Etikett: saker att göra på Öland

Cirkus Olympia på Öland

Cirkusplakatet

Intill farmor Annettes och Carl-Johans hus ligger flera campingar, och dit brukar vi gå en sväng med pojkarna på förmiddan eller eftermiddan när det blir tid över och de har sådär mycket spring i benen. Det var på vägen dit som Simon fick syn på ett plakat från Cirkus Olympia.

Inom parentes vill jag ventilera min förvåning över att en cirkus som riktar sig till barnfamiljer väljer att endast köra sina föreställningar kl 17, eller kl 19. För oss betyder detta att vi antingen missar middan helt, eller att vi måste hålla ungarna vakna mycket senare än vanligt. Vi valde det senare alternativet och vi såg flera andra barn som, liksom våra, fick sina föräldrar att i olika utsträckning ifrågasätta klokheten i det beslutet. 

På cirkus

Vi brukar inte gå på cirkus. Jag minns inte när jag var på cirkus senast. Förra året, eller om det var förrförra, så gick Simon på den sena föreställningen med sin far och farmor medan jag var hemma med Adrian som då var för liten för såna påhitt.

cirkus olympia

De hade en regelrätt clown, en sån där pajas du vet som barnen skrattade högt åt och inte den med röd näsa och gråtande ögon. De hade dresserade hästar, hundar och katter (ja, dresserade katter), och en akrobat.

cirkus olympia
”Pojkar, testa inte detta hemma sen, ok? Det där är inte vanliga stolar.”

Sen hade de ett akrobatpar. 

Han måste varit 1,90 lång och hon max 1,50. Han var stark och ståtligt klädd, hon var antagligen ännu starkare och bar nån typ av konståkningsdräkt utan kjol och nätstrumpor. De gjorde flera framträdanden och även om det började milt så var det sista lika barnvänligt som Sean Banan; underliggande budskap och anspelningar går förlorade på den yngre publiken men når den äldre utan omsvep.

cirkus olympia
Jag var stum av förundran över hennes ofattbara styrka. Alltså hon var så häftig …

Barnen var förtjusta, de älskade det. De satt längst fram på stolskanten nästan hela tiden och hoppade, skrattade, ropade och deltog helt och fullt. 

Ponnyridning

I pausen var det ponnyridning i manegen på cirkushästarna för de barn som ville, vilket Simon studsade upp och ropade JAAAA till. Han red runt 2 varv på en av de ”stora” hästarna och vinkade glatt, och när Adrian såg det släppte hans tvekan och han fick studsa runt 2 varv på den minsta hästen. 

cirkus olympia

När vi kom hem var de som förväntat övertrötta, vilket i sig är något av en utmaning i alla sammanhang och så även nu. Men det var det värt. Vi gör om det nästa år igen, om det går. 

Gokart för barn – barnen fick köra själva!

Klasskompisen

Samma dag vi kom till Öland fick jag ett sms från mamman till en av Simons klasskompisar. Hon skrev att hennes son pratat om att vi skulle till Öland (enl Simon), och att om vi var i närheten kunde vi kanske ses. De skulle åka gokart och föreslog att vi skulle ses där.

Jag visste inte ens att det fanns gokart för barn, men det gör det och i början på förra veckan var vi där och körde. Glabo Gokart, mellan Löttorp och Böda, har juniorkart som passar barn från 5-6 år visade det sig, och så hade de dubbelkart. 

Gokart för barn

En del av väntan tillbringades med att pyssla med elbilarna.

När vi kom dit sprang barnen först mot alla hoppborgarna intill, men det fick vänta. Vi köpte biljetter, provade ut hjälmar och första sa Simon att han inte ville, men efter att ha tittat lite kort på vad det var han hade framför sig ändrade han sig. 

“Okej då, jag gör väl det då,” sa han med tonen hos den som försöker dölja sin förtjusning.

“Du måste inte, Simon. Du kan vänta här med pappa.”

“Men åååååaaaah, jag SA ju OKEJ DÅ mamma! Hör du ingenting?”

“Du, jag skulle ändra min ton om jag var du.”

“Okej då. Jag vill åka.”

Vi fick vänta ganska länge, och när det blev vår tur sprang Adrian före mig till den dubbelkart vi skulle köra, för han tordes inte köra själv till skillnad från Simon. 

Det var jättekul, Adrian satt och såg skärrad ut hela loppet enligt Björn, men jag frågade honom ibland om det var ok och det var det. Våran dubbelkartart gick mycket fortare än Simons gokart för barn (toppfart ca 30 km/h). När vi körde om Simon för andra gången så pep och skrek Adrian lyckligt, men det hörde inte Simon förstås. 

Simon kör.

