Etikett: dilemma

En vill ju inte va en ja-sägare! Dvs föräldern som säger ja till allt

När vi går i affärer med barnen använder vi tricket med önskelistan ytterst flitigt. Särskilt Simon har lärt sig att han aldrig får något oplanerat på studs – Adrian har en liten bit kvar – men det finns tillfällen då det är svårt för mig att hålla mig till regeln.

När Simon behövde en ny jacka

Precis, Simon behövde en jacka helt plötsligt. Det brukar vara så; jag tror att den ena eller andra har allt som behövs, men egentligen är det bara brorsan som har det. Dessa hål i garderoben upptäcker jag oftast när vi står halvklädda i hallen på väg till förskolan.

Så vi åkte till Outlet, jag och Simon, den dagen efter förskolan. Simon var trött, men ändå vid gott mod – ända tills jag försökte få honom att faktiskt TITTA på jackorna jag höll upp innan han svarade nej. Istället hade han fastnat vid nåt tillfälligt (?) parti inlines för barn. Det gick inte att få honom därifrån på fredlig väg. Han vände och vred på dem, ställde massa frågor och jag svarade. Såklart att jag gjorde, det är ju inlines. Jag åkte mycket när jag var tonåring.

Han funderade lite, och bad sen att få prova. Såklart att han fick prova, det är ju inlines! Han rullade entusiastiskt runt en stund i butiken med mig vid armen, sen gick han med på att ta av dem – bara för att sätta händerna i dem och köra omkring med dem på golvet lika länge till.

”Mamma, jag vill ha såna här,” sa han till slut, snällt och sakligt, med inlines fortfarande på händerna.

”Ska jag fota dem och sätta upp dem på din önskelista?”

Jag fotade, han pratade om hur gärna han ville ha såna, jag pratade om hur svårt det är i början men hur fort det går att lära sig om man inte ger upp.

”För vad händer med dem som ger upp, Simon?”

”Vaddå?”

”Ingenting! De lär sig ingenting, nånsin.”

Tvivlet

I bilen på vägen hem pratade han om inlines och hur kul det skulle vara. Och jag, som blir eld och lågor så fort barnen visar intresse för aktivitet, satt och funderade på om det var emot våra föräldraregler att köpa ett par.

Emot: Simon har hittat nåt som i hans ögon eventuellt/sannolikt klassas som leksak, som han ber om att få. Nästa högtid med presenter till honom är julafton, det finns ingen anledning att köpa nåt nu.

För: Det är en aktivitet, och det gäller att hoppa på tåget i farten. Väntar vi till julafton har intresset dött för länge sen.

Björn avgjorde att vi skulle köpa dem, så jag åkte glatt tillbaka till Outlet dagen därpå. Vi gömde dem i garderoben ett par dagar, i hopp om att minska intrycket att han får saker bara för att han pekar på dem. Det hade säkert ingen effekt, men man vet ju aldrig.

Premiärturen

I måndags var det dags, överraskningen åkte fram under Simons lediga dag (magsjuka lördag förmiddag = hemma till och med måndag) och Simon stapplade vingligt över gräsmattan mot gångvägen, där Adrian lärde sig cykla för några veckor sen. Han ramlade nån gång, annars hängde han mest i mig, och efter 10 minuter gav han upp.

”Kommer du ihåg vad vi sa om att ge upp, Simon?”

”Ja, men vi ska åka mera. Bara inte idag,” svarade han över axeln medan han kröp uppför trätrappan på baksidan. Sen dess har det inte varit väder att åka nåt, men jag hoppas att jag kan få med honom ut ett par gånger till. Jag får locka med russin.

Adrians tur

Det är praktiskt ändå, att de har nästan lika stora fötter. Adrian fick såklart också testa, med liknande resultat dessutom. Jag ångrar inte köpet, det var bra pris och de går att sälja igen. Helst hade jag hyrt först istället för att köpa, men jag hittade ingenting för barn och inte heller nånting på Blocket just då. Säsongen har väl inte riktigt kommit igång än. Vi får se hur det går, jag hoppas de kommer på hur kul det kan vara.

Parentes

En tids tystnad från min sida här kommer sig av en massa jobb. Mhm, det är inte som att jag fått tag på ett riktigt jobb där jag får betalt för det jag gör – än – men det är så fasansfullt kul att jag gör det ändå. En kreativ våg med tunnelseende på det nya är vad det blev av den saken, men nu har det lugnat sig, det är nästan klart.

Föräldradilemma när hela samhället håller andan

Finns det NÅGONTING annat som händer i världen än corona? Det verkar inte finnas någon hejd på ältandet. Jag försöker inte förminska det, men nog måste väl livet fortsätta att hända ändå?

