Några saker som pojkarna sagt till mig i höst

Jag brukar vara ganska dålig på att skriva upp när pojkarna säger saker till mig som får mig att tänka ett extra varv, eller kväva ett gapskratt, men ibland lyckas jag ändå komma ihåg ordföljder och reflektioner tills samtalet är slut och det blir läge att skriva ner dem.

“Vad är det för sår du har där på näsan, Adrian?”

Adrian försöker titta på sin egen näsa, utan spegel.

“Var?”

“På nästippen. Där.”

“Jag ramlade på förskolan. Och slog mig på mitt knä.”

“Aha … Men vad gör såret på näsan då?”

“Faktiskt. Jag … Det kom ett sår på mitt knä, när jag ramlade. Och sen åkte det in i kroppen. … Och sen åkte det genom kroppen hela vägen …” – Adrian visar med handen – “… och så kom det ut här.” Han pekar på näsan.


Jag och pojkarna busar i studsmattan. Simon blåser mig på magen med sin tomma bubbelpistol eftersom jag är varm och ligger ner och vilar ett par sekunder.

“Jag blåser dig här mamma.”

“Mm.”

Han drar i min tröja, verkar leta efter nåt på mig: “Var är den…? Där!”

“Vad?”

“Bla bla chickling.”

“Kittling eller kyckling?”

“Kyckling, den som ser ut som tuggad kyckling.”

“Hahah … va? Tuggad kyckling?”

“Haha ja, en prick som ser ut som kyckling som jag har ätit, och sen spottat ut. Titta där har du en till! Ska jag blåsa på den också?”

“Visst, mina tuggade kycklingar gillar det.”


“Vad tänker du på Simon? Du ser så fundersam ut.”

“Ingenting. Jag får inga bilder i mitt huvud.”


Det är tidig morgon. Jag står och tvättar händerna i badrummet. Adrian presenterar sig kavat i dörröppningen, med ena handen bakom ryggen:

Adrian: “Mamma. Berätta vad det är för dag idag.”

Adrian: “Till mig.”

Adrian: “Så att jag kan upplysa.”

Jag: “Tisdag.”

Adrian: “Nu ska jag upplysa dagen med min … med min … med min FICKLAMPA!” hojtar han och rycker fram sin lilla röda ficklampa från bakom ryggen.

Saker jag hör mig själv säga

Jag är säker på att du känner igen dig, du vet i det där ögonblicket då man hör vad man precis sa, och tänker att ja, det var en sak jag aldrig trodde att jag skulle säga.
Här är några jag samlat på mig senaste månaden.

Kastar man mat omkring sig så är man inte hungrig!

Vi tvättar inte händerna i dricksglaset.

Hoppa inte på mitt huvud.

Sluta hjälpa mig när jag är på toa!

Vem är det som har ätit på pappas gummimatta?

Vår son vässade sina tänder där, det är därför den ser ut så.

Det finns faktiskt saker som jag inte vet. Varför det blåser idag är en sån sak. Jag VET inte.

Vad gör badrumsmattan i min säng?

Om man sorterar sin musli och sen äter en smula i taget, då har man valt att inte äta så mycket. Så är det bara. Det är det som HÄNDER om man gör så.

Var ska vi borsta tänderna?

NEJ! Inget hoande vid bordet!

Sluta slicka på mitt huvud när jag läser.

Jag vill inte ha dina fötter på min tallrik.

Du kan inte tvätta händerna genom att slicka dem rena. Så gör hundar, och de är ALDRIG rena.

Nej, jag kan inte ta bort mina tänder ur min mun. Det är väl klart att jag råkar bita dig om du kör in hela din hand i min mun, där mina tänder finns.

Ibland går det långsamt

Mamma?

Ja?

Min snabbhet är på semester.

Är den?

Ja, med fladdermössen.

Jasså?

Ja, för de ska till samma ö.

Vad härligt. Får jag också följa med?

Neje!! Det är faktiskt bara fladdermössen som får åka dit!

Jaha. Och snabbheten?

Meh! Jag säger ju det.

Mvh Simon, 4 år

Det finns gränser även för oss

Det finns tydligen gränser även småbarnsföräldrar emellan.

Björn: “Vad har du där på ärmen?”

Jag: “Var?”

Björn: “Där.”

Jag: “Vet inte. Är det kletigt?”

Björn: “Det får du ta reda på själv.”

Hashtag DIY.

Komiskt korrekt

Jag: “Få se vad du har hittat, Simon?”

Simon: “Nej.”

Jag: “Jo men får jag titta bara? Du får tillbaka den.”

Jag: “Ahaaa, det är en snowboardåkare. Men vad gör han med hakan?”

