Gokart för barn – barnen fick köra själva!

Klasskompisen

Samma dag vi kom till Öland fick jag ett sms från mamman till en av Simons klasskompisar. Hon skrev att hennes son pratat om att vi skulle till Öland (enl Simon), och att om vi var i närheten kunde vi kanske ses. De skulle åka gokart och föreslog att vi skulle ses där.

Jag visste inte ens att det fanns gokart för barn, men det gör det och i början på förra veckan var vi där och körde. Glabo Gokart, mellan Löttorp och Böda, har juniorkart som passar barn från 5-6 år visade det sig, och så hade de dubbelkart. 

Gokart för barn

En del av väntan tillbringades med att pyssla med elbilarna.

När vi kom dit sprang barnen först mot alla hoppborgarna intill, men det fick vänta. Vi köpte biljetter, provade ut hjälmar och första sa Simon att han inte ville, men efter att ha tittat lite kort på vad det var han hade framför sig ändrade han sig. 

“Okej då, jag gör väl det då,” sa han med tonen hos den som försöker dölja sin förtjusning.

“Du måste inte, Simon. Du kan vänta här med pappa.”

“Men åååååaaaah, jag SA ju OKEJ DÅ mamma! Hör du ingenting?”

“Du, jag skulle ändra min ton om jag var du.”

“Okej då. Jag vill åka.”

Vi fick vänta ganska länge, och när det blev vår tur sprang Adrian före mig till den dubbelkart vi skulle köra, för han tordes inte köra själv till skillnad från Simon. 

Det var jättekul, Adrian satt och såg skärrad ut hela loppet enligt Björn, men jag frågade honom ibland om det var ok och det var det. Våran dubbelkartart gick mycket fortare än Simons gokart för barn (toppfart ca 30 km/h). När vi körde om Simon för andra gången så pep och skrek Adrian lyckligt, men det hörde inte Simon förstås. 

Simon kör.

Hoppborgarna

Efter gokartloppet på 7 minuter så spenderade pojkarna två timmar i hoppborgarna tillsammans med Simons klasskompis och dennes 2-3åriga lillebror med sin mor i hälarna. Hon tyckte det var roligt där och jag stod och undrade om man inte skulle skaffa ett “åkband” själv också för det såg himla kul ut att springa omkring i dem. Det var i princip inga andra ungar där eftersom vädret var så ostadigt den dagen. 

“Det hade varit praktiskt att liksom låna en liten unge som man kunde följa med in … “ sa jag förstrött till Björn, som inte lyssnade eftersom han tillbringade väntetiden med att sitta i telefonkö med Annettes och Carl-Johans internetleverantör pga bekymmer med router och nätverk. Den tiden när vi måste/får följa med barnen upp i roliga lekställningar av allehanda slag verkar vara förbi. På gott och ont. 

Kommentera