Vi var på lådbilslandet på Öland

Tveksamt intryck av Lådbilslandet

Vi kör förbi skylten till Lådbilslandet varje gång vi kommer till Öland, men vi har aldrig varit där. Vädret har varit halvdant, eller så har barnen varit för små – dessutom så ser det där märkliga pariserhjulet med lådbilar i, som man kan se från vägen, övergivet ut och jag har tänkt att för att locka folk borde det som syns från vägen vara det finaste av allt. Jag har med andra ord tänkt att vi nog aldrig skulle åka dit.

Men så tipsade farmor Annette om det, så Ölands tredje dag var vi där och man kan säga mycket om Lådbilslandet, men övergivet är det definitivt inte. 

Det här med att tappa bort barn

Lådbilslandet Öland
Adrian kör lastbil på lådbilsbanan.

Efter entrén (nästan 900 kr för oss fyra) sprang barnen direkt till stora lådbilsbanan. Adrian klättrade in i en av dem, en lastbil med släp, och fick hjälp att starta och så var han iväg. Det är små bensinmotorer – Björn gissar att det är tvåtaktsmotorer som drivs med bensin och olja – som lådbilarna kör omkring med. Simon var lite senare i starten, så under några förvirrade ögonblick tappade vi Adrians lastbil ur sikte på banan, och sen kunde jag inte hitta den. När den väl återfanns stod den parkerad där man kliver på och av, och Adrian var försvunnen. 

“Var är Adrian,”sa jag till Björn som diskuterade med Simon.

“Vet inte,” sa han.

“Då är Adrian borta,” konstaterade jag. “Vi måste leta.”

“Jag vill inte leta,” sa Simon.

“Det här är allvar Simon, du måste hjälpa till, kom nu så letar vi tillsammans,” sa jag utan att lämna utrymme för invändningar, och Simon förstod faktiskt. Han tog min hand och så började vi jogga åt det enda håll Adrian borde ha kunnat bege sig, och efter 5 andetag fick jag syn på honom. Stackarn, han var ledsen och rädd och gick runt och tittade efter oss, så vilsen och med hängande underläpp.

Det är skillnad att tappa bort dem nu, jämfört med när de var yngre. Nu vet jag, i den mån man kan veta sånt, att de inte kommer börja vandra planlöst och lämna området och försvinna ut i skogen eller börja gå längs landsvägen, eller nåt annat konstigt. De kommer att irra omkring och leta på samma sätt som vi. 

“Kommer du ihåg vad vi har sagt att ni ska göra om ni tappar bort oss,” frågade jag Adrian där han hängde och grät stilla i min famn.

Han skakade på huvudet.

“Stanna kvar där du är, så att vi kan hitta dig.”

“Jag glömde det …” snyftade Adrian, och jag tänkte återigen att den där klockan* som Simon har skulle göra stor nytta på Adrian ibland.

En bra dag ändå

Resten av dagen förflöt utan missöden, barnen åkte inte bilbanan mer för det fanns karuseller också. Eftersom inträdet är det enda man betalar, förutom mat och annat då förstås, så var karusellerna gratis och barnen åkte non stop i flera timmar. Kaffekopparna, en traditionell karusell med cirkushästar, och två liknande den i andra utföranden. Särskilt den med båtar åkte Adrian in i absurdum och mot slutet, när vi hade varit där i fem timmar, satt han och åkte varv efter varv i de där båtarna med blicken fäst vid nån fjärran punkt strax under karusellens mitt. Det fanns inga barn i kön så han behövde inte ens kliva av mellan åken. Det var där nånstans vi tänkte att det var dags att avrunda. Jag fick med mig Adrian för att leta rätt på Simon och Björn, och när Simon fick nys om att vi skulle åka hem så tog han repfärjan ut i vattnet igen och ville inte komma tillbaka. Så där fick vi stå en stund, och filosofera kring handling och konsekvens – dvs muta och hota.

Lådbilslandet Öland
Simon är inte helt och hållet simkunnig än, men det var lugnt för det finns guldfiskar i det grumliga vattnet så det är nog inte så djupt.
Lådbilslandet Öland
Motocross.

