Vi börjar med bebisgröt

Vår yngste fyller 5 månader idag…!

Jag vill aldrig mer vara gravid, jag vill verkligen aldrig mer uppleva att föda barn, men om man sätter det åt sidan för ett ögonblick och isolerar faktumet att jag aldrig, aldrig mer kommer att få ge mitt barn dess första sked med fast(are) föda, så känns det lite i hjärtat ändå.

Den bebisgröt vi använder är mild havregröt från HiPP* (ekologisk) som är märkt 4+ mån. På Simons tid var det risgröt, men sen kom allt det där med arsenik i dagen och nu är det alltså havre som gäller.

Huvudpersonen i dagens föreställning var lite hungrig när premiären skulle gå av stapeln, så vi körde varannan napp tills han fattat galoppen och slutade gråta. Framåt slutet lyckades vi synka sked = öppna munnen flera gånger och leendena avlöste varandra.

För andra är det kanske när de lyckas rulla från rygg till mage, kan sitta utan stöd eller börjar krypa som är favoritmilstolpen, men för mig är det när de börjar äta.

Dessutom är jag garanterat där att se det hända.


*ej sponsrat

Hörde jag rätt?

Vi har precis släckt sänglampan för natten och Björn kollar nåt i sin telefon. Jag lyssnar inte när han säger nånting om att här står det, barn, mäta smärtor.
Jag är tyst och väntar på att min hjärna automatiskt ska översätta för mig vad jag precis hörde, så att jag eventuellt kan kommentera. Ingenting händer. Jag ber honom upprepa.
“Jag sa att det står här att småbarn kan äta små ärtor.”
Aha.

Björn står vid diskbänken och hackar lök, jag står lite bakom och gungar Simon i selen på magen.
Simon: “Ha da da na na ha lal?”
Björn: “Nej Simon, det är inte halal.”

Jag ligger i soffan och kollar på Idol. Björn kommer tillbaka efter att ha sprungit upp till Simon som ropade i radion på assistans.
Jag: “Gick det bra?”
Björn stoppar en halv chokkadkaka i munnen och svarar: “Han har ju sommarjobb.”
Jag: “Va? Sommarjobb?”
Björn: “Han somnade om! Vad är mest troligt; att har somnar om eller att han får sommarjobb?”
Jag: “Haha… MEN DU FÅR JU PRATA SÅ MAN SLIPPER GISSA VAD DU SÄGER!”

Vi ligger i soffan och kollar på tv. Jag påpekar att det är sent och att vi borde gå och lägga oss, och Björn stänger av. Jag berättar förtroligt att jag inte vill resa mig, att jag vill ta vara på mina sista minuter i frihet innan vi somnar och en ny dag börjar och jag måste vänta ända till imorgon kväll innan jag är fri igen (“fri” används här med största möjliga välvilja och kärlek).
Björn: “Ja du menar när lillfan vaknar?”
Jag: “Va? Lillfan?!”
Björn: “Jag sa ‘din fångvaktare’. Jag tror vi får vaxa av dina öron.”


Gillade du mitt inlägg? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

När mamma nästan dog av skratt

Simon får ju sedan en dryg månad tillbaka komplement till bröstmjölken. Catrine (BVC-moster) tyckte att det kunde vara en bra idé att inte ge honom på flaska, eftersom risken då fanns att han skulle börja rata bröstet av ren lathet, utan istället ge honom grötalternativet (4m+), men eftersom även vi är lata så körde vi en kompromiss och gav honom av båda. Han har fortsatt att amma hela dagen, och fått gröt till lunch samt en stor flaska på kvällen. Funkat jättebra.

Härom dagen kom jag på att Simon är ju nästan 6 månader. Han visar alltid stort intresse vid bordet för vad vi äter och våra tallrikar, så jag tänkte att han kunde få börja lite smått. Vi hade ingen potatis hemma, men en morot i kylen så jag tryckkokade den och mosade med stavmixer.

