Några saker som pojkarna sagt till mig i höst

Jag brukar vara ganska dålig på att skriva upp när pojkarna säger saker till mig som får mig att tänka ett extra varv, eller kväva ett gapskratt, men ibland lyckas jag ändå komma ihåg ordföljder och reflektioner tills samtalet är slut och det blir läge att skriva ner dem.

“Vad är det för sår du har där på näsan, Adrian?”

Adrian försöker titta på sin egen näsa, utan spegel.

“Var?”

“På nästippen. Där.”

“Jag ramlade på förskolan. Och slog mig på mitt knä.”

“Aha … Men vad gör såret på näsan då?”

“Faktiskt. Jag … Det kom ett sår på mitt knä, när jag ramlade. Och sen åkte det in i kroppen. … Och sen åkte det genom kroppen hela vägen …” – Adrian visar med handen – “… och så kom det ut här.” Han pekar på näsan.


Jag och pojkarna busar i studsmattan. Simon blåser mig på magen med sin tomma bubbelpistol eftersom jag är varm och ligger ner och vilar ett par sekunder.

“Jag blåser dig här mamma.”

“Mm.”

Han drar i min tröja, verkar leta efter nåt på mig: “Var är den…? Där!”

“Vad?”

“Bla bla chickling.”

“Kittling eller kyckling?”

“Kyckling, den som ser ut som tuggad kyckling.”

“Hahah … va? Tuggad kyckling?”

“Haha ja, en prick som ser ut som kyckling som jag har ätit, och sen spottat ut. Titta där har du en till! Ska jag blåsa på den också?”

“Visst, mina tuggade kycklingar gillar det.”


“Vad tänker du på Simon? Du ser så fundersam ut.”

“Ingenting. Jag får inga bilder i mitt huvud.”


Det är tidig morgon. Jag står och tvättar händerna i badrummet. Adrian presenterar sig kavat i dörröppningen, med ena handen bakom ryggen:

Adrian: “Mamma. Berätta vad det är för dag idag.”

Adrian: “Till mig.”

Adrian: “Så att jag kan upplysa.”

Jag: “Tisdag.”

Adrian: “Nu ska jag upplysa dagen med min … med min … med min FICKLAMPA!” hojtar han och rycker fram sin lilla röda ficklampa från bakom ryggen.

Kommentera