Hoppborgarna

Efter gokartloppet på 7 minuter så spenderade pojkarna två timmar i hoppborgarna tillsammans med Simons klasskompis och dennes 2-3åriga lillebror med sin mor i hälarna. Hon tyckte det var roligt där och jag stod och undrade om man inte skulle skaffa ett “åkband” själv också för det såg himla kul ut att springa omkring i dem. Det var i princip inga andra ungar där eftersom vädret var så ostadigt den dagen. 

“Det hade varit praktiskt att liksom låna en liten unge som man kunde följa med in … “ sa jag förstrött till Björn, som inte lyssnade eftersom han tillbringade väntetiden med att sitta i telefonkö med Annettes och Carl-Johans internetleverantör pga bekymmer med router och nätverk. Den tiden när vi måste/får följa med barnen upp i roliga lekställningar av allehanda slag verkar vara förbi. På gott och ont. 

Byrums raukar på Öland, fina klätterklippor för barn

Två för Adrian, tre för Simon

I måndags och i tisdags var vi och klättrade på Byrums raukar. Inte ”riktig” klättring, men de är lika klättervänliga som vilken klätterställning som helst.

Å, två dagar i rad, tänker du, måste vara ett bra ställe. Ja, det är väldigt fint och bra, rekommenderas starkt till klätterglada barn och alla andra med, men det blev två dagar i rad eftersom det bara var Simon, jag och farmor första omgången.  

Åhå, så Adrian och Björn var och gjorde nåt annat kul under tiden då förstås, tänker du. Det beror på vem man frågar, säger jag. Björn satt hemma och läste stilla på verandan, medan Adrian på grund av en tidigare välriktad knuff från Simon sprang runt i gräset och vildsint skrek “JAG VILL VA IFRED” och att han var “arg på alla flickor”. Det tog så lång tid att avverka hela gräsmattan – Carl-Johan har mätt avståndet och det är ungefär 14 km att dra gräsklipparen om man gör det i ett svep – att vi hann tröttna på att vänta och åkte utan honom. Trots att jag jagade ifatt honom under den 60 år gamla vackra björken och upplyste om att vi skulle åka och att vi inte kunde vänta längre på honom, men att om han inte ville följa med så skulle pappa vara hemma med honom, så valde han att löpa ilskans lina ut och tjura i snåren bakom potatislandet.

Byrums raukar

Farmor pekar ut Blå Jungfrun, även känd som Blåkulla, för Simon. ”Det sägs att om man tar någonting med sig från ön så får man otur tills man lämnar tillbaka det igen.”

Jag, Simon och farmor Annette hade en jättefin utflykt till Byrums raukar och Simon klättrade omkring med mig i hasorna och förundrades. Jag berättade om de spröda klipporna, att det är havet som format dem och nästan gett dem eget liv. Vi var bara där på besök, därför skulle vi inte ta loss stenar och kasta i vattnet bara för att vi hade lust. Vi måste visa hänsyn, när vi är gäster här hos klipporna. Simon köpte konceptet och utforskade mer hänsynsfullt än vad han brukar.

byrums raukar öland

Han klättrade upp på de bästa utkiken, satte sig att dingla med benen över vattnet, stod stilla och bara tittade.

“Vad funderar du på,” frågade jag.

“Hur fint det är här.”

“Ja, det är det.”

“Jaa, det är synd att inte Adrian är med,” fortsatte han och skuttade vidare. 

byrums raukar

En gång till

Dagen därpå var vi alltså där igen, med Björn och Adrian och picknick denna gång. Pojkarna satt på en sten i vattnet och rev loss sjögräs och förtjust landade i att det inte alls var obehagligt. Dessutom himla coolt att krama ur allt vatten ur det och se skillnaden, tydligen. 

Adrian har fattat misstycke för traktens alla maneter. Det är de där öronmaneterna som är så små och hala och slemmiga och fullständigt ofarliga du vet, men precis som för egen del när jag var liten så hjälper det inte att veta om att de är ofarliga. De är lika äckliga ändå. Adrian doppade sig i havet i måndags, sen fick han syn på dem allihop och backade upp ur vattnet. Det fanns några vid raukarna också, men inte alls lika många – i alla fall inte de här dagarna. 

byrums raukar öland

Byrums raukar, förresten. Vilka häftiga klippor! Vi åkte tillbaka en tredje gång, på barnens bambiögda önskan, och den här gången la jag märke till varför det sitter en förbudsskylt med hammare där.

byrums raukar fossil

Visst är det coolt? Vi såg en mink också, som sprang fram och tillbaka mellan vattnet och buskarna bakom klipporna. Varje gång den lämnade vattnet kom den skuttande med nån slags bottenfisk som fortfarande sprattlade i munnen … det var lika fascinerande som klipporna i sig. 

byrums raukar öland

Vi var på lådbilslandet på Öland

Tveksamt intryck av Lådbilslandet

Vi kör förbi skylten till Lådbilslandet varje gång vi kommer till Öland, men vi har aldrig varit där. Vädret har varit halvdant, eller så har barnen varit för små – dessutom så ser det där märkliga pariserhjulet med lådbilar i, som man kan se från vägen, övergivet ut och jag har tänkt att för att locka folk borde det som syns från vägen vara det finaste av allt. Jag har med andra ord tänkt att vi nog aldrig skulle åka dit.