Jag gav honom gröten som vanligt, men då och då fick han lite morot på skeden istället. Jag kan inte minnas när jag skrattade så mycket senast, jag var på väg att trilla av stolen flera gånger och det blev svårt att pricka rätt genom skrattårarna ibland. Men han var jätteduktig; varken kräktes eller vägrade, även om det var nära. Bäst var rysningarna som skakade om hela honom, följda av en minstudie i “jag är förrådd, jag borde inte riskera mer, jag är så hungrig”, och jag vek mig dubbel.

Simon får morot för första gången

Totalt fick han i sig nästan en halv isbit orange sörja, min lilla hjälte.

 

Att få en bebis att sova

Björn har kommit hem efter sin Krakow-resa. Han skulle ha kommit i torsdags kväll men missade anslutningsflyget i Berlin, så det blev ett efterlängtat återförenande här hemma igår förmiddag istället.

Det har varit tungt utan honom. Mycket som sagt på grund av kontrasten 100% närvaro mot 100% frånvaro, men också på grund av att det inte är förrän man blir ensam som man inser hur mycket man har avlastats.

Jag fick honom att sova som vanligt på dagarna, även om det också var lite stökigt mellan varven men min nya bästis Lolaloo bed rocker hjälpte till så det gick ändå.

lolaloo hemma

Simon har varit grinig på kvällarna, mer än vanligt och på ett nytt sätt. I onsdags kom mamma över, vi lagade mat och hon snusade på Simon så mycket det gick. Framåt kl 20 började han skrika, och jag fattade inte vad som var problemet; han var ju nybytt och nymatad och ändå gick benen i ett kör och rösten var uppe och balanserade på okontrollerbar falsett.

“Han har ju ont i magen”, sa mamma sakligt medan hon höll honom mot axeln och klappade honom rytmiskt på ryggen. “Lilla gubben…”. Mitt hjärta var på väg att gå sönder. “Det här är magkörare, precis såhär höll din lillebror också på”, fortsatte hon. “Det är inte så mycket man kan göra mer än såhär, det går bara att vänta ut det.”

Jag blev tvungen att ta över efter ett tag, jag stod inte ut med att ha honom skrikande som om han höll på att bli mördad i någon annan famn än min. Jag berättade att han verkade ha vänt på dygnet och varit krånglig ett tag och mamma tyckte att vi skulle börja bli tydligare i våra kvälls- och nattningsrutiner för att få honom att sova längre än bara 2 timmar i sträck.

Sagt och gjort, hon hjälpte mig att hålla honom vaken fram till 21:30 — och det var inte helt lätt — då hon åkte hem och jag gick och la mig med honom; blöja, pyjamas, amning, sova.

OMFG jag har fått sova 4+1,5+2 timmar i natt! Halleluja!!

Det var början på ett blogginlägg som aldrig fick nån fortsättning. Mamma kom över även i torsdags kväll, då exakt samma sak hände. Amma, fäkta, sprätta, gallskrika i vågor, utmattas, hållas vaken. Mamma gick vid 21:30 igen, jag gick och la oss, och ungen sov 6 timmar…! Jag sov kanske 5 timmar, men ändå. Sen var det läge att kliva upp, tyckte han, så då var det till slut bara att foga sig.

kl 05.47

Ja, sånt här roar jag mig med när jag inte får sova.

Igår kom Björn hem och jag sålde in hela konceptet kvällskaos med nattro som konsekvens till honom. Vi kom överens om att testa att hålla Simon vaken mellan 19 och 22, ge honom mat då och se till att han äter ordentligt innan han somnar.

Sagt och gjort, och barnet sov 7 timmar och 25 minuter — visserligen med lite trasslande efter dyga 5 timmar men han vaknade aldrig helt, så det räknas!

 

Mjölk är bara en täckmantel

Jag tror att det här med att bebisar livnär sig på bröstmjölk är en täckmantel.

Egentligen äter de tid.

Jag har inte räknat ut hur de bär sig åt än, jag återkommer i frågan om jag når nåt genombrott i min teori.