Simon: “Jag vet inte. Få se? Vad gör han?”

Jag: “Han kanske ler … måste säga att det var en välbalanserad sak, den tippar inte – även om den inte är anatomiskt korrekt.”

Simon: “Vaddå, är den inte komiskt korrekt?”

Jag: “Nej, kanske inte det heller.”

Duscha inte mitt godis!

Simon står i duschen sent på kvällen, dvs runt kl 21. Jag duschar honom och tvättar hans hår eftersom han sagt att han inte kan sova för att det kliar så mycket i håret.

“Sluta mamma sluutaaa! Inget mera vatten, nej nej! Näääääj!! Inte ansiktet! Måste torka! Nääääääj!”

“Men Simon, lugn! Det är bara vatten. Det gör ingenting med vattendroppar i ansiktet!”

“Neeej mamma NÄÄÄÄÄÄÄ! DU FÖRSTÖR MINA GODISAR!”

“Va? Har du sparat godisar i håret nånstans?” – Detta känns märkligt, eftersom Simon inte fått nåt godis. Jag inser att ordet har en bredare betydelse för honom än för mig, så jag testar en teori genom att hälla lite vatten i ansiktet.

“Sluta hälla vatten, du duschar bort mina godisar!”

“Menar du din näsa?”

“JA-AAAA!!”

“Är snorkråkorna dina godisar?”

“Jaaaaaa!! Dom e goooodaaaa!! Ja vill ha dooom! Ja tyckej om dom!! Dom e mina! Sluta!!”

Bortdribblad före start … de känner mig (för?) väl

När de känner dig så väl att diskussionen aldrig blir av

Frukost, 07:15. Onsdag. Jag har jobbat en timme hemma redan, men går för att hämta en kopp te i köket och möter Björn och barnen.

“Björn, jag ser att Simon har sina finbyxor på sig.”

“Ja, han har valt sina kläder själv ur garderoben. Jag hade lagt fram andra kläder som redan var på gång, men jag sa inget för du brukar ju gilla att han väljer själv.”

“Mhm,” säger jag bara, för detta är så sant att … att jag inte hade kunnat säga det bättre själv.

“Mm,” fortsätter Björn, “så om han ska byta får du ta det med honom.”

Jag antar utmaningen, myser fram till Simon och kramar om honom.

“Simon, vilka fina byxor du har valt att ta på dig idag.”

“Ja, det är mina födelsedagsbyxor.”

“Ja, det är det.”

“När det är fest!”

“Ja. Är det fest idag?”

“Jag har dom för att jag ville vara fn … she de.”

“Du, om du tuggar ur så hör jag vad du säger. Ville du vara fin, sa du?”

Han lägger huvudet på sned, tittar på mig, sväljer och artikulerar hisnande pedagogiskt: “Ja, jag ville vara fin för dig.”

Tror du han fick gå med finbyxorna till förskolan?

Yep.

De är inte fullt lika fina längre, men vem bryr sig. Min förstfödde BRYR SIG OM KLÄDER och ville vara fin. FÖR MIG.

Höjdpunkt

Det var det viktigaste som hänt den här veckan. Hela året, faktiskt – förutom när Adrian var magsjuk senast och vände ut och in på sig själv i sin säng mitt i natten, och när vi hade ordnat och fixat i ordning allt igen sa ”jag älskar dig, tack för att du bäddar och städar i min säng”. Det var också en av de absoluta otippade höjdpunkterna … Jag undrar om det är så att han inte är vid sina sinnens fulla bruk när han precis kräkts hejdlöst. Jag menar, en annan gång lajvade han sig genom en kräkattack som katt, och vem tusan kommer ihåg att tacka i de lägena? Även om han är himla go generellt.

Men jag klagar alltså inte. Verkligen inte.

Idag fyller Björn år igen. Jag har planerat en grej ikväll, men det är fortfarande hemligt. Förresten, apropå ingenting, du glömmer väl inte läsarundersökningen? Jag lovar det tar inte mer än en minut. Tack på förhand!

Eller klicka på bilden.

Språkförbistring i trappan

Vi ska gå upp för trappan. Adrian går klättrar med mig efter sig.

Han stannar snart och håller upp handen mot mig:

“Topp, mamma.”

“High five! … Eller vaddå stopp?”

“Topp. Säl.”

“Är du en säl?”

“Neeeeeeeej! Sääääääääl!”

“Jag veeeet att du kan själv, jag har inte rört dig.”

“Säl. Inte oumpa.”

“Oumpa, oumpa, fallerallera … Jag lovar, jag ska inte stötta dig på rumpan förrän du trillar.”

“Ja-a. Nä-ä.”

“Ok.”