Förutom karuseller och bilbana så finns där också “motocross” för barn under 130 cm, vilket är samma gräsklippsmotorer i trehjulingar och fyrhjulingar, och så finns det en hinderbana inne bland träden, en stor hoppkudde och klätterställningar med lianer. Även om klätterställningen förhoppningsvis sett bättre dagar, och helhetsskicket på Lådbilslandet skulle kunna vara bättre, så var det ändå bra och barnen älskade det. De ville absolut inte åka hem och de gick med på det ändå till slut, bara för att vi lovade att komma tillbaka nästa år.

Lådbilslandet Öland


*Simon fick en GPS-klocka när han fyllde 6 år. Till Adrian har vi köpt en tag nu som vi knäppte på honom på Kolmården igår, utifall att han skulle springa bort igen. Återkommer om hur det gick. 

Lucka #18 – Tipskalender 2020

#18: Polismuseet

Jag gissar att det finns fler polismuseer i landet, som förhoppningsvis alla är lika trevliga som det i Stockholm som jag härmed rekommenderar. Det är en väl spenderad förmiddag eller eftermiddag och kom ihåg; man får INTE klättra på polisbilen! De ska för övrigt ha satt upp en skylt nu, enligt egen utsago.

Polismuseet: Att klättra eller inte klättra – det är frågan

Vi har varit på polismuseet med pojkarna. Det var bra, men jag kan inte låta bli att tänka att poliser, om några, vet hur folk är. Alltså hur folk verkligen är. Hur är det möjligt att de missar hur barn är?
polismuseet entre

Allmänt om Polismuseet

Vi var där för nån vecka sen, och det är absolut ett ställe värt ett besök en regnig söndag eftermiddag till exempel, men det är inte jättestort. Det finns en riktig pålad polishelikopter utanför entrén som vi gapade åt en liten stund innan vi gick in. Stället har krokar för ytterkläder och gratis förvaringsskåp, även om nyckeln som hör till sagda skåp sitter på en nyckelring som egentligen skulle behöva ett eget skåp.

Det finns bord och stolar för den som har med sig matsäck och så finns det automater med dryck och sånt för den som vill.

Berättelser med hörlurar och skärm

Pojkarna sprang raka vägen in på barnutställningen “Polis, polis…” och fastnade direkt vid sagorna. Det är förstås inte sagor som berättas, utan verkliga historier om juveltjuvar och sånt. Det finns en monter med prylar som hör till berättelsen, en skärm som visar berättaren och dramatiserade scener ur historien, samt 2 hörlurar så att 2 barn kan lyssna samtidigt.

Vi lyssnade på alla, sen gick sprang vi till rummet med polisbilen och polismotorcykeln.

Polisbil och polismotorcykel

Det är en riktig bil, naturligtvis modifierad för att barn ska kunna klättra runt i den och pilla på allt, och en riktig motorcykel. När vi kom in i rummet stod ett barn på polisbilens tak medan blåljusen snurrade och gav rummet discostämning. Inne i bilen for det runt några ungar till och på motorcykeln satt två stycken och tryckte på alla knappar som fanns.

Såhär är det med barn. Såhär gör de. Skulle det falla dem in att klättra på ett biltak någon annanstans? Möjligt, men de skulle aldrig få det. Ingen vuxen skulle tillåta en sån sak.

Att klättra, eller inte klättra – det är frågan

Simon såg på barnet på taket och, klättrare som han är, var snabbt däruppe så fort det blev ledigt.

polismuseet polisbil

Här finns det två ställningstaganden att göra som förälder:

  1. “Man får inte klättra på biltak, kom ned ögonblickligen!”
  2. “Sådär får man aldrig göra annars, så passa på nu när du ändå står där.”

För dig som tycker att alternativ 1 är det enda självklara, betänk följande:

  • Det finns många lekparker som har gamla bilar ombyggda till klätterställningar.
  • Det är en barnutställning.
  • Bilen är uppenbarligen modifierad för att kunna hanteras riskfritt av barn.