Föräldradilemma

Vi jobbar hemma

Läget just nu – eller i alla fall igår – är som så att både jag och Björn ombeds jobba hemifrån så mycket det går. Pojkarna är på förskolan som vanligt, men på förskolan är det inte som vanligt eftersom ungefär en tredjedel av personalen är hemma och väldigt många barn är hemma sjuka eller lediga.

I fredags kom ett nytt vädjande från förskolan om att barn som inte verkligen behöver vara på förskolan ska få stanna hemma. Jag lider med personalen, och är samtidigt tacksam över att inte ha ett arbete som påverkar andras vardag i sådan utsträckning som deras gör. Jag skulle lätt kunna köra sönder mig själv.

Föräldradilemma

Vi som föräldrar är splittrade. Vi vill å ena sidan hjälpa dem så mycket som det går; jag vill helst ta hem pojkarna för att vår kära förskola ska få det lättare och för att det kanske finns andra familjer som behöver förskolan ännu mer än vi gör. Å andra sidan …

”VAB-ersättningen är ju bara kaffepengar jämfört med lön. Det skulle bli en ekonomisk jättesmäll för oss, för vi vet ju inte hur länge det här ska pågå,” sa Björn.

Vi enades om att höra med förskolan om det är behjälpligt för dem att vi tar hem pojkarna efter lunch. Vi får se vad det säger. Då skulle vi ändå hinna med att jobba fulltid båda två, om vi planerar strikt. Visst, det blir lite lägre livskvalitet för mig och Björn, men inte för pojkarna och det här vansinnet kan ju inte pågå i flera år heller.

När hela samhället håller andan

Jo! Det kan VISST pågå i flera år, säger vissa. Men jag menar att sättet på vilket vi hanterar detta inte kan pågå i flera år. Hur länge kan ett samhälle hålla andan?

Vi måste sätta våra nära och kära i första rummet, såklart, men vi är samhällets hjärta och stannar vi så dör det. Därför tror jag att vi måste fråga oss själva, ”Hur kan jag översätta mitt liv till dessa nya begränsningar, UTAN att förändra det?”. Ja, ok, klart att förändring är oundvikligt men sikta gärna på månen.

För oss här hemma innebär detta följande:

  • Vi bunkrar inte. Särskilt inte toapapper – det är för övrigt det konstigaste hittills i vårt land, att folk bunkrar toapapper. Varför? Det finns så mycket annat som är viktigare. Är brist på toapapper det värsta du kan föreställa dig? Eller har toapapper användningsområden som jag inte känner till? Så många frågor.
  • Vi har skypefika med folk, dricker vårt te och äter det vi brukar under fikat även fast vi sitter själva hemma.
  • Vi håller våra rutiner så absolut långt som det är möjligt.
  • Shoppar vidare online – men det här har vi fått ändra, ironiskt nog, när det kommer till maten. Vi handlar alltid mat online, men nu är leveranstiderna så långa att vi tvingas ut i butikerna oftare. Å andra sidan är det så lite folk ute så det gör ingenting.

Andra, mer positiva saker med rådande omständigheter – låt oss kalla det silver linings – är att vi har varit friska allihop nu ovanligt länge. Sen så hinner vi plötsligt träna hemma, eftersom restiden till och från jobbet försvunnit ur planeringen.

Personligen, alltså om jag zoomar in på bara MIG, så tycker jag att det sänkta tempot är ganska skönt. Jag älskar att jobba hemifrån. Får så himla mycket mer gjort när ingen stör.

Polismuseet: Att klättra eller inte klättra – det är frågan

Vi har varit på polismuseet med pojkarna. Det var bra, men jag kan inte låta bli att tänka att poliser, om några, vet hur folk är. Alltså hur folk verkligen är. Hur är det möjligt att de missar hur barn är?
polismuseet entre

Allmänt om Polismuseet

Vi var där för nån vecka sen, och det är absolut ett ställe värt ett besök en regnig söndag eftermiddag till exempel, men det är inte jättestort. Det finns en riktig pålad polishelikopter utanför entrén som vi gapade åt en liten stund innan vi gick in. Stället har krokar för ytterkläder och gratis förvaringsskåp, även om nyckeln som hör till sagda skåp sitter på en nyckelring som egentligen skulle behöva ett eget skåp.

Det finns bord och stolar för den som har med sig matsäck och så finns det automater med dryck och sånt för den som vill.

Berättelser med hörlurar och skärm

Pojkarna sprang raka vägen in på barnutställningen ”Polis, polis…” och fastnade direkt vid sagorna. Det är förstås inte sagor som berättas, utan verkliga historier om juveltjuvar och sånt. Det finns en monter med prylar som hör till berättelsen, en skärm som visar berättaren och dramatiserade scener ur historien, samt 2 hörlurar så att 2 barn kan lyssna samtidigt.

