av sig själv och Adrian är bekvämt lagd så han köpte det. Men sen blev det inte av varje dag alls; ibland var grannflickan med hem från förskolan, ibland var det inte bra väder osv. 

Det gick nån vecka, sen kom friskvabben med en smäll och jag tänkte att nu är det väl ändå dags att lära sig cykla. Jag tog med honom ut på lördagen och sa att om du cyklar och kämpar nu så blir det russin, jag har med mig samma ask i fickan som vi hade i Kungsberget.

Han kontrollerade att det stämde, och sen bad han mig hjälpa honom att starta. Efter tre försök cyklade han själv och verkade bara stanna av eget val. Då sa jag att om han kunde cykla hela vägen runt förskolehuset så skulle han få ÅTTA russin (!!!). “WOW” skrek Adrian och cyklade hela vägen runt utan att sätta ner foten en enda gång. 

Wow, tänkte jag och tuggade i mig ett gäng jag med. Hur gick det där till egentligen?

Jag tror att det är tack vare springcykeln, inget annat. Hela friskvabben fokuserade vi på att cykla, och jag fick honom till och med att följa med mig på en längre utflykt till stora Coop (2 km). 

Alltså jisses vad han kämpade under den turen! Han cyklade en bit, stannade, och la sedan mellan 5 och 10 försök på att starta själv igen varje gång och ungen gav sig inte. Vi ett tillfälle höll han på så att jag till slut stod och väntade på explosion och härdsmälta i lägret, han ramlade till och med och skrapade handlovarna under sina försök att komma igång själv, men det var tvärtyst hela tiden – med undantag av flåsandet. Mina försiktiga “du vet att det är bara att säga till om du vill ha hjälp” ignorerades kungligt och till slut lyckades han. 

Han var helt slut när vi kom hem. Jag var istället genomfrusen, men så stolt att jag inte visste på vilken fot jag skulle stå.

Tips

Köp en springcykel på Blocket* eller Facebook Marketplace*, eller nån annanstans, och börja nu. Stressa inte; det måste få vara roligt och trampcyklas det inte till sommaren så görs det nästa år. Lycka till!

🚴 🚴 🚴


*ej sponsrat

Vårcykeltur med Ferdinand & blommorna

Ut i vårvädret!

Vi har haft riktigt fint vårväder några dagar här nu. Alla blir så glada utom vi pollenallergiker – men vi blir lite glada ändå eftersom det innebär att vi inte längre har årets pollensäsong framför oss och alltså är det snart över – men oavsett så går det ju inte att hålla sig inne förstås.

Vi bestämde oss för att dra ut på vår alldeles första cykeltur tillsammans för några dagar sedan, dvs första cykelturen där alla sitter på sin egen cykel, för Simon fick en 20-tumscykel när han fyllde år och Adrian har den stora (“stora”) springcykeln nu.

Simon trampade iväg så det fladdrade om honom och Björn satte efter, och kvar blev jag och Adrian så det här med “tillsammans” strök vi efter 5 meter. Men det gör inget. Jag och Adrian pysslade på med våra cyklar och han är jätteduktig, törs släppa marken med fötterna och bara glida i nedförsbacke – om den inte är brant och det inte går för fort.

Till slut kom vi fram till parkleken där vi stämt träff med Simon och Björn för att äta äpple, men när jag ringde Björn visade det sig att Simon inte hade velat stanna (han anser fortfarande att han inte behöver lära sig att bromsa om han bara planeeeerar hur han ska cykla för att stanna) så de hade cyklat lite vilse en stund och nu var de tillbaka hemma igen. Jag och Adrian tuggade i oss äpplena själva, jag myste i solen medan Adrian klättrade, och sen blev det dags att cykla hem.

Cykeltur i bilder

Han är 3,5 år. Det här med “nu” är inte ett koncept som lirar med honom hursomhelst. Han var den som tog initiativet till att dra sig hemåt, trots det så kom vi 50 meter innan monsieur stannade och sa “vänta här, mamma” och sprang ut och slog sig ner som Ferdinand bland maskrosorna.

“Den här också. Och den. Nej! Den.”
“Den här är till dig mamma, och den här är till pappa. Simon får INGEN för han bara FÖRSTÖR.”

Sen kom vi, efter en stund, via en vattenpöl där han ställde sig och mediterade i några minuter, till ett annat ställe med fler blommor.

“Här finns MASSOR!!”

Sen kom vi 30 meter till.

Efter det kom vi efter många stopp till slut till skolan, som vi naturligtvis inte bara kunde passera nere på gångvägen utan måste korsa. Och träna terräng.

“Du, Adrian, går det bra för dig?”
“Ja då det går bra. Man ska åka här. Så här gör man.”
Måste gräva lite i sanden.

Här ringde Björn och sa att lunchen snart var klar, och då blev det ändå lite fart på lilleman.