Covid-Stockholm
Jag fyllde år i söndags, men det lyckades jag glömma bort flera gånger. Särskilt som vi hade barnvakt i lördags och var ute på ståhej (haha, ”ståhej”, hehe) i Stockholms hjärta.
Sommar i Stockholm, alltså inne i stan, för mig, utspelar sig alltid mot Grönans glada bakgrundsbrus av bergochdalbanor och falsettskrikande tonåringar. Jag tänkte på det i lördags kväll, när jag och Björn satt i solen uppe på SUS. Blicken föll på Grönan, och av gammal vana väntade jag på att Fritt Fall-åkarna skulle hissas upp mot toppen. Ingenting rörde sig. Inga fria fall, inga bergochdalbanor, inga snurrgungor, inga skrik. Stockholm känns inte direkt dött, men nedsövt; det är liksom inte trångt nånstans i år, man får bord och sittplatser och blir inte nekad för att det är för fullt – i alla fall inte där jag varit – men i ärlighetens namn, jag har inte varit mycket i stan i sommar å andra sidan.
Frontalkrock med verkligheten
I söndags hände det. Min födelsedag. Jag ägnade det en flyktig tanke efter utekvällen med Björn – begreppet ”utekväll” har för övrigt genomgått en omdefinition de senaste åren och återfått sin betydelse från mina tidiga tonår, dvs ”hemma igen till nio” – men det fanns inte kvar på morgonen. Nix, på morgonen var jag helt upptagen i en av mina futuristiska drömmar – denna gång gällde det tidsresor på pendeltågsspåret – och fattade inte vad det var för trassel och oväsen som pågick vid vår sovrumsdörr.
Min första instinkt, efter att ha fattat var jag var och under vilken tidsepok, var att skylla på Björn. Jag hörde ju hans röst, så varför pågick detta fortfarande, vad var det som var så svårt? Sluta för helvete. Jag skulle precis kliva upp på fel fot och ta strid, när hela det primitiva mentala maskineri som är min hjärna i limbot mellan dröm och vakenhet skar sig och hackade när minnet drog i nödbromsen.
Bakom allt kaos, under oväsendet och i spillrorna av mitt förnuft efter frontalkrocken med verkligheten, hördes något. Det påminde om en melodi på samma sätt som en treårsteckning från förskolan påminner om ”en drake som äter hallon ur sin matskål med sina drakungar som heter Wacko, Racko och Wocko”, men ändå.
Det tog inte många sekunder till innan jag vågade öppna ögonen och fatta att jag hade sovit hela natten och blivit väckt, alltså VÄCKT, av ja må hon leva. Det har nog aldrig hänt förut.
Underbara barn
Simon verkar gilla födelsedagar. Inte Adrians då, men annars. Han var så himla fin och go med mig den dagen, trots de vanliga motgångarna – framför allt (åter)upptäckten av att samma regler gäller för alla och att han inte står över dem – så for han inte ut mot mig som han brukar. Istället byggde han ett naturkonstverk i min handflata under förmiddagen.
”Jag är snäll mot dig idag eftersom det är din födelsedag,” sa han mysigt när jag började få ont om plats i handen och kommenterade hur snäll han var och hur glad jag blev.
Å, tänk om man kunde fylla år jämt.