Ett samtal från okänt nummer

”Lisa?” svarar jag.

”Hej Lisa, jag heter Maj, och jag kan börja med att säga att jag inte kommer att försöka sälja nånting till dig.” Rösten är varm, vänlig, liksom hemtrevlig. Om röster kunde dofta så skulle den här ha luktat nybakade bullar.

”Haha, okej?”

”Jo det är så att jag ringer från Jehovas Vittnen, och jag ville bara fråga dig om du känner till bibelns budskap?”

”Jo, det gör jag nog,” svarar jag och hoppas att det är en pratbar Maj som ringt mig.

”Jaha du gör det redan? Känner du till Jehovas Vittnen kanske också?”

”Javisst. Det var så att jag fick besök av dina … vad säger man? Kollegor? Vänner? Ja, två från Jehovas Vittnen i alla fall som kom och ringde på hos mig för ett par år sen. Vi stod och pratade i två timmar i dörren och hann gå igenom ganska mycket. Det var trevligt, men vi var rörande överens om att vi har olika sätt att se på världen.”

Maj skrattar hjärtligt: ”Jaha ojdå, två timmar, det var länge! Vet du om att vi har en hemsida där man kan läsa mer, om det är så att man skulle vilja det?”

”Nej, men nu vet jag det ifall andan skulle falla på.” Maj gör en ansats att kasta upp mer info i luften, samtidigt som jag stillsamt fortsätter: ”Jag har studerat religionshistoria, jag har läst bibeln bland annat så jag vet vad den handlar om.”

Jag är beredd att ta diskussionen, beredd att släntra omkring i utkanten av ämnet och prata om Koranen, de tre broderreligionerna, det första konciliet i Nicaea år 325 (det där mötet där endast män träffades och sorterade vad som skulle ingå i den kristna trosläran, dvs Bibeln*), Matrix, livet efter döden och så vidare, men tyvärr så nappar inte Maj. Istället är hon respektfullt vänlig, hänvisar än en gång till hemsidan som såklart är öppen för alla, och önskar mig en trevlig kväll.

Jag kanske har bättre lycka nästa gång.

Bild från Sigtuna-retreaten, S:t Olofs kyrkas ruin.

*Och gärna, precis som under det där tvåtimmarsmötet vid min ytterdörr för länge sen nu, understryka hur mycket som sorterades bort – bland annat sånt där kvinnor bär en mer betydande roll. Tydligen finns det texter som styrker att Maria Magdalena ska ha varit en lärjunge, andra att hon var Jesus hustru – det är intressant ur flera perspektiv, men framför allt var det intressant att se hur mina ”favoritvittnen”, som jag kallade dem, tog sig an utmaningen att motargumentera. För det är ju trots allt så, att ingen av oss vet. Det är därför vi har tro – och forskning.
Möjligen hade de lika roligt som jag, där vi följdes åt över det brokiga landskap som religion ofta är; årtusenden av nedärvd tro från präster till följare och vidare igen, och som likt klippor vid havet format sig efter sitt folk som med tiden strömmat genom den. Hade det inte varit för det skrivna ordet hade den riskerat att ebba ut precis som viskleken. Den intressanta frågan, tycker jag, är vad som hann hända med berättelsen om Jesus under de 325 år som föregick konciliet i Nicaea. Den frågan lyckades vi inte förstå varandra i däremot.

Jag har några innestående där, sa han

Det är kväll, strax innan läggdags. Simon har tydligt bett att få vara ifred på sitt rum. Adrian myser med mig och Björn i soffan och bökar runt med kuddar och böcker och filt och har sig. 

Björn vänder sig mot mig: “Sitter du här uppe sen ikväll?”

Översättning: Han vill att jag ska sitta på vakt i soffan utanför pojkarnas rum, så att de stannar i sina sängar, istället för honom för han vill så gärna se ett avsnitt av nån ny serie som tydligen kräver stor skärm och ljudeffekter; dvs vardagsrummet en trappa ner.

“Det känns som att jag har några innestående där,” tillägger han när jag inte svarar direkt.

Översättning: Han menar att det alltid är han som sitter på vakt – vilket han gör, med Netflix på datorn, efter gemensam överenskommelse oss emellan – och att nu är det väl inga problem att jag gör det en kväll. 

“Javisst,” säger jag. “Gör du det jag skulle ha gjort då, om jag sitter här?”

“Köket, menar du?”

“Ja, och ta in tvätten som hängt ute i två dar, himlen såg tung ut förut.”

“Det gör väl inget att den hänger ute, om den blir blöt igen så torkar den ju ändå sen.”

“Så trevligt är det inte med tvätt som varit blöt fram och tillbaka ute i flera dar. Men det är ju bara att ta in den.”

“Ja, jo …”

“Det känns som att jag har några innestående där,” upplyser jag-som-alltid-sköter-tvätten sammetslent.

Björn ler över hela ansiktet. Touché.

Jag vänder mig mot Adrian, pussar honom på håret och fortsätter stillsamt:

“Ska pappa borsta tänderna på dig ikväll, Adrian? Det känns som att han har några innestående där.”

Björn skrattar. “Den satt inte så bra den där va?”

“Nix.”

Gammal bild pre-kids.

Ölandsdagarna 2021 hägrar sentimentalt i minnet

Det har varit en intensiv semester, minsann … 5 dagar på Öland, 5 i Skåne och 1 på Kolmården i lördags. Det har inte blivit så mycket egentid – jag tänker på den där mamman på förskolan i vintras apropå det – men det har varit fantastiskt ändå. Typ 80 % av tiden, i alla fall. De där övriga 20 % kommer jag att ha glömt nästa år. 

Jag får lov att berätta om semestern i efterhand, och vi börjar med Öland såklart.

Öland 2021

Efter Bilresan som inte ville ta slut, och vår första dag på stranden, följde ett mjukt tåg av dagar i lugn och ro – alltså förskolebarnsföräldrars version av det som andra vuxna möjligen förknippar med spa, yoga, massage och en bra bok – dvs nya barnvänliga lekytor och okända leksaker, vi behövde inte laga mat, inte fysiskt följa efter pojkarna överallt eftersom verandan utgör mittpunkten på ägorna, vi hann umgås med värdparet lite då och då där vi fick avsluta hela meningar och ibland hela tankegångar – där vi aldrig behövde öka till mer än styrfart.

Adrian, CJ och Simon.

Does not compute

Vi var på campingen och barnen hoppade på hoppkudden, klättrade i klätterställningen och socialiserade med campingbarnen. Jag råkade höra ett av samtalen mellan Simon och en jämnårig flicka. Simon hade sin grå långtröja/-linne/klänning som jag sytt (av ett av mina misslyckade köp på Tradera) på sig, tofs i håret och hatt på huvudet. Han hängde i ena armen i klätterställningen likt vilken klätterapa som helst, och sa “HÄÄÄÄJ!” till henne tills hon tittade upp på honom.

Efter att formaliteterna avhandlats, dvs namn och ålder, frågade Simon lite oväntat om hon var en flicka. Hon såg verkligen ut som en, och så hette hon Julia, men han var tydligen osäker ändå och det är klart, en kan ju aldrig veta säkert. 

“Ja,” sa Julia lite blygt.

“Jag är en pojke,” upplyste Simon. Han fick inget svar, så han upprepade det.

Flickan var tyst en stund och tittade på honom, hon såg ut som om hon hade lite intern oordning. 

“Är du en pojke,” sa hon sen.

“Ja det är jag.”

“Men … Varför har du klänning då?”

Simon svängde avslappnat i klätterarmen, bytte grepp och svarade lugnt och sakligt:

“Alla kan ha klänning, det spelar ingen roll om man är pojke eller flicka. Du har ju klänning, och jag har klänning. Det kan alla ha.”

Flickans min var lite blank medan hon betraktade honom. Det syntes hur hon försökte komma i ordning med konceptet, men det är så härligt med barn för även om de brottas med förvirring så saknas värderingen. Det är bara så att de inte alltid fattar. Does not compute, helt enkelt, och så var det nu. Flickan tittade ner på sin klänning, och sen vände hon sig mot hoppkudden och började långsamt avlägsna sig. Slut på samtalet, och Simon svingade vidare.

Trampbil för fyra

På samma camping kan man hyra trampbil med fyra platser, så vi gjorde det en timme en förmiddag och så drog vi ut med den hos korna. Jag vill påpeka att det inte var en liten vanlig kohage där vi trampade runt i gyttjan med en tung och trögstyrd familjetrampbil i 60 minuter; den här kohagen är enorm och det går cykelstigar i den, det finns båthus och ett helt fågelskyddsområde i den också så det var inte ens säkert att vi skulle hitta korna – men det gjorde vi, som tur var.

Här är en snäll och nyfiken ungtjur som kom ända fram och nosade på trampbilens framhjul. Pojkarna tyckte det var väldigt spännande.

Shoppingtur

Dagarna förflöt lika förrädiskt lugnt och snabbt som djupt flodvatten, och fyra heldagar med fantastiskt väder går fort. Annette hann ändå få med sig mig att försöka hitta en födelsedagspresent till mig (jag fyller som sagt jämnt i morgon), och jag sprang rakt in och fick tag i ett halsband som jag fortfarande är nyförälskad i. Hittade även två byxor i pridefärger (direktimport från Thailand) till pojkarna som de blev jätteglada för. Samma utflykt gick även till Keramik Haget, dit jag försöker ta mig varje gång vi är på Öland. Hon gör så fantastiskt fina saker den kvinnan; jag köpte en vas till mamma där för två år sen och nu köpte jag en liknande till mig själv. Eller nej! Det gjorde jag inte alls; Jonas ger den till mig i födelsedagspresent så jag får slå in den och se förvånad ut när jag öppnar den. 

Här och nu

Igår var jag på Emmas babyshower, och i morgon fyller jag 40 år. Mamma, Emma och Jonas kommer på fika men i övrigt gör vi inget speciellt. Vi fick med oss en flaska av Carl-Johans Öländska Jordgubbssaft 2020 (och en burk jordgubbssylt), så det får vi bjuda på … och tårta förstås.

Det gäller att hänga med i låtsassvängarna

Vi är i en sandlåda med en liten klätterställning formad som en träbåt, Adrian (4 år) leker att sanden är hav och säger till mig att akta mig – knäppa jag står ju mitt i sanden och häckar som en annan fiskmås.

Jag: “Men du är ju också i havet, eller hur? Måste inte du också akta dig då?”

Adrian: “Nej, för jag kan skjuta hajar.” Det tar en stund att fatta att han menar att det kommer ut hajar ur hans händer. 

Jag: “Jaha, ok. Jag förstår.”

Adrian: “Ja. Jag kan kronkulera hajar.”

Jag: “Kronku … va? Vad betyder det?”

Adrian: “Att jag kan kronkulera dem. AKTA DIG!!”

Referensbild från när vi var på sjöhistoriska med dem.

Adrian, 4 år, levererar logik och visdom från utanför boxen

Adrian, till sin dagisfröken: “Hur gammal är du?”

Fröken: “Jag är 63 år.”

Adrian, tittar henne djupt i ögonen: “Ja, jag trodde nog det. Man brukar bli lite tokig när man blir gammal.”

Visdom från utanför boxen

Adrian verkar fortfarande stå i kontakt med det där. Du vet, det är nåt slags kosmiskt allvetande, som en uråldrig visdom från tidernas begynnelse som vi tycker oss se blänka till ibland hos bebisar och småbarn. Jag har en väninna som sa en gång när Simon var bebis att kanske är det så, att vi föds med mer kunskap och klokhet än vi någonsin kan hoppas uppnå i livet, och att det bleknar bort när vi börjar lära oss. Med andra ord föds vi som ett med Universum, och sen går det över.

Man kan ju tro vad man vill om det där, men nog är vi väl många som någon gång tittat djupt in i en bebis klara ögon och känt oss berörda på ett djupare plan än här och nu. Och visst, Adrian, 4,5 år, blänker kanske inte av uråldrig visdom men han gör icke desto mindre sina interlokutörer svarslösa.

Filosofi med random gymknutte

Utanför simskolan. Jag låser upp cykeln och packar/pressar cykelkorgen. En man kommer och påbörjar samma process med cykeln bredvid. 

Adrian: “Hej!”

Mannen, leende: “Hej!”

Adrian: “Vad har du gjort?”

Mannen, som uppenbarligen inte trodde att det här skulle bli ett längre filosofiskt samtal, håller på med sin cykel och svarar inte.

Adrian: “Vad har du gjort?”

Mannen reagerar fortfarande inte. Jag lyfter huvudet och tittar på honom, han tittar upp på mig och sen på Adrian och sen på mig.

Mannen: “Menar du mig?”

Adrian: “Ja!”

Mannen lyser upp: “Jag har tränat, där uppe.” Han visar på 2a våningen, ovanför simhallen. “Hela dagen har jag tränat.”

Adrian: “Jaha …” Han väntar uppmärksamt på en fortsättning. 

Mannen: “Ok kanske inte hela dagen, men 3 timmar har jag varit där. Jag har tränat förstår du, lyft tunga vikter med mina armar.”

Adrian: “Varför då?” Tonfallet är likadant som det man använder när man neutralt försöker fråga varför någon valt att cykla hemåt med simfötter på sig.

Mannen: “För att bli stor och stark! Titta, ser du så stark jag är?” Han låtsasspänner armarna i luften.

Adrian: “Ahaaaa…”

Mannen: “Ja, och så dricker jag massor med mjölk. För det blir man stark av.”

Jag pysslar vidare med väskan och korgen. Adrian funderar. Efter en stund säger han: “Jag-jag-ja-ja-jag tycker också om mjölk.”

Mannen: “Gör du? Det var bra…”

Adrian avbryter: “För jag dricker det varje dag på förskolan.”

Mannen: “Så bra…”

Adrian avbryter: “Ja-ja-ja-jag är också stark. Man blir stark av det och mjölk är vitt.”

Mannen: “Ja…”

Adrian avbryter: “…det är skelettet som blir starkt av mjölk.”

Mannen: “Ja…”

Adrian avbryter: “Det är därför som skelettet är vitt.”

Avväpnande och dödligt logiskt. Mannen skrattade hjärtligt, och sen – vad kan annat kan man göra? – höll han med Adrian och cyklade hemåt, lite klokare än när han kom.

Här är förresten min cykel, min fina braiga cykel som Björn byggde om till en elcykel för några veckor sen (med ett elcykelkit). Jag cyklar överallt nu. Älskar den.

Några saker som pojkarna sagt till mig i höst

Jag brukar vara ganska dålig på att skriva upp när pojkarna säger saker till mig som får mig att tänka ett extra varv, eller kväva ett gapskratt, men ibland lyckas jag ändå komma ihåg ordföljder och reflektioner tills samtalet är slut och det blir läge att skriva ner dem.

”Vad är det för sår du har där på näsan, Adrian?”

Adrian försöker titta på sin egen näsa, utan spegel.

”Var?”

”På nästippen. Där.”

”Jag ramlade på förskolan. Och slog mig på mitt knä.”

”Aha … Men vad gör såret på näsan då?”

”Faktiskt. Jag … Det kom ett sår på mitt knä, när jag ramlade. Och sen åkte det in i kroppen. … Och sen åkte det genom kroppen hela vägen …” – Adrian visar med handen – ”… och så kom det ut här.” Han pekar på näsan.


Jag och pojkarna busar i studsmattan. Simon blåser mig på magen med sin tomma bubbelpistol eftersom jag är varm och ligger ner och vilar ett par sekunder.

”Jag blåser dig här mamma.”

”Mm.”

Han drar i min tröja, verkar leta efter nåt på mig: ”Var är den…? Där!”

”Vad?”

”Bla bla chickling.”

”Kittling eller kyckling?”

”Kyckling, den som ser ut som tuggad kyckling.”

”Hahah … va? Tuggad kyckling?”

”Haha ja, en prick som ser ut som kyckling som jag har ätit, och sen spottat ut. Titta där har du en till! Ska jag blåsa på den också?”

”Visst, mina tuggade kycklingar gillar det.”


”Vad tänker du på Simon? Du ser så fundersam ut.”

”Ingenting. Jag får inga bilder i mitt huvud.”


Det är tidig morgon. Jag står och tvättar händerna i badrummet. Adrian presenterar sig kavat i dörröppningen, med ena handen bakom ryggen:

Adrian: ”Mamma. Berätta vad det är för dag idag.”

Adrian: ”Till mig.”

Adrian: ”Så att jag kan upplysa.”

Jag: ”Tisdag.”

Adrian: ”Nu ska jag upplysa dagen med min … med min … med min FICKLAMPA!” hojtar han och rycker fram sin lilla röda ficklampa från bakom ryggen.

Saker jag hör mig själv säga

Jag är säker på att du känner igen dig, du vet i det där ögonblicket då man hör vad man precis sa, och tänker att ja, det var en sak jag aldrig trodde att jag skulle säga.
Här är några jag samlat på mig senaste månaden.

Kastar man mat omkring sig så är man inte hungrig!

Vi tvättar inte händerna i dricksglaset.

Hoppa inte på mitt huvud.

Sluta hjälpa mig när jag är på toa!

Vem är det som har ätit på pappas gummimatta?

Vår son vässade sina tänder där, det är därför den ser ut så.

Det finns faktiskt saker som jag inte vet. Varför det blåser idag är en sån sak. Jag VET inte.

Vad gör badrumsmattan i min säng?

Om man sorterar sin musli och sen äter en smula i taget, då har man valt att inte äta så mycket. Så är det bara. Det är det som HÄNDER om man gör så.

Var ska vi borsta tänderna?

NEJ! Inget hoande vid bordet!

Sluta slicka på mitt huvud när jag läser.

Jag vill inte ha dina fötter på min tallrik.

Du kan inte tvätta händerna genom att slicka dem rena. Så gör hundar, och de är ALDRIG rena.

Nej, jag kan inte ta bort mina tänder ur min mun. Det är väl klart att jag råkar bita dig om du kör in hela din hand i min mun, där mina tänder finns.

Ibland går det långsamt

Mamma?

Ja?

Min snabbhet är på semester.

Är den?

Ja, med fladdermössen.

Jasså?

Ja, för de ska till samma ö.

Vad härligt. Får jag också följa med?

Neje!! Det är faktiskt bara fladdermössen som får åka dit!

Jaha. Och snabbheten?

Meh! Jag säger ju det.

Mvh Simon, 4 år