Det finns tydligen gränser även småbarnsföräldrar emellan.
Björn: ”Vad har du där på ärmen?”
Jag: ”Var?”
Björn: ”Där.”
Jag: ”Vet inte. Är det kletigt?”
Björn: ”Det får du ta reda på själv.”
Hashtag DIY.
Det finns gränser även för oss
Etikett: dialog
Komiskt korrekt
Jag: ”Få se vad du har hittat, Simon?”
Simon: ”Nej.”
Jag: ”Jo men får jag titta bara? Du får tillbaka den.”
Jag: ”Ahaaa, det är en snowboardåkare. Men vad gör han med hakan?”
Simon: ”Jag vet inte. Få se? Vad gör han?”
Jag: ”Han kanske ler … måste säga att det var en välbalanserad sak, den tippar inte – även om den inte är anatomiskt korrekt.”
Simon: ”Vaddå, är den inte komiskt korrekt?”
Jag: ”Nej, kanske inte det heller.”
Duscha inte mitt godis!
Simon står i duschen sent på kvällen, dvs runt kl 21. Jag duschar honom och tvättar hans hår eftersom han sagt att han inte kan sova för att det kliar så mycket i håret.
”Sluta mamma sluutaaa! Inget mera vatten, nej nej! Näääääj!! Inte ansiktet! Måste torka! Nääääääj!”
”Men Simon, lugn! Det är bara vatten. Det gör ingenting med vattendroppar i ansiktet!”
”Neeej mamma NÄÄÄÄÄÄÄ! DU FÖRSTÖR MINA GODISAR!”
”Va? Har du sparat godisar i håret nånstans?” – Detta känns märkligt, eftersom Simon inte fått nåt godis. Jag inser att ordet har en bredare betydelse för honom än för mig, så jag testar en teori genom att hälla lite vatten i ansiktet.
”Sluta hälla vatten, du duschar bort mina godisar!”
”Menar du din näsa?”
”JA-AAAA!!”
”Är snorkråkorna dina godisar?”
”Jaaaaaa!! Dom e goooodaaaa!! Ja vill ha dooom! Ja tyckej om dom!! Dom e mina! Sluta!!”
Bortdribblad före start … de känner mig (för?) väl
När de känner dig så väl att diskussionen aldrig blir av
Frukost, 07:15. Onsdag. Jag har jobbat en timme hemma redan, men går för att hämta en kopp te i köket och möter Björn och barnen.
”Björn, jag ser att Simon har sina finbyxor på sig.”
”Ja, han har valt sina kläder själv ur garderoben. Jag hade lagt fram andra kläder som redan var på gång, men jag sa inget för du brukar ju gilla att han väljer själv.”
”Mhm,” säger jag bara, för detta är så sant att … att jag inte hade kunnat säga det bättre själv.
”Mm,” fortsätter Björn, ”så om han ska byta får du ta det med honom.”
Jag antar utmaningen, myser fram till Simon och kramar om honom.
”Simon, vilka fina byxor du har valt att ta på dig idag.”
”Ja, det är mina födelsedagsbyxor.”
”Ja, det är det.”
”När det är fest!”
”Ja. Är det fest idag?”
”Jag har dom för att jag ville vara fn … she de.”
”Du, om du tuggar ur så hör jag vad du säger. Ville du vara fin, sa du?”
Han lägger huvudet på sned, tittar på mig, sväljer och artikulerar hisnande pedagogiskt: ”Ja, jag ville vara fin för dig.”
Tror du han fick gå med finbyxorna till förskolan?
Yep.
De är inte fullt lika fina längre, men vem bryr sig. Min förstfödde BRYR SIG OM KLÄDER och ville vara fin. FÖR MIG.
Höjdpunkt
Det var det viktigaste som hänt den här veckan. Hela året, faktiskt – förutom när Adrian var magsjuk senast och vände ut och in på sig själv i sin säng mitt i natten, och när vi hade ordnat och fixat i ordning allt igen sa ”jag älskar dig, tack för att du bäddar och städar i min säng”. Det var också en av de absoluta otippade höjdpunkterna … Jag undrar om det är så att han inte är vid sina sinnens fulla bruk när han precis kräkts hejdlöst. Jag menar, en annan gång lajvade han sig genom en kräkattack som katt, och vem tusan kommer ihåg att tacka i de lägena? Även om han är himla go generellt.
Men jag klagar alltså inte. Verkligen inte.
Idag fyller Björn år igen. Jag har planerat en grej ikväll, men det är fortfarande hemligt. Förresten, apropå ingenting, du glömmer väl inte läsarundersökningen? Jag lovar det tar inte mer än en minut. Tack på förhand!
Språkförbistring i trappan
Vi ska gå upp för trappan. Adrian går klättrar med mig efter sig.
Han stannar snart och håller upp handen mot mig:
”Topp, mamma.”
”High five! … Eller vaddå stopp?”
”Topp. Säl.”
”Är du en säl?”
”Neeeeeeeej! Sääääääääl!”
”Jag veeeet att du kan själv, jag har inte rört dig.”
”Säl. Inte oumpa.”
”Oumpa, oumpa, fallerallera … Jag lovar, jag ska inte stötta dig på rumpan förrän du trillar.”
”Ja-a. Nä-ä.”
”Ok.”
Var då nånstans, sa du? (Farmors tåramsa)
Simon kommer springande, agil som en gasell. Han pressar fram det-är-synd-om-mig-gråt:
”Mammaaa! Mamma? Ja slog mig!”
”Å nej! Var då nånstans?”
”På buttijuggan.”
Jag tittar på honom. Han tittar på mig.
”På butti…? Ok, var ska jag blåsa?” fintar jag.
Han håller fram sin fot med tårna uppåt: ”Däj,” säger han och pekar.
Ja, såklart! Stortån, skrattar jag och blåser som en varg på ett grishus. Där fick jag för att jag lärt dem farmors tåramsa.
Farmors tåramsa
Lilleritån
Tilleritån
Tillerosa
Mackaspär
… och stooooooora Bultiruggan!
Min farmor (född 1915) lärde oss den ramsan när vi var små. Försökte googla den men hittade istället en intressant artikel om andra tåramsor hos Sveriges Radio.
Mamma finns alltid där, dvs JAG är ALLTID här
När jag var i stan och skrev provet i tisdags var första gången på många veckor som jag var hemifrån på egen hand. Utan nån unge eller man med mig, du förstår.
Jag är alltid här, jag finns alltid till hands. Jag är konstant, kan man säga, i mina barns ögon. Och det är ju bra, för dem i alla fall, vilket är vad som räknas i det långa loppet men fy ??? vad ☠ tråkigt det är ibland.
När jag satt på bussen på väg hem och hade varit borta i 3 timmar och 40 minuter skickade Björn en bild, och sen ringde han eftersom Simon ville prata med mig. Det blev visserligen mer av en monolog, från min sida, men efter ett tag kom han igång:
”Har du varit ute nånting med pappa då, Simon?”
”Ja-a.”
”Jahaaa, vad kul! vad gjorde ni ute då? Regnade det?”
*säl-ljud*
”Åh! Har ni sett en hund?”
”Ja-a.”
Och sådär höll det på tills jag gick in genom dörren. Jag fortsatte prata med honom i telefonen ända tills jag stod framför honom. Han låg på golvet i Adrians bur, med huvudet på sittkudden (f.d. Amningskudden) och Björns mobil mot örat. När han tittade upp och såg mig blev det en sån där paus du vet, när man kan se hur han jobbar för att få ihop det i huvudet.
”Han har frågat efter dig hela tiden, och alltså varit ledsen och gråtit efter dig,” sa Björn glatt från soffan.
Och jag kan förstå det. Mamma finns alltid där som sagt, jag är ju ALLTID HÄR. Det måste bli ett jättehål efter mig när deras pappa är där men inte jag.
Av detta drages slutsatsen att jag är hemma för mycket, går ut och träffar kompisar för lite – så till den grad att min frånvaro blir svårhanterlig – och alltså måste råda bot på detta.
Dags att börja boka in försommarkompisdejter med rosé och blåfrusna fötter alltså!
? ☕ ? ?