Jag är sämst på levande charader

Jag har alltid varit sämst på charader. Och ordlekar på TV à la Lingo eller dag-tv. Och att se 3D-bilder i random mönster.

Det är som att jag stirrar mig blind på det jag ser, inte på vad det jag ser skulle kunna vara en del av.

Att prata med Simon är som att leka levande charader med någon som blir ledsen, arg och bits när man misslyckas. No pressure. Så jag sitter ofta på stolen vid köksbordet och ser på min tvååring där han med munnen full av gröt pekar ut genom fönstret med skeden och stammar stavelser som har med de mest otippade sakerna i hemmet att göra. TIDEN det tar för mig att dechiffrera koden överstiger i 75% av fallen tiden som det tar för honom att tappa tålamodet och antingen bli arg, eller gå vidare till nästa ämne (inte för att jag alltid märker att han gör det).

Så vad gör man? Man ler, man nickar, man säger “jahaaaa?” och låter överraskad, och sen tar man kontroll över samtalet fort som attan så att han inte hinner dröja sig kvar vid detaljer som skulle kunna avslöja en.

Men han blir bättre på att prata, och fort. Det kommer nya ord hela tiden och hjärtat gör ett lyckoskutt varenda gång.

Här är en blid på Simon från i julas, som illustration (han kommunicerar, och han har mycket att säga):

PS: Jag ska berätta om helgen, jag ska bara samla tankarna.

Simon, förskolans fruktade vampyrhybrid

I förra veckan när jag kom för att hämta Simon på eftermiddagen möttes jag av Monika (fröken) i dörren.

“Lisa, får jag byta ett par ord med dig? Kom, vi går in här.”

Jag följde efter henne in i det tomma tvättrummet och hon stängde dörren om oss. Jag var redan orolig, det kändes som att det var en utskällning på gång. Hon såg allvarlig ut, alltså surare än vanligt, och spände blicken i mig. Jag tänkte att herregud, någon ligger på sjukhus. Måtte det inte vara Simon!

“Det har hänt en liten incident idag. Simon bet en annan pojke i kinden riktigt ordentligt, det gick nästan hål. Vi hann inte med. Det var utomhus på förmiddagen, de var inne i lekstugan och plötsligt skrek de båda två. Han har ett sår intill ögat nu som vi tror kommer från den andra pojken när han slog tillbaka.”

Hon fortsatte och berättade att de hade ringt den andra mamman, som varit lugn men sagt att hon skulle skadeanmäla eller vad man nu gör. Monika sa också att det är deras, personalens, ansvar att se till att sånt här inte händer, de vet ju att han bits, men de är underbemannade och kan helt enkelt inte vara överallt. Hon frågade mig om jag har nån idé om vad vi kan göra, vilket jag inte alls hade, samt rådde mig att kontakta BVC.

Jag visste inte vad jag skulle göra, alltså sa jag precis det. Jag bad henne tala om för den andra mamman att vi, dvs jag och Björn, absolut tar det på allvar så hon inte tror att vi bara rycker på axlarna. Jag sa att jag skulle ringa BVC och rådfråga dem. Jag sa att vi alltid är noga med att markera för Simon när han bits hemma, och att det överlag har blivit lite bättre men att han fortfarande gör det.

Monika berättade att hon haft såna här barn tidigare, och att det alltid har blivit mycket bättre när det lossnar med talet. Det stämmer att Simon inte har många ord alls, och när han bits är det alltid frustration inblandad – inte uteslutande, men den finns alltid där. Han kan vara hur glad och mysig som helst, närma sig och vilja kramas, och så kommer det ett bett mitt i kramen. Starka känslor verkar leda till nån sorts overload, och det i sin tur leder till att han bits och han kan ta i så han skakar. Han försöker bitas när han inte vill nånting, eller när han vill nånting och vi inte uppfattar det. Ibland ser vi att han bestämmer sig för att han ska bitas långt innan han kommer tillräckligt nära och då kan vi parera det hur lätt som helst.

“Nej! Inte bitas, Simon! Man får kramas istället.” Och då slänger han sig runt halsen på mig och bits inte. Oftast.

Jag såg lilla Sebastian, det bitna pojken, dagen därpå när jag lämnade Simon på morgonen. Kinden var fläckigt blålila, som ett djupt blåmärke, och det var inte ett litet litet märke utan Simon hade tydligen försökt ta en rejäl tugga. Nu är Sebastian rund och go och med underbart runda små babykinder, kanske började det hela som tillgivenhet som det så ofta gör… vilket gör det ännu svårare att hantera.

En av Björns kusiner är barnläkare och han frågade hur vi upplever att Simon hör, för hörselfel skulle kunna vara en anledning till att talet försenas. Men Simon förstår alldeles uppenbarligen vad vi säger när vi pratar normalt med honom, han reagerar precis som vi på ljud så det är inte troligt att problemet ligger där, om det nu finns nåt fysiskt problem.