Vidare, en mer subjektiv punkt, men ändå: Polisen har ett museum, för barn, med modifierade fordon. Naturligtvis har de inte underlåtit att sätta upp en skylt om att man inte får klättra på bilen därför att de förlitar sig på att vuxna ska fatta det själva. Det självklara i sammanhanget är att utgå från att de på polismuseet även förstärkt taket på bilen, därför att så fungerar människor. KAN man göra en grej, så finns det ALLTID någon som gör det och gör en, så gör flera. Finns det någon yrkesgrupp som vet om detta så är det poliser – liksom alla andra yrken som hanterar människor.

“Man får inte klättra på biltak, Simon. Kom ner!” sa Björn.

“Sådär får man aldrig göra annars, så passa på nu när du ändå står där,” sa jag samtidigt.

Vi tittade på varandra, båda lika förvånade. Va? Det är klart att den är förstärkt, sa jag. Va? Det är klart att den inte är, det är ju en bil, sa Björn.

Serviceminded på polismuseet

Simon fick komma ner, och efter en liten stund till var det dags att åka hem. På väg förbi entrékassan frågade jag mannen med näsan i mobilen som stod där:

“Due … Får barnen klättra på polisbilen som står därinne? På taket, alltså?”

Han gav mig en blick som jag kände igen bara alltför väl. Det var den där blicken som jag tror att vanliga dödliga uppfattar som reserverad artighet, men som jag, efter 10 år i servicebranschen på hotell, känner igen som resultatet av ett noga behärskat mentalt utbrott av förakt inför hela mänsklighetens samlade idioti kombinerat med en het önskan om att byta jobb till skeppsbruten på en öde ö i Söderhavet. Den vanligaste tekniken är att avskärma sig och liksom zooma ut till hälften.

“Nej,” sa han kort.

“Ni vill kanske sätta upp en skylt,” sa jag.

“Vaddå?” sa han och bekräftade därmed misstanken om Söderhavet.

“Jag såg ingen skylt om att barnen inte får klättra på taket, så om ni har en, så vill ni nog flytta den så att den syns bättre.”

Han såg ut som Björn gjort för en stund sedan, när jag sa att taket var förstärkt, så jag upprepade samma sak igen:

“Det är ju en utställning för barn. Barn klättrar, särskilt våra. Det är deras grej. Om ni inte vill att de klättrar på taket på polisbilen, så måste ni sätta upp en skylt.”

Han vände lite på sig så att han stod med sidan mot mig, och den reserverade artigheten var, om möjligt, ännu kallare när han svarade:

“Jag ska framföra det.”

Tjena, tänkte jag.

polismuseet motorcykel

Kanske är jag ute och cyklar när jag tror att det är poliser inblandade i utställningen på polismuseet. Jag menar, riktiga poliser har sannolikt annat för sig än att ställa i ordning en utställning, men jag tänkte mig ändå att Polisen ligger bakom Polismuseet och Polisen består av poliser. Det var kanske inte helt genomtänkt. Hursomhelst så har jag mailat dem om skylten.

Hur hade du gjort, spontant? Hade du tänkt som jag, eller som Björn – eller kanske varken?

Regnig söndag på Fjärilshuset

Vi besökte Fjärilshuset i Hagaparken i söndags. Sist vi var där, för nästan två år sen, kröp Adrian lika mycket som han gick. I söndags klättrade han ungefär lika mycket som han gick.

Det var Simons idé att åka och “titta på rockor”. Egentligen ville han åka redan i lördags men då var det så fint väder så vi åkte till Vasaparken och stod och huttrade där istället, medan pojkarna klättrade på allt. I söndags däremot, då ösregnade det när vi gjorde upp dagens plan.

Årets besök på Fjärilshuset i Hagaparken

Det finns en bassäng med karpar direkt när man kommer in – så stora de är! – och ovanför bassängen växer ett träd (?) som släpper russinstora frön. En del av fröna hade trillat bredvid på marken, så pojkarna provade att “mata” fiskarna med dem – man ska förstås inte mata djuren, men dessa frön trillade ju i vattnet av sig själva ändå, så vi lät dem hållas. Fiskarna var inte dummare än att de spottade ut fröna igen efter att ha tuggat på dem en stund.

Det här är inte samma bassäng, men det var värt en bild ändå. Älskar såna här skräckskyltar.