Men så tipsade farmor Annette om det, så Ölands tredje dag var vi där och man kan säga mycket om Lådbilslandet, men övergivet är det definitivt inte. 

Det här med att tappa bort barn

Lådbilslandet Öland
Adrian kör lastbil på lådbilsbanan.

Efter entrén (nästan 900 kr för oss fyra) sprang barnen direkt till stora lådbilsbanan. Adrian klättrade in i en av dem, en lastbil med släp, och fick hjälp att starta och så var han iväg. Det är små bensinmotorer – Björn gissar att det är tvåtaktsmotorer som drivs med bensin och olja – som lådbilarna kör omkring med. Simon var lite senare i starten, så under några förvirrade ögonblick tappade vi Adrians lastbil ur sikte på banan, och sen kunde jag inte hitta den. När den väl återfanns stod den parkerad där man kliver på och av, och Adrian var försvunnen. 

“Var är Adrian,”sa jag till Björn som diskuterade med Simon.

“Vet inte,” sa han.

“Då är Adrian borta,” konstaterade jag. “Vi måste leta.”

“Jag vill inte leta,” sa Simon.

“Det här är allvar Simon, du måste hjälpa till, kom nu så letar vi tillsammans,” sa jag utan att lämna utrymme för invändningar, och Simon förstod faktiskt. Han tog min hand och så började vi jogga åt det enda håll Adrian borde ha kunnat bege sig, och efter 5 andetag fick jag syn på honom. Stackarn, han var ledsen och rädd och gick runt och tittade efter oss, så vilsen och med hängande underläpp.

Det är skillnad att tappa bort dem nu, jämfört med när de var yngre. Nu vet jag, i den mån man kan veta sånt, att de inte kommer börja vandra planlöst och lämna området och försvinna ut i skogen eller börja gå längs landsvägen, eller nåt annat konstigt. De kommer att irra omkring och leta på samma sätt som vi. 

“Kommer du ihåg vad vi har sagt att ni ska göra om ni tappar bort oss,” frågade jag Adrian där han hängde och grät stilla i min famn.

Han skakade på huvudet.

“Stanna kvar där du är, så att vi kan hitta dig.”

“Jag glömde det …” snyftade Adrian, och jag tänkte återigen att den där klockan* som Simon har skulle göra stor nytta på Adrian ibland.

En bra dag ändå

Resten av dagen förflöt utan missöden, barnen åkte inte bilbanan mer för det fanns karuseller också. Eftersom inträdet är det enda man betalar, förutom mat och annat då förstås, så var karusellerna gratis och barnen åkte non stop i flera timmar. Kaffekopparna, en traditionell karusell med cirkushästar, och två liknande den i andra utföranden. Särskilt den med båtar åkte Adrian in i absurdum och mot slutet, när vi hade varit där i fem timmar, satt han och åkte varv efter varv i de där båtarna med blicken fäst vid nån fjärran punkt strax under karusellens mitt. Det fanns inga barn i kön så han behövde inte ens kliva av mellan åken. Det var där nånstans vi tänkte att det var dags att avrunda. Jag fick med mig Adrian för att leta rätt på Simon och Björn, och när Simon fick nys om att vi skulle åka hem så tog han repfärjan ut i vattnet igen och ville inte komma tillbaka. Så där fick vi stå en stund, och filosofera kring handling och konsekvens – dvs muta och hota.

Lådbilslandet Öland
Simon är inte helt och hållet simkunnig än, men det var lugnt för det finns guldfiskar i det grumliga vattnet så det är nog inte så djupt.
Lådbilslandet Öland
Motocross.

Förutom karuseller och bilbana så finns där också “motocross” för barn under 130 cm, vilket är samma gräsklippsmotorer i trehjulingar och fyrhjulingar, och så finns det en hinderbana inne bland träden, en stor hoppkudde och klätterställningar med lianer. Även om klätterställningen förhoppningsvis sett bättre dagar, och helhetsskicket på Lådbilslandet skulle kunna vara bättre, så var det ändå bra och barnen älskade det. De ville absolut inte åka hem och de gick med på det ändå till slut, bara för att vi lovade att komma tillbaka nästa år.

Lådbilslandet Öland

*Simon fick en GPS-klocka när han fyllde 6 år. Till Adrian har vi köpt en tag nu som vi knäppte på honom på Kolmården igår, utifall att han skulle springa bort igen. Återkommer om hur det gick.