Vi börjar med bebisgröt

Vår yngste fyller 5 månader idag…!

Jag vill aldrig mer vara gravid, jag vill verkligen aldrig mer uppleva att föda barn, men om man sätter det åt sidan för ett ögonblick och isolerar faktumet att jag aldrig, aldrig mer kommer att få ge mitt barn dess första sked med fast(are) föda, så känns det lite i hjärtat ändå.

Den bebisgröt vi använder är mild havregröt från HiPP* (ekologisk) som är märkt 4+ mån. På Simons tid var det risgröt, men sen kom allt det där med arsenik i dagen och nu är det alltså havre som gäller.

Huvudpersonen i dagens föreställning var lite hungrig när premiären skulle gå av stapeln, så vi körde varannan napp tills han fattat galoppen och slutade gråta. Framåt slutet lyckades vi synka sked = öppna munnen flera gånger och leendena avlöste varandra.

För andra är det kanske när de lyckas rulla från rygg till mage, kan sitta utan stöd eller börjar krypa som är favoritmilstolpen, men för mig är det när de börjar äta.

Dessutom är jag garanterat där att se det hända.


*ej sponsrat

Det börjar som bubblor

Det finns ett ljud som är fullständigt oemotståndligt.

Det börjar som bubblor. De glittrar och leker med varandra på väg mot ytan i en snurrande dans av ljus. De återförenas med världen ovanför i en liten kaskad av droppar och de växande ringarna på ytan gungar allt de stöter på.

En bebis första mjuka skratt.

Förvåningen lyser i hans ögon när han beaktar detta nya. Mammas hjärta är på väg att brista av lycka, och med suddig blick lockar hon honom att göra om det.

Han skrattar så hjärtligt.

Igen och igen. Skrattet skuttar upp längs väggarna, studsar som pärlor över soffbordet och rullar ut i köket mot pappa.

“Hör du?” ropar jag till Björn.

Han rundar hörnet med ett leende som nästan snuddar vid öronen.

“Ja, jag hör!”

 


PS. Om du behöver ett humörlyft, kolla #bebisskratt på Instagram

Simons första övernattning på egen hand

Länge var det så i min och Björns relation, att varje gång en ny situation infann sig så hade jag en tröskel jag skulle över. Det var grundläggande saker. Allting måste ju hända en första gång i en ny relation, så även triviala saker som en balanserad person inte skulle ha anledning att tänka på.

Jag var inte balanserad, jag förstod det och gick i terapi för att komma till rätta med mig själv. Det gick bra. Jag fick verktyg att hantera mig själv med när det blev jobbigt, och hjälp att förstå var det kom ifrån (från mitt förra förhållande såklart (inte det minsta bitter)).

Med den erfarenheten i bagaget så känner jag igen mitt sätt att hantera vissa saker på. Jag förstår mig själv lite bättre. Nu gör jag samma sak igen, men på en mer normal och till och med förväntad nivå.

Varje separationssteg med Simon är en tröskel. Jag måste genomlida den, ha lite ångest och vara orolig, och nästa gång så går det bra.

För att ta ett exempel

När vi var på Öland så bodde vi i lillstugan, även kallad Hangaren av nån luddig anledning som tydligen ska ha med Annettes pappas kärlek till flygplan att göra. Till saken hör att de ska ha kallat hela stället för Arnlanda (efter fadern, Arne) och Märtsta (efter styvmamma Märta). Anyway, Simon sov i ett litet rum i huset och vi i gäststugan. Babymonitorn räckte utan problem, men vi sov i varsitt hus.

Varsitt hus.

Hangaren
Simons fönster är det med rullgardinen nerdragen.

Första natten drömde jag de hemskaste saker, om och om igen. Alla drömmarna gick ut på att Simon dog i mina armar, i en actiondröm såg jag själva livet lämna ögonen på honom efter att han skjutits i mitt ställe.

Jag vaknade skärrad och ledsen, men Simons natt hade förstås gått hur bra som helst. Jag borde ha förstått att jag skulle reagera så – inte för att man ska det, men för att det är typiskt mig. Andra natten gick smärtfritt, liksom resten av vår vistelse där.

Första natten borta

I lördags hade vi sedan länge bestämt att mamma skulle sitta barnvakt. Eftersom vi går mot förlossning och sjukhusvistelse är det bra om Simon vänjer sig vid att sova borta hos mormor nån gång ibland, därför skulle han sova över. Vi lämnade av honom tillsammans med vad som kändes som en veckas packning på eftermiddagen, och sen åkte vi.

Jag var inställd på att tillbringa natten i diverse skräck- och sorgtillstånd, eftersom Simon aldrig övernattat utan oss förut. På förhand gav jag mig själv ett samtal till mamma, och sen skulle jag inte ringa dem mer den kvällen.

Sagt och gjort, jag ringde vid vällingtid och och pratade lite med till Simon, och mamma berättade vad de hade gjort under eftermiddagen. Allt var bra. Han var inte ledsen, bara lite trött och slut.

Inga mardrömmar

Tvärt emot vad jag hade trott så fick jag sova hela natten. Vi gick upp vid 09:30 (!!!). Inga mardrömmar, ingenting.

Fantastiskt.

När vi hämtade honom hos mamma strax före lunch igår så kom han springande mot mig med armarna uppsträckta. Alltså, känslan… #kärlek. Han kramades och pussades och bet och slet och rev lite – det är Simon, han gör så – eftersom han låg lite efter på den fronten.

Hans första övernattning gick jättebra, jag vågar säga helt smärtfritt – för vår del. Mamma däremot hade fått ta en dust med honom på kvällen då han skulle testa henne, men som hon själv sa, han måste ju det. Hon var beredd.