Vi lyssnade på alla, sen gick sprang vi till rummet med polisbilen och polismotorcykeln.

Polisbil och polismotorcykel

Det är en riktig bil, naturligtvis modifierad för att barn ska kunna klättra runt i den och pilla på allt, och en riktig motorcykel. När vi kom in i rummet stod ett barn på polisbilens tak medan blåljusen snurrade och gav rummet discostämning. Inne i bilen for det runt några ungar till och på motorcykeln satt två stycken och tryckte på alla knappar som fanns.

Såhär är det med barn. Såhär gör de. Skulle det falla dem in att klättra på ett biltak någon annanstans? Möjligt, men de skulle aldrig få det. Ingen vuxen skulle tillåta en sån sak.

Att klättra, eller inte klättra – det är frågan

Simon såg på barnet på taket och, klättrare som han är, var snabbt däruppe så fort det blev ledigt.

polismuseet polisbil

Här finns det två ställningstaganden att göra som förälder:

  1. ”Man får inte klättra på biltak, kom ned ögonblickligen!”
  2. ”Sådär får man aldrig göra annars, så passa på nu när du ändå står där.”

För dig som tycker att alternativ 1 är det enda självklara, betänk följande:

  • Det finns många lekparker som har gamla bilar ombyggda till klätterställningar.
  • Det är en barnutställning.
  • Bilen är uppenbarligen modifierad för att kunna hanteras riskfritt av barn.

Vidare, en mer subjektiv punkt, men ändå: Polisen har ett museum, för barn, med modifierade fordon. Naturligtvis har de inte underlåtit att sätta upp en skylt om att man inte får klättra på bilen därför att de förlitar sig på att vuxna ska fatta det själva. Det självklara i sammanhanget är att utgå från att de på polismuseet även förstärkt taket på bilen, därför att så fungerar människor. KAN man göra en grej, så finns det ALLTID någon som gör det och gör en, så gör flera. Finns det någon yrkesgrupp som vet om detta så är det poliser – liksom alla andra yrken som hanterar människor.

”Man får inte klättra på biltak, Simon. Kom ner!” sa Björn.

”Sådär får man aldrig göra annars, så passa på nu när du ändå står där,” sa jag samtidigt.

Vi tittade på varandra, båda lika förvånade. Va? Det är klart att den är förstärkt, sa jag. Va? Det är klart att den inte är, det är ju en bil, sa Björn.

Serviceminded på polismuseet

Simon fick komma ner, och efter en liten stund till var det dags att åka hem. På väg förbi entrékassan frågade jag mannen med näsan i mobilen som stod där:

”Due … Får barnen klättra på polisbilen som står därinne? På taket, alltså?”

Han gav mig en blick som jag kände igen bara alltför väl. Det var den där blicken som jag tror att vanliga dödliga uppfattar som reserverad artighet, men som jag, efter 10 år i servicebranschen på hotell, känner igen som resultatet av ett noga behärskat mentalt utbrott av förakt inför hela mänsklighetens samlade idioti kombinerat med en het önskan om att byta jobb till skeppsbruten på en öde ö i Söderhavet. Den vanligaste tekniken är att avskärma sig och liksom zooma ut till hälften.

”Nej,” sa han kort.

”Ni vill kanske sätta upp en skylt,” sa jag.

”Vaddå?” sa han och bekräftade därmed misstanken om Söderhavet.

”Jag såg ingen skylt om att barnen inte får klättra på taket, så om ni har en, så vill ni nog flytta den så att den syns bättre.”

Han såg ut som Björn gjort för en stund sedan, när jag sa att taket var förstärkt, så jag upprepade samma sak igen:

”Det är ju en utställning för barn. Barn klättrar, särskilt våra. Det är deras grej. Om ni inte vill att de klättrar på taket på polisbilen, så måste ni sätta upp en skylt.”

Han vände lite på sig så att han stod med sidan mot mig, och den reserverade artigheten var, om möjligt, ännu kallare när han svarade:

”Jag ska framföra det.”

Tjena, tänkte jag.

polismuseet motorcykel

Kanske är jag ute och cyklar när jag tror att det är poliser inblandade i utställningen på polismuseet. Jag menar, riktiga poliser har sannolikt annat för sig än att ställa i ordning en utställning, men jag tänkte mig ändå att Polisen ligger bakom Polismuseet och Polisen består av poliser. Det var kanske inte helt genomtänkt. Hursomhelst så har jag mailat dem om skylten.

Hur hade du gjort, spontant? Hade du tänkt som jag, eller som Björn – eller kanske varken?