Simon pratar massor, på sitt eget språk. Han härmar träffsäkert språkmelodin och vokalerna, dessvärre är det obegripligt allt som oftast. Det känns som om orden finns där, alldeles runt hörnet – precis som resten av hans tänder. Fast de har å andra sidan funnits runt hörnet sedan han var 3 månader gammal och de är inte här än, så jag vet inte om jag törs sätta min tillförsikt till en snar framtid.

 

Nu har vi försökt ta reda på hur man hjälper ett barn att komma framåt med språket, vilket tydligen ska göras genom korta meningar och genom att ge barnet tid att tänka och svara.

En annan sak vi ska göra för honom är att ge honom mera vila. Jag märkte nu i söndags på kusinträffen när det var mycket folk och många som pratade samtidigt och barn som sprang omkring och sådär, att Simon vid 2 tillfällen självmant sökte sig upp på övervåningen där det var mycket lugnare. Där satt han en stund och pillade med nån leksak han hittat medan jag ammade Adrian. Jag kände hur båda barnen liksom laddade om, energin blev helt annorlunda när vi fick lite andrum.

Därför ska vi börja ha Simon på förskolan på halvdagar. Jag ska hämta honom efter lunch vid 12, så får han sova hemma för då sover han lite längre och så har vi hela eftermiddagen, som för övrigt inte är särskilt lång alls när man räknar bort mellanmål och matlagning, för oss själva i lugn och ro. Det känns helt rätt, för det ger mig mera tid med honom också och det tror jag att vi saknar båda två.

Detta börjar vi med på fredag, och sen nästa vecka är ju veckan innan jul och sen är vi lediga ett tag så det blir inte förrän i januari som det blir vardag av detta nya arrangemang. Vi kör en utvärdering i februari, kanske har det kommit lite fler ord då också.

Come again?

Fristående fortsättning på Hörde jag rätt?

Mamma har suttit barnvakt åt Simon, det är sent och vi står i hallen medan hon tar på sig skorna. Hon gäspar stort och säger samtidigt, apropå stämjärnet hon precis fått låna, att hon ska ut och jaga bäver.
Jag: “Det är verkligen svårt att höra vad du säger när du gäspar samtidigt, men du ska väl inte ut och jaga bäver såhär dags?”
Mamma: “Haha, nej, jag sa att jag ska hem och sova.”

När Simon är frustrerad, arg eller bajsar låter det som att han upprepar andra halvan av ordet “Belsebub” om och om igen.

Carina hälsar på ett par dagar och bor i Simons rum. Björn har fått sovmorgon, han kommer ner framåt 9 och kliar sig i huvet: “Jag tänkte på det nu imorse när jag hörde Carinas bilringar…”
Jag: “What? Vaddå Carinas bilringar…?”
Björn artikulerar koncentrerat: “När jag hörde Carinas MOBIL RINGA. Vi borde isolera väggen.”

Björn står i hallen och ser uppgiven ut. Han säger nåt om ägg och krabba.
Jag: “Va? Ägg och krabba?”
Björn: “Vi lägger oss tidigt ikväll, va?”
Jag: “M-m.”
Björn: “Kombinationen av bra fantasi och dålig hörsel.”


Gillade du mitt inlägg? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

Hörde jag rätt?

Vi har precis släckt sänglampan för natten och Björn kollar nåt i sin telefon. Jag lyssnar inte när han säger nånting om att här står det, barn, mäta smärtor.
Jag är tyst och väntar på att min hjärna automatiskt ska översätta för mig vad jag precis hörde, så att jag eventuellt kan kommentera. Ingenting händer. Jag ber honom upprepa.
“Jag sa att det står här att småbarn kan äta små ärtor.”
Aha.

Björn står vid diskbänken och hackar lök, jag står lite bakom och gungar Simon i selen på magen.
Simon: “Ha da da na na ha lal?”
Björn: “Nej Simon, det är inte halal.”

Jag ligger i soffan och kollar på Idol. Björn kommer tillbaka efter att ha sprungit upp till Simon som ropade i radion på assistans.
Jag: “Gick det bra?”
Björn stoppar en halv chokkadkaka i munnen och svarar: “Han har ju sommarjobb.”
Jag: “Va? Sommarjobb?”
Björn: “Han somnade om! Vad är mest troligt; att har somnar om eller att han får sommarjobb?”
Jag: “Haha… MEN DU FÅR JU PRATA SÅ MAN SLIPPER GISSA VAD DU SÄGER!”

Vi ligger i soffan och kollar på tv. Jag påpekar att det är sent och att vi borde gå och lägga oss, och Björn stänger av. Jag berättar förtroligt att jag inte vill resa mig, att jag vill ta vara på mina sista minuter i frihet innan vi somnar och en ny dag börjar och jag måste vänta ända till imorgon kväll innan jag är fri igen (“fri” används här med största möjliga välvilja och kärlek).
Björn: “Ja du menar när lillfan vaknar?”
Jag: “Va? Lillfan?!”
Björn: “Jag sa ‘din fångvaktare’. Jag tror vi får vaxa av dina öron.”


Gillade du mitt inlägg? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