Vi börjar med bebisgröt

Vår yngste fyller 5 månader idag…!

Jag vill aldrig mer vara gravid, jag vill verkligen aldrig mer uppleva att föda barn, men om man sätter det åt sidan för ett ögonblick och isolerar faktumet att jag aldrig, aldrig mer kommer att få ge mitt barn dess första sked med fast(are) föda, så känns det lite i hjärtat ändå.

Den bebisgröt vi använder är mild havregröt från HiPP* (ekologisk) som är märkt 4+ mån. På Simons tid var det risgröt, men sen kom allt det där med arsenik i dagen och nu är det alltså havre som gäller.

Huvudpersonen i dagens föreställning var lite hungrig när premiären skulle gå av stapeln, så vi körde varannan napp tills han fattat galoppen och slutade gråta. Framåt slutet lyckades vi synka sked = öppna munnen flera gånger och leendena avlöste varandra.

För andra är det kanske när de lyckas rulla från rygg till mage, kan sitta utan stöd eller börjar krypa som är favoritmilstolpen, men för mig är det när de börjar äta.

Dessutom är jag garanterat där att se det hända.


*ej sponsrat

När mamma nästan dog av skratt

Simon får ju sedan en dryg månad tillbaka komplement till bröstmjölken. Catrine (BVC-moster) tyckte att det kunde vara en bra idé att inte ge honom på flaska, eftersom risken då fanns att han skulle börja rata bröstet av ren lathet, utan istället ge honom grötalternativet (4m+), men eftersom även vi är lata så körde vi en kompromiss och gav honom av båda. Han har fortsatt att amma hela dagen, och fått gröt till lunch samt en stor flaska på kvällen. Funkat jättebra.

Härom dagen kom jag på att Simon är ju nästan 6 månader. Han visar alltid stort intresse vid bordet för vad vi äter och våra tallrikar, så jag tänkte att han kunde få börja lite smått. Vi hade ingen potatis hemma, men en morot i kylen så jag tryckkokade den och mosade med stavmixer.

Jag gav honom gröten som vanligt, men då och då fick han lite morot på skeden istället. Jag kan inte minnas när jag skrattade så mycket senast, jag var på väg att trilla av stolen flera gånger och det blev svårt att pricka rätt genom skrattårarna ibland. Men han var jätteduktig; varken kräktes eller vägrade, även om det var nära. Bäst var rysningarna som skakade om hela honom, följda av en minstudie i “jag är förrådd, jag borde inte riskera mer, jag är så hungrig”, och jag vek mig dubbel.

Simon får morot för första gången

Totalt fick han i sig nästan en halv isbit orange sörja, min lilla hjälte.