“ge mat vid 6 månader”s vara eller icke vara

Vi försökte ge mat vid 6 månader…

Vi började med lite käk till Adrian för en dryg månad sedan:

Morot = framgång

Potatis med lite morot, smör och mjölk = VE OCH FASA

Morot/palsternacka med en klick smör = stor framgång

ELSAS ROTFRUKTSPURÉ = ka-ta-strof

Elsas Rotfruktspuré

Jag följde receptet* till punkt och pricka, men det var uppenbart att det var läge att hålla sig till morot och sötare smaker ett tag till.

Tveksam framgång

I 2 dagar åt han rejäla portioner till lunch, vid 13-snåret, och i 2 nätter höll han på fram in på småtimmarna med pruttar, magknip, smårapar och allmänt missnöje i sömnen. Så vi backade. Återgick till bara ersättning för att se om det blev bättre, och det blev det.

Om förbättringen berodde på att hans system fick återhämta sig, eller på att tandsprickningen passerade, eller på att han kom ut ur den mörka fasen är oklart, men det blev bättre och jag fick sova, och därför var jag ovillig att göra ett nytt försök på att smyga in mat i kosten.

Nytt försök

Men utvecklingen går fort och det märks på honom nu, 7 månader gammal, att ersättningen inte riktigt räcker längre så vi har börjat med mat igen. Elsas rotfruktspuré får ligga kvar i frysen ett tag till, och än så länge är det morot/sötpotatis/kyckling som håller honom på gott humör om dagarna.

Det är så lätt att laga mat till honom, inte så att det blir skojigt, men nästan. Det tar liksom ingen tid egentligen (länge leve tryckkokaren) och han är mycket jämnare i humöret.

Man måste fortfarande muta och/eller lura honom med napp för att få honom att öppna munnen och/eller svälja. Tekniken sitter inte riktigt, och viljan verkar inte heller alltid finnas där. Så mycket enklare med flaska ju…

Tips för den som vill göra egen bebismat:

Bildkälla här.

*Minimat.se är i övrigt en bra sida tycker jag. Vill bara säga det.

Hörde jag rätt?

Vi har precis släckt sänglampan för natten och Björn kollar nåt i sin telefon. Jag lyssnar inte när han säger nånting om att här står det, barn, mäta smärtor.
Jag är tyst och väntar på att min hjärna automatiskt ska översätta för mig vad jag precis hörde, så att jag eventuellt kan kommentera. Ingenting händer. Jag ber honom upprepa.
“Jag sa att det står här att småbarn kan äta små ärtor.”
Aha.

Björn står vid diskbänken och hackar lök, jag står lite bakom och gungar Simon i selen på magen.
Simon: “Ha da da na na ha lal?”
Björn: “Nej Simon, det är inte halal.”

Jag ligger i soffan och kollar på Idol. Björn kommer tillbaka efter att ha sprungit upp till Simon som ropade i radion på assistans.
Jag: “Gick det bra?”
Björn stoppar en halv chokkadkaka i munnen och svarar: “Han har ju sommarjobb.”
Jag: “Va? Sommarjobb?”
Björn: “Han somnade om! Vad är mest troligt; att har somnar om eller att han får sommarjobb?”
Jag: “Haha… MEN DU FÅR JU PRATA SÅ MAN SLIPPER GISSA VAD DU SÄGER!”

Vi ligger i soffan och kollar på tv. Jag påpekar att det är sent och att vi borde gå och lägga oss, och Björn stänger av. Jag berättar förtroligt att jag inte vill resa mig, att jag vill ta vara på mina sista minuter i frihet innan vi somnar och en ny dag börjar och jag måste vänta ända till imorgon kväll innan jag är fri igen (“fri” används här med största möjliga välvilja och kärlek).
Björn: “Ja du menar när lillfan vaknar?”
Jag: “Va? Lillfan?!”
Björn: “Jag sa ‘din fångvaktare’. Jag tror vi får vaxa av dina öron.”


Gillade du mitt inlägg? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

När mamma nästan dog av skratt

Simon får ju sedan en dryg månad tillbaka komplement till bröstmjölken. Catrine (BVC-moster) tyckte att det kunde vara en bra idé att inte ge honom på flaska, eftersom risken då fanns att han skulle börja rata bröstet av ren lathet, utan istället ge honom grötalternativet (4m+), men eftersom även vi är lata så körde vi en kompromiss och gav honom av båda. Han har fortsatt att amma hela dagen, och fått gröt till lunch samt en stor flaska på kvällen. Funkat jättebra.

Härom dagen kom jag på att Simon är ju nästan 6 månader. Han visar alltid stort intresse vid bordet för vad vi äter och våra tallrikar, så jag tänkte att han kunde få börja lite smått. Vi hade ingen potatis hemma, men en morot i kylen så jag tryckkokade den och mosade med stavmixer.

Jag gav honom gröten som vanligt, men då och då fick han lite morot på skeden istället. Jag kan inte minnas när jag skrattade så mycket senast, jag var på väg att trilla av stolen flera gånger och det blev svårt att pricka rätt genom skrattårarna ibland. Men han var jätteduktig; varken kräktes eller vägrade, även om det var nära. Bäst var rysningarna som skakade om hela honom, följda av en minstudie i “jag är förrådd, jag borde inte riskera mer, jag är så hungrig”, och jag vek mig dubbel.

Simon får morot för första gången

Totalt fick han i sig nästan en halv isbit orange sörja, min lilla hjälte.