Efter jättefiskarna kommer man till jättefjärilarna. Underbart vackra och ganska närgångna fjärilar, och så förstås jättemalen som bara lever i tre dagar:

På deras avdelning finns även sköldpaddor, och rockor (!) på kanske 30 (?) cm djup.

Efter det går man vidare till saltvattensavdelningen med hajarna, nemo-fiskarna, maneterna och filmvisningen om hur man märker tigerhajar.

“Woooooow …! Titta hajar, mamma!!”

Det är verkligen ett bra ställe. Inne på hajavdelningen finns toaletter lättillgängliga, mycket yta, stora “fönster” till hajbassängen, och så kryptunnel för barn (oklart vad som fanns i den för jag fick inte plats, men tyckte jag skymtade nån sorts installation i taket).

Det här är alltså fortfarande ett strakt tips, även för mindre barn.


Obs! Ej sponsrat.

Spånga Bys 4H gård – klart tips om ni har vägarna förbi

Jag är kär.

I en get.

Alltså den här geten … jag har aldrig träffat en så kelsjuk individ! Vi tar det från början:

Förra helgen tyckte Björn att vi skulle åka till en 4H-gård. Den 4H-gården där jag brukade hänga när jag var 4 år är också den där vi varit mycket med pojkarna (och även där Simon gav bort sin napp), men det är ju alltid kul att testa nåt nytt. Det var fint väder, så vi gav oss ut på en längre cykeltur till Spånga Bys 4H gård, och det var en glad överraskning.

Spånga Bys 4H

Det första vi gjorde när vi kom fram var att ge pojkarna äpple, och medan de åt gick jag några steg bort och hittade hönsen och getterna. Jag stack i armarna genom getternas staket och försökte halvhjärtat locka på dem – djur lyssnar aldrig på mig – och då var där en som lyfte på huvudet, tittade på mig säkert en hel sekund och sen kom traskande. Den var inte rädd, stod helt nära och liksom vände sig vartefter så jag skulle komma åt att klia den på de bra ställena – vilket i getens fall tydligen var runt öronen och på kinden, och halsen, och ögat (?), och överallt.

spånga bys 4h

Visst har de märkliga ögon, getter? Och det var som att den blev helt groggy av att strykas, det syntes hur den verkligen njöt.

Pojkarnas äpplen tog dessvärre slut så jag kunde inte stå kvar och gosa vid staketet hela dan.

spånga bys 4h

Plaskdammen visste vi ingenting om, så pojkarna fick plaska på i kalsongerna. Adrian badade och plockade sten från botten, Simon sprang runt kanten och … oklart vad han hade för sig. Koncentrerad var han i alla fall.

spånga bys 4hmjh

Adrian var helt såld på klätterställningen. Där fanns även gungor, studsmatta, och en liten inmurad småbarnsgård i skuggan under träden.

Den största succén, eller i alla fall den sista innan vi blev tvungna att åka hem och äta lunch, var konstverk-klätterställnings-rutschkanorna.

Vi hade en lång diskussion i efterhand, Simon och jag, om huruvida den ena var grön eller blå. Jag hävdade grön, sen tittade vi på bilderna och jag sträcker mig till blågrön.

Spånga Bys 4H gård har även hästar, som vi såg i en hage bredvid gungorna, och en massa andra djur enligt hemsidan som vi inte letade reda på. Vi kommer komma tillbaka många gånger tror jag.

Verksamheten upphör på Aquaria den 30e september så passa på innan dess

aquariaAquaria

Vi var som sagt på vattenmuseum igår, dvs vi åkte till Aquaria för att låta Daniella städa ifred hemma på förmiddan.

Aquaria – “upplev regnskog, vackra korallrev och en makalös utsikt över Stockholm” – vattenmuseum upphör med sin verksamhet den 30e september i år så eftersom väderprognosen var tvetydig och vi ville slippa gå och bara vänta ut tiden på nån lekplats här hemma, så åkte vi dit enligt plan trots vackert väder.

Vi råkade komma fram till entrén exakt när de öppnade så vi var allra först in. Simon var lite tveksam i början och blev rädd för de stora fiskarna i dammen precis efter entrén, men sen landade han och var superfascinerad ett bra tag.

aquaria

Rockorna, “Nemo” och drakfisken gjorde störst gemensam succé, liksom den läckra tunneln genom rockornas pool.

aquaria

aquaria

Fick ingen bra bild på drakfisken, men drakfiskens polare (ovan) (ja, det är en fisk) låg tillräckligt stilla.

aquaria aquaria aquaria

Nemo, eller “clownfisken” om vi ska hålla oss till vuxenspråk, var också svår att få skarp. Tycker de är så vackra, de rör sig så mjukt och vigt – i den mån en firre kan vara vig.

På 40 minuter hade vi avverkat hela stället, långt tidigare än vi tänkt så vi gick en promenad på bryggan i gästhamnen intill.

Sen drog vi hem, och när vi kom hem hann jag stänga av motorn på uppfarten preciiiis innan Simon började åksjukekaskadkräkas i baksätet, så just nu styr vi mot Öland i en lätt kräk- och citrondoftande bil.


*OBS! ej sponsrat

Vi var på fjärilshuset i Hagaparken

I lördags fick vi denna snilleblixt, bara en aningens sent på morgonen men vi körde ändå.

Simon pratar ofta om hajar, ända sedan han först stiftade bekantskap med Lilla barnkammarbokens hajsång* för nåt år sen. När vi är i lekparken så blir jag allt som oftast runtkommenderad i klätterställningar och båtar under förevändningen att “haja bita dä”.

Fjärilshuset i Hagaparken

Ja, de har hajar där. Och fjärilar, och “Nemo”, och sköldpaddsungar, och en robotkrokodil – bästa kombon ever –  samt grodor. Jag missar säkert en del djur här, vill du ha korrekt info så besök deras sida.

Simon tyckte det var jättekul. Hajarna var spännande en liten stund men sen var det fiskarna, framförallt karparna (fiskrikets svar på jumbojet) och “nemos” som drog.

Adrian tyckte det var kul så fort han fick gå själv. Han var länge ängslig över allt nytt, men sen gick det över och vi tappade bort Simon och Björn medan jag travade efter honom runt på fjärilsavdelningen.

fjärilshuset

Fjärilarna var stora, fantastiskt vackra och nära. Särskilt en metallicblå variant som flög långt och lågt längs gångarna med en hel flock ungar efter sig. Jag lärde mig att enorma fjärilar har så stora vingar att de kan glidflyga ganska långt, alltså de måste inte flaxa hela tiden.

fjärilshuset i hagaparken

Fjärilshuset som utflyktsmål

Vi har inte varit där förut, men baserat på ett enda besök skulle jag säga att det passar jättebra för yngre barn. De tillåter inte barnvagn därinne men man kan låsa fast den på en barnvagnsparkering utanför entrén. Där finns en enklare restaurang, eller lunchservering eller vad det nu kallas, med fokus på barnfamiljer – dvs enkel och dyr mat. Det är praktiskt att äta där efter besöket, men då ska det vara pga tidsbrist och inte för att maten är oslagbar (för det är den INTE). Det är inte heller superstort, så barnen orkar med hela stället och gärna flera varv 🙂

 


*Lilla barnkammarbokens hajsång:

Ny hobby: familjeutflykter sena helgeftermiddagar

Vi har varit sparsamma med familjeutflykter av den här sorten, och med sparsamma menar jag totala främlingar, för det har känts lite osäkert. Du vet, mycket meck för kort tid på plats. Det är först nu som vi upptäckt att om vi inte måste äta middag hemma så blir det plötsligt mer utrymme och möjligheterna står bokstavligen i kö utanför dörren nu när det varma(re) vädret är här.

Nationaldagen

Jag har fortfarande inte berättat om hur oväntat bra vi hade det på nationaldagen…! Jag är själv förvånad över hur bra det blev till slut. Alltså vi hade ju alla förutsättningar förstås; först helg, sen måndag med barnvakt och dejt, sen ledig nationaldag med fantastiskt väder.

Dagen förflöt lugnt och stilla, och vi hade planerat att åka in till stan och “essinge-nånting” för att träffa kusin Jonna efter att Simon vaknat på eftermiddan. Vi hade en liten dipp där när jag kom på att vi behövde veta vart vi skulle och försökte få tag på henne, och det inte gick. “Essinge-nånting” var inte tillräckligt specifikt för att vi skulle våga chansa, så vi packade bilen ändå och åkte till centrum här i närheten istället.

När vi väl packat ur ungar, vagn och picknickutrustning upptäckte vi att vi missat hela firandet och att folk var på väg hem, men då ringde Jonna så vi tog tunnelbanan in till Fridhemsplan, bussen ut på Lilla Essingen och hoppade av vid Östra Primusparken.

Aldrig hört talas om. Aldrig varit där. Parken är liten, så det tog väl en minut att gå runt hela och leta efter min förlorade kusin innan hon hittade oss och vi kunde slå ut vår filt intill de andras.

Vid det här laget var klockan framåt 17. Adrian sov fortfarande sin middagslur, marken var full av filtar med folk i blandade åldrar och stilar och technomusiken dunkade i vågor över gräset. Adrian sov vidare. Simon stirrade storögt på allt och alla.

Vi hade plockat ihop varsin sallad i självplocket på mataffären vid Fridhemsplan, och det var det bästa vi kunde ha gjort i matväg. Simon åt sin sallad med bara sånt han gillar, medan han satt stilla på filten och typ intog omgivningen och försökte mata alla som pratade med honom med morötter.

Adrian vaknade. Även han stirrade storögt på allt men på ett väldigt taggat vis; han log konstant och hoppade med benen mest hela tiden. Simon, som tittat färdigt på folk, ställde sig upp och började härma alla som rörde sig till musiken.

Vid 18 tröttnade arrangörerna på alla barnfamiljer och vred upp volymen, vilket ledde till att vi först försökte leta lä från ljudvågorna, men vi gav upp efter ett varv runt parken och åkte hem. Kort men roligt, och vi var hemma till strax efter 19 – lagom för välling.

Skansen

Eftersom det gick så bra med ungarna, dvs inga härdsmältor, inga bråk, inga dippar eller dylikt, så bestämde vi att vi måste hitta på mer saker med barnen. Därför var vi på Skansen i söndags.

Simon är fascinerad av allt han inte ser dagligen – och även av mycket som han ser dagligen – och sånt som rör sig är förstås spännande. Djur, insekter, grävmaskiner, lastbilar, flygplan – du förstår. Djurparker är därför ett tacksamt utflyktsmål.

Skansen har lite tokiga öppettider för vår rytm med middagsvilan och mat och allt det där, men vi tråcklade oss iväg och efter att ha glömt Adrians napp hemma, lyssnat på hans övertrötta bebisvrål hela vägen i bilen, blivit irriterade, kört vilse, blivit åksjuka, upptäckt att vi även glömt Adrian mat hemma, stannat och panikhandlat bebismat på 7eleven och bytt förare så kom vi till slut fram.

Adrian somnade direkt, och Simon var en fröjd att ha med sig. Han gick lite själv, åkte lite vagn, satt på pappas axlar och trodde att han bestämde vart vi skulle gå.

Undervattensfönstret hos sälarna var svårt att slita sig ifrån.

När Adrian vaknade gick han plötsligt in i ett nytt utvecklingssteg och vägrade sitta i vagnen, så han fick stå istället.

När det var dags för mat så försökte jag ge honom av barnmatsburken som Björn nyss handlat, men den var från 8 månader med spaghettibitar i och han såg bara äcklad ut, så det blev att tanka i honom en fruktklämmis (som Björn också köpt som backup tack och lov) istället och börja gå mot utgången eftersom de snart skulle stänga.

Trots failen med nappen och maten så var det ändå en bra utflykt. Vi hade tänkt äta på restaurang också, men utan mat och napp till Herr Plötslig Hungerdipp Från Ingenstans så kändes det som nåt att spara till nästa gång.

Failsafe

Skötväskan har nu berikats med sin egen nappflaska och en färdigblandad tetra för Adrian, samt en egen napp, så att detta inte händer nästa gång.

 

SaveSave

SaveSaveSaveSave