Det gäller att hänga med i låtsassvängarna

Vi är i en sandlåda med en liten klätterställning formad som en träbåt, Adrian (4 år) leker att sanden är hav och säger till mig att akta mig – knäppa jag står ju mitt i sanden och häckar som en annan fiskmås.

Jag: “Men du är ju också i havet, eller hur? Måste inte du också akta dig då?”

Adrian: “Nej, för jag kan skjuta hajar.” Det tar en stund att fatta att han menar att det kommer ut hajar ur hans händer. 

Jag: “Jaha, ok. Jag förstår.”

Adrian: “Ja. Jag kan kronkulera hajar.”

Jag: “Kronku … va? Vad betyder det?”

Adrian: “Att jag kan kronkulera dem. AKTA DIG!!”

Referensbild från när vi var på sjöhistoriska med dem.

Orutinerat när vi är på nya lekplatser

Vi var nyligen i en lekpark som vi inte har varit på förut med pojkarna. Sånt är alltid kul, för om det är nytt så är det inte lika lätt att långsamt dö av tristess – även känt som “lekparksdöden” – när vi (läs “föräldrar”) går omkring och ser samma saker som vi sett tre tusen gånger tidigare. Gärna i regndaskig grå vinterskymning.

Lekparken, som finns intill Tekniska Museet, har ett klätternät som ser ut att vara inspirerat av atomstrukturer.

Det tog inte lång tid innan pojkarna var hela vägen upp i det. Vanligtvis är det en axelryckning för oss, men i just det här nätet är mellanrummen större och fritt fall från topp till mark fullt möjligt även i mitten. Jag tittade fundersamt på dem, och bestämde mig strax för att det faktiskt inte dög att jag stod kvar på marken.

Just som jag började röra på mig pep Simon däruppe. Jag tittade upp och såg att han tappat taget med fötterna och hängde och dinglade fritt. Han pep varje gång fötterna misslyckades med att nå närmaste rep.

Ett föräldrapar intill mig såg samma sak. “Kolla, det är ett barn som hänger där,” sa kvinnan förskräckt, samtidigt som jag stillsamt ropade upp till min lille cliff hanger:

“Hur går det, Simon?”

“Inte bra. Mamma, hjälp!” svarade han lite pressat. Jag var redan halvvägs upp, det tog nästan ingen tid att komma fram till honom. Med ett stadigt grepp om repet la jag en arm runt honom och hjälpte honom till närmaste fotfäste.

Jag blev inte skrämd, men jag klättrade inte ner igen. Inte för att jag var så orolig för Simon – han är duktig på att klättra och har starka nypor – men Adrian härmar allt som Simon gör och hans nypor är inte lika starka. Dessutom är han kortare, så trots att Simon var den som halkat så var det Adrians sida jag inte vågade lämna mer.

Däremot fick Björn komma och hålla sig i närheten av honom. Man vet aldrig.

Vi är så vana vid att lekplatser har liknande prylar allihop, och att pojkarna klarar sig alldeles utmärkt utan assistans från vår sida, att vi har en tendens att inte kontrollera när vi kommer till nya ställen.

Jag tror det är den här sortens fasoner* som liksom ändå förblir evolutionens möjlighet att reglera arten. Oförsiktighet, dumhet, vårdslöshet osv. Och för tidigt utvecklad klätterförmåga**.


*Jag syftar naturligtvis på mig och Björn.

**Jag syftar naturligtvis inte på mig